De maktfullkomliga

För al Qaida spelar det ingen roll att det största motståndet i världen mot Irakkriget fanns i Spanien och att den största demonstrationen genomfördes i Madrid då två miljoner människor fyllde gatorna för att stoppa kriget. Det spelar inte heller någon roll att London var en annan av de städer som samlade en jätterörelse mot kriget. Och inte spelar det någon roll att italienarna på samma sätt fyllde gatorna i Rom i motstånd mot kriget. Italien kan vara nästa mål för al Qaida och vi ser redan nu hur de italienska myndigheterna börjar förbereda sig genom gripanden och hårdare kontroll.

"Inget mer blod för olja", här det syndikalistiska CGT under dess landsomfattande strejk mot kriget

Tolv miljoner spanjorer var ute på gatorna före Irakkrigets utbrott för att stoppa det. Fackföreningarna genomförde en generalstrejk, vissa i några timmar, andra ett dygn. Över 90 procent av befolkningen gick emot Aznarregeringens aktiva stöd till kriget.

Men det spelade ingen roll. Den maktfullkomlige har inget intresse av att lyssna på någon majoritet. José María Aznar brände alla sina kort och isolerade sig och sitt parti, Partido Popular(PP), för att kunna visa upp sig på ett gemensamt foto med Bush och Blair på ögruppen Azorerna, krigets grinande ansikte. Där grundlades hämnden som Bush, Blair och Aznar skulle ta för World trade center, tillsammans med de länder de lyckades övertala genom den svartvita devisen "Är du inte med oss är du emot oss".

Aznar som drev på "kriget mot terrorismen" kallades själv ofta för terrorist

Med lögner och bedrägerier fick man ihop en allians för att ge sig in i Irak. Ingenting av det som låg bakom argumentationen för kriget var sant. De som avslöjade sanningarna mobbades, behandlades som idioter och stöttes ut för att de inte stödde lögnerna. Det var till exemplet fallet med Hans Blix, den svenske vapeninspektören.

Vi har i dagarna sett hur journalister i USA pressas till att röja namnet på den som avslöjade Valerie Plame, en CIA-agent, för att hämnas på att hennes man, diplomaten Joseph Wilson, hade kommit fram till att Irak inte hade köpt uran från Nigeria.

FN och vapeninspektionerna kördes över. Kriget skulle genomföras till varje pris. Och kriget genomfördes, men det genomfördes inte så rent och snyggt som alliansen ville visa upp det. USA och England anklagades nu senast under konferensen i Stockholm om "Krigets miljöeffekter" för krigsförbrytelser. Arbetsgruppen för studier och dokumentation av krigets miljöeffekter skriver i senaste numret av Miljömagasinet (8 juli) att konferensen konstaterade att "USA:s och Englands användning av radioaktiva bomber och ammunition är en krigsförbrytelse och en global katastrof. De har dödat tiotusentals människor och skadat eller lemlästat mångdubbelt fler. De har spridit radioaktivitet i jorden, vattnet och luften, vilket kommer att plåga generationer framöver."

Bush, Blair och Aznar kallades för mördare, innan kriget ens börjat. Här en demonstration i Santiago de Compostela

De många exemplen på tortyr och förödmjukelser i de irakiska fängelserna och på Guantanamobasen kan också med fog kallas terrorism, eller brott mot mänskligheten om man så vill. Det är inte omöjligt att vissa grupper vill hämnas dessa brott, eller åtminstone använda dem för sina syften.

I de hundratals enorma demonstrationer som ägde rum i Spanien mot kriget upprepades samma tes om och om igen. Med ett "krig mot terrorismen" får vi ännu mer terrorism.

PP körde över den spanska opinionen och drev på för att få till ett krig. Samma bedrägliga argument och lögner upprepades här som i USA och Storbritannien.

Ändå var det Spaniens befolkning som fick betala. Den första hämndaktionen för Irakkriget genomfördes i Madrid torsdagen den 11 mars 2004 då tåg efter tåg sprängdes i luften och staden blev ett slagfält med nära 200 döda. De flesta av de döda var troligen helt emot krigen i Irak och Afghanistan och många hade troligen deltagit i krigsmotståndet. Ändå får befolkningen ta smällarna. Politikerna sitter lugnt på sina höga hästar.

"Irakkriget 3000, 200 i Madrid, det är alltid folket som får betala". Miljoner människor i hela Spanien protesterade mot Madridmassakern. Här, i Vigo.

I Spanien var det val tre dagar efter massakern. PP hoppades än en gång få absolut majoritet. Nu skulle Mariano Rajoy ta över premiärministerposten efter Aznar, och Aznar skulle lämna posten med huvudet högt, om än litet skadeskjutet efter hanteringen av oljekatastrofen Prestige.

Men partiet gjorde några fatala misstag. Man fortsatte på den linje man hade bedrivit de senaste åren, från Prestige till Irakkriget. Man ljög och vidhöll sina lögner in absurdum, trots att deras tes redan tidigt föll och det ena efter det andra beviset på att de hade fel kom i dagern.

Manifestationer av sorg men också ilska över regeringens vilseledande uppgifter.

Ganska omgående efter sprängningarna gick regeringen och främst inrikesminister Angel Acebes ut med att ETA låg bakom bomberna. Det fanns vissa indicier som regeringen kunde peka på. Före jul hade den baskiska organisationen placerat bomber på tåg i Madrid, de attackerna hade det inte blivit något av. Sprängämnet som användes var detsamma som användes av ETA, sades det, vilket sedan visade sig felaktigt. Några månader tidigare hade medlemmar i ETA gripits när de körde två skåpbilar fulla med sprängämnen mot Madrid för ett större attentat. Så indicier fanns det.

Men ganska snart under torsdagen kom det fler och fler tecken som pekade mot al Qaida. Batasuna, ETA:s politiska gren, sade ganska tidigt att ETA inte hade någonting med attentaten att göra. Man hittade en skåpbil med material från muslimska grupper vid en av stationerna där tåg hade sprängts.

PP kallade spanska folket till en jättedemonstration fredagen den 12 mars som man hade tänkt skulle rikta sig mot ETA. Men när det var dags för demonstrationerna blev de i stället till en anklagande fråga mot regeringen: "Vem var det?", "Vi vill veta sanningen".

Fyllda gator i protest mot Madridmassakern.

Lördagen, dagen före valet en dag för reflektion då ingen politisk propaganda får ske blev ännu en protestdag mot regeringen och PP:s lögner. PP vidhöll att de huvudmisstänkta fortfarande var ETA, trots att polisen och underrättelsetjänsten CNI arbetade med al Qaida-spåret och redan hade lämnat ETA-spåret. Regeringen hade allt intresse av att det skulle vara ETA eftersom det skulle gynna partiet i valet. Om det kom fram att det var Al Qaida skulle det gynna oppositionen eftersom det inte gick att tolka det på något annat sätt än att massakern var en hämnd för det krig regeringen så entusiastiskt hade skyndat på.

Spontant började människor på lördagskvällen att samlas utanför PP:s huvudkvarter i Madrid. Folk sms:ade varandra för fullt och meddelade att man samlades utanför partihögkvarteret för att avkräva regeringspartiet sanningen. Hur skulle man kunna rösta när allt var ett virrvarr av lögner och lösa påståenden?

CNN+ direktsände från demonstrationerna i Madrid hela eftermiddagen och snabbt spreds de spontana protesterna till PP:s partihögkvarter över hela landet. Tusentals upprörda människor visade sitt missnöje med regeringens hantering av attentaten och undersökningarna. PP:s nye partiledare Mariano Rajoy gick ut i radion med ett hotfullt tal till folk om att genast lämna partihögkvarteren i fred och gå hem.

När valet genomfördes söndagen den 14 mars 2004 var attentaten det som fick droppen att rinna över. PP hade redan förlorat mycket av sitt stöd genom oljekatastrofen, kriget (där också spanska soldater hade blivit offer för självmordsattacker och journalister hade mördats både i Afghanistan och Irak. Julio Anguita, reporter för El Mundo mördades av talibaner i Afghanistan och Jose Couso, kameraman för TVE1, mördades av amerikanska trupper som sköt direkt mot det hotell där de visste att journalisterna höll till. USA var inte intresserad av en oberoende press), och en rad impopulära reformer på arbetsmarknaden, i skolor och på universitet. Partiet hade på senare år uppträtt alltmer arrogant och självsäkert.

Under en protest i Vigo mot kriget som påminde om de mördade journalisterna Anguita och Couso

Valdeltagandet blev högt och socialistpartiet PSOE tog över efter PP som led en förödmjukande förlust. PP har sedan den 14 mars förra året ältat valförlusten och anklagat PSOE för att ha instrumenterat protesterna mot PP. Men alla polisanmälningar som PP gjort mot socialisterna har lagts ned av polisen, det har inte funnits några bevis för att det var annat än spontant sammankallade protester.

PP har inte återhämtat sitt stöd, det var inte en tillfällig tillbakagång, och för ett par veckor sedan förlorade man också sitt säkraste fäste då den mest konservativa delen av landet, Galicien, röstade bort PP från den regionala presidentposten.

José Luis Rodriguez Zapatero, Spaniens nuvarande premiärminister, beordrade hem de spanska trupperna från Irak samma dag som han tillträdde. Helt i konsekvens med det han hade sagt och gjort inför valet, bland annat genom deltagande i antikrigsdemonstrationerna.

Det har lett till försämrade förbindelser med USA, vilket PP använder som ett argument emot den nuvarande regeringen, med logiken att det är bättre att genomföra orättfärdiga krig och ha goda förbindelser med USA.

Att London fick de olympiska spelen för 2012 och inte Madrid använder nu oppositionspartiet PP för att angripa den socialistiska regeringen. "Det är inte gratis att förolämpa USA" sade PP:s partiledare, Mariano Rajoy, i torsdags den 7 juli.

När nu världens ledare fördömer massakern i London den 7 juli så kan Zapatero göra det med renare samvete än Bush och Blair som ledde krigsalliansen i Irakkriget med alla dess krigsförbrytelser.

Spanien höjer nu, liksom många andra länder, säkerheten i landet. Medlemmar i al Qaida sprängde sig själva och ett hus i luften när polisen kom dem på spåren förra året. Då var redan fler attentat inplanerade i Spanien. Det kan vara samma sak i Storbritannien. I Spanien spårade underrättelsetjänsten CNI det Al Qaidakommando som låg bakom massakern till gatan Leganés. När polisen trängde sig in sprängde sig hela kommandot i luften och en av poliserna dog tillsammans med terroristerna. Bland dokument och material som hittades fanns konkreta planer på attentat.

Parallellerna är många mellan massakrerna i Madrid och London (attacker torsdag morgon mot kommunala transporter, mot civila, med bomber i ryggsäckar). Det är därför ingen slump att just CNI nu är i Storbritannien för att dela med sig av sina strategier för att snabbt komma åt de celler som eventuellt kan tänkas utföra fler attentat.

Attentaten i London var inte oväntade. Rogeli Alonso, samordnare av dokument och analys av terrorismen och lärare i politisk vetenskap, skrev i lördags, den 9 juli, i El País att Scotland Yards högste ansvarige John Stevens några dagar efter Madriddåden sade att "Ett attentat i London är oundvikligt".

Nu börjar man gripa mängder av människor i Italien. Det är nu Rom som börjar frukta nästa attack. Al Qaida har hotat Italien med attacker om de inte drar tillbaka sina trupper från Irak. Berlusconi meddelade under G8-mötet att man till hösten kommer att dra tillbaka 300 soldater från Irak, men landet fortsätter sitt deltagande i invasionen.