NAFTA bjuder på
PLUS-meny i
säkerhetspolitik

Politikerna bedyrade att oron var helt obefogad, att Nafta skulle leda till fler jobb, mer export, ekonomisk tillväxt och en pluraliserad marknad. Den internationella hejarklacken, som utgjordes av Världsbanken, IMF (Internationella valutafonden) och BID (Interamerikanska utvecklingsbanken), höll med och ansåg att Mexikos marknad verkligen behövde liberaliseras.

Sociala rörelser mobiliserade massdemonstrationer i alla tre av de berörda länderna och i sydöstra Mexiko, Chiapas, gjorde förenade ursprungsfolk (zapatisterna) uppror och förklarade krig mot nyliberalismen den dagen då Nafta började gälla. Många av de urbana demonstrationerna bemöttes med polisbrutalitet och det zapatistiska indianupproret krossades av militära styrkor. Demokratin lyste i vanlig ordning med sin totala frånvaro.

Ett decennium senare visade det sig att de sociala rörelsernas oro var befogad. Under loppet av knappt 10 år med Nafta ökade fattigdomen i Mexiko från 40 procent till 70 procent. Det inhemska jordbruket slogs ut av konkurrensen med det subventionerade nordamerikanska jordbruket och ändlösa led av människor vandrade från landsbygden in till städerna och den växande slummen.

Från att ha varit självförsörjande på flera jordbruksprodukter så importerar Mexiko idag 40 procent av sin totala majskonsumtion och USA säljer spannmålsprodukter i landet till priser som är upp till 50 procent under produktionskostnaden. Med facit i handen har hittills minst 1,5 miljoner mexikanska småbönder tvingats överge sina gårdar. USA:s befolkning har också fått lida för utvecklingen. De senaste tio åren har 38 000 småjordbruk konkurrerats ut av storjordbruk i USA och tusentals jobb har förlorats.

Nafta underlättade etableringen för nordamerikanska/multinationella bolag i Mexiko varpå en tät maquiladoraindustri (sammansättningsfabriker) smälldes upp. Det blev billig produktion i Syd för producenter från Nord men inte tvärtom.

Tusentals lågavlönade jobb med urusla arbetsvillkor skapades men försvann då företagen bara var på genomresa för att fortsätta vidare till ännu billigare ställen under den asiatiska solen. De miljoner människor som hade jagats från land till stad för att hitta en ny försörjning efter jordbrukskollapsen är idag en jättelik rekryteringsreserv för näringslivet.

Den ständiga folkströmmen från landsbygden ökar arbetslösheten ytterligare och hjälper företagen att pressa ner lönerna till vulgära miniminivåer. På den avbefolkade landsbygden har Nafta tillsammans med WTO:s handelsavtal (och IMF:s och Världsbankens stöd) underlättat en exploatering av landets naturresurser som saknar historiskt motstycke i regionen.

Inte minst på områden där småbonde- och ursprungsbefolkningen är som tätast. I delstater som Chiapas, Guerrero och Oaxaca är sammanhangen smärtsamt tydliga. Men samtidigt är det också där som folk bedriver den hårdaste kampen för att skapa alternativ till denna nyliberala globalisering som frihandelsavtalen legitimerar.

Nafta har följts av ytterligare ett mellanstatligt samarbete i den nordamerikanska medlemstrion, vilket går under det fiffiga namnet Nafta Plus. Fram tills i 27 juni i år hade regeringarna undertecknat mer än 300 avtalskapitel, som en "bonus" för de överlevande.

Nafta Plus handlar om infrastruktur, energi och säkerhetspolitik vilket påverkar livet, friheten och miljön för främst mexikanerna. Nafta plus säkerhetspolitiska dimension - ett samarbete mot terrorism - består av en plan som kallas för ASPAN (Alianza para la Seguridad y la Prosperidad de América del Norte - Nordamerikas säkerhets- och framgångsallians) eller Frontera Común de Seguridad (Gemensam gränssäkerhet).

Aspan tvingar Mexiko att bland annat acceptera USA:s högst tvivelaktiga säkerhetsåtgärder mot "suspekta" personer och organisationer. Exempel på en "suspekt" person enligt avtalet är någon som har 1) rest till Kuba eller annat socialistiskt land, eller 2) bär på politiska idéer som USA inte tolererar.

Detta innebär att alla mexikaner som är emot de nyliberala frihandels- och säkerhetsavtalen kommer att klassas som "suspekta" personer/organisationer alternativt terrorister. I och med det har USA lyckats skapa ett mexikanskt Plan Colombia, där allt från miljöaktivister till sociala rörelser kommer att leva farligare än redan är fallet.

Det var den 23 mars 2005 som Mexikos president Vicente Fox (före detta Coca Cola-direktör) skrev under den nya säkerhetsalliansen - på fritt bevåg. Fox ansåg sig inte ens behöva konsultera kongressen utan tog ett självständigt beslut efter informella möten med George W Bush på ranchen Crawford i Texas under våren. Men till medierna och folket står nu det nyliberala regeringspartiet PAN på enig front och förklarar pedagogiskt att Aspan är ett måste för att bekämpa terrorism och fiender till demokratin.

Avtalets sena offentliggörande har lett till växande folkliga protester och människorätts-organisationer som till exempel Amnesty International och FrayBa menar att USA:s terrorist-definitioner och säkerhetslagar går emot internationella konventioner om mänskliga rättigheter och nationella lagstiftningar om åsikts- och föreningsfrihet.

Människorätts-organisationerna uttrycker också sin oro för att sociala rörelser i Mexiko nu kommer att utsättas för en hårdare behandling och mer repressiva metoder än tidigare. I Chiapas och Guerrero har man redan erfarit den intensifierade "säkerhetsalliansen" i och med en ökad militarisering med styrning från USA.

Militära instruktörer från USA skickades dit i våras har skapat en stor oro bland ursprungsfolk, bönder och arbetare. Zapatiströrelsen reagerade i juni med en "alerta roja" (högsta beredskap) och uttryckte i deras sjätte Lacandonadeklaration att "makthavarna håller på att förstöra vårt Mexiko." Den revolutionära indianrörelsen förklarade också att det nu är mer angeläget än någonsin att arbetare, bönder och ursprungsfolk börjar samarbeta i kampen mot makthavarnas krig mot mänskligheten.

Naftas plus-meny slutar inte med det, utan Aspan innehåller också ett energikapitel som ytterligare naglar fast Mexiko i en underordnande ställning till sina jättelika grannar i norr. I säkerhetsplanen ingår att öka utvinningen - samt försäkra USA:s kontroll över - resurser som olja, gas och elektricitet.

Och som att inte hälften vore nog så rullar den nyliberala skräckfilmen vidare med fler överraskningar. Nafta plus utmynnar slutligen i visioner om att implementera en makroekonomisk koordination som de kallar för en "Monetär Integration" (Integracíon Monetaria) vilket på sikt ska leda mot en dollarisering av Mexiko. Namnförslag på den nya valutan är AMERO.

Den globala dimensionen i den nyliberala koloniseringen av Latinamerika i allmänhet och Mexiko specifikt kan också belysas genom att se till vilka andra aktörer som är inblandade i olika regionala "utvecklingsprojekt". Så sent som i somras skrev till exempel svenska Skanska under ett avtal med det mexikanska oljebolaget Pemex. Skanska hade fått det ärofyllda uppdraget att bygga en kväveproduktionsledning som ska öka kapaciteten i oljeutvinningen.

Helt i linje med USA:s imperialistiska energipolitik. Skanskas andra samarbetspartner i projektet är den New York-listade gasproducenten Praxair. Samarbete mellan de stora och konkurrens för de små lyder både WTO:s och de regionala handelsavtalens recept för att möjliggöra den globala "integrationen".

I övrigt cirkulerar också svenska vapen runtom i landet. Ofta i händerna på militärer och paramilitärer vars uppgift är att beskydda företagen från folkliga protester. Den militariserade landsbygden i framför allt sydöstra Mexiko är ett smärtsamt vittne om den aktuella konflikten mellan makthavarna och civilbefolkningen.

Lagen är som en kniv som aldrig skär den som håller den, lyder ett bevingat talesätt som också har blivit ett folkligt uttryck inom Latinamerikas sociala rörelser idag. Kanske ligger också den insikten bakom trenden att allt fler gräsrotsrörelser runtom den hårt drabbade kontinenten har börjat ignorera makthavarnas lagar och undergräva deras legitimitet genom att alltmer rikta in sig på autonom organisering för hållbara alternativ.

Med tanke på eliternas försök att utvidga Nafta genom CAFTA (Central American Free Trade Agreement) och FTAA (Free Trade Area of Americas), som oftare går under den spanska beteckningen ALCA, är de sociala rörelsernas utveckling avgörande för kontinentens framtid.

Alcas syfte är att ekonomiskt annektera hela Latinamerika till Nordamerika i en anda av Monroe-doktrinen. I Naftas kölvatten känns läget om radikal förändring och solidariska relationer mellan sociala gräsrotsrörelser mer akut än någonsin.