Har den globala
marknadsanpassningen
hindrat
samhällsutvecklingen?

Kejsaren har inga kläder. Åtminstone inga som syns.

Samhällsutvecklingen i Sverige och Världen har visserligen gått framåt på många sätt under de senaste årtiondena. Precis som tidigare under historien

Men om vi tittar på takten för utvecklingen så har den generellt sett varit långsammare under marknadens senaste jubeltid än under den föregående perioden, alltså innan frisläppta marknadskrafter blev en nygammal modefluga.

Det här gäller även om vi använder de "accepterade" statistiska måtten för att beskriva utveckling. Även dessa kurvor har börjat sloka, likt en trött blombukett i unket vatten.

Detta har skett efter det systemskifte som har genomdrivits i många av världens länder, med bland annat privatiseringar, avreglerade marknader, nedskärningar inom offentlig sektor, fria kapitalflöden och minskad fokus på arbetslöshetsbekämpning.

Slagorden som hördes när förändringarna drevs igenom sade oss att marknadsanpassning var "den enda vägen", att den ekonomiska tillväxten skulle öka och att det i sin tur skulle gynna alla, även de fattigaste. Men löftet har inte hållits på något mätbart sätt.

Försämrad takt på många områden

I en global undersökning som amerikanska Center for Economic and Policy Research har gjort visar det sig att både rika och fattiga länder har drabbats av en försämrad utvecklingstakt mellan 1980 och 2005 jämfört med perioden 1960-1980.

Ökningen av offentliga satsningar på utbildning har bromsats i både fattiga, medelrika och rika länder. Ökningen av andelen skolelever som går vidare till gymnasiet har avtagit för alla grupper av länder. Utvecklingen inom högskoleutbildningen är mer blandad, beroende på landsgrupp.

Minskningen av spädbarnsdödligheten har hindrats överallt. Minskningen av dödligheten för barn under fem år har avtagit, även i de fattigaste länderna. Ökningen i kvinnors förväntade livslängd har bromsats, både i länder där livslängden är hög och där den är låg. För männen har den också avtagit, förutom i de länder där livslängden redan tidigare var högst.

Och den ekonomiska tillväxten per person har minskat. Det gäller särskilt medelrika länder, men även de rikaste. I den fattigaste gruppen har den dock ökat marginellt, från en nivå som redan tidigare var låg. Ökningen försvinner dessutom om man tar bort Kina och Indien från jämförelsen.

Och Indien och Kina, världens två folkrikaste länder, har gjort precis sånt som man inte "får" göra när det gäller ekonomi. Dessa länders statsmakter har behållit ett fast statligt grepp om ekonomin, haft höga handelshinder och en hård kontroll över valutan.

På senare år har ländernas regeringar minskat kontrollen av ekonomin, men först efter att ha upplevt en lång, ekonomiskt framgångsrik period. Och fortfarande dominerar exempelvis statliga banker i Kina (men nu är de på väg att privatiseras) och Indiens handelshinder är fortfarande högre än i de flesta andra u-länder (1).

Samtidigt finns det undantag åt andra hållet. I stora delar av Latinamerika, Afrika och Östeuropa kan man snarare tala om en ekonomisk kollaps, som givetvis också har fått svåra sociala följder. I Ryssland sköt dödligheten i höjden på 1990-talet och minst 2,5 miljoner fler ryssar än vanligt beräknas ha dött en för tidig död under den marknadsliberala "chockterapin" (2).

Samma recept och liknande symptom i Sverige

Även i Sverige har befolkningen fått smaka på mer frisläppta marknadskrafter. Men om vi ska jämföra förhållandena i Sverige är det vettigare att dra gränsen i slutet av 1985, för det var då det började.

Under den så kallade "novemberrevolutionen" 1985 avreglerades kreditmarknaden i Sverige. Den skulle följas av en ytterligare marknadsanpassning som fortfarande pågår. Lars Jonung, professor i nationalekonomi, har i tidningen Dagens Nyheter kallat händelsen för "en fantastisk historia" (3).

Men vad var det som var så fantastiskt, egentligen? Har vi blivit lyckligare i dag? Mår vi bättre? Är färre människor arbetslösa? Och vart har tillväxten tagit vägen?

Den gamla tidens toppstyrda statliga lösningar kanske inte är så lockande att gå tillbaka till. Det finns säkert ännu bättre alternativ för framtiden, mer demokratiska lösningar som sprider makten jämnt och rättvist.

Men det experiment som gick ut på att släppa lös marknadskrafterna verkar mest ha gynnat ett fåtal av oss - de allra rikaste, de som alltid klarar sig bäst när makten fördelas efter storlek på plånboken.

Minskad tillväxt

Den genomsnittliga ekonomiska tillväxten i Sverige var 2,6 procent per person och år under perioden1960-1985. Därefter, sedan 1986 och fram till 2004 har den bara legat på 1,7 procent i snitt. Vissa år har den varit högre än snittet, som exempelvis förra året. Andra år har den varit lägre än snittet (4).

Vad betyder då detta? Jo, med takten som Sverige hade innan "novemberrevolutionen" kunde befolkningen fördubbla sin rikedom på 27 år. Med takten under den senaste perioden skulle det ta 41 år.

Men pengar är ju inte allt. Vi säger så här i stället: med bibehållen levnadsstandard skulle vi kunna halvera arbetstiden efter lika lång tid som det skulle ta att fördubbla våra inkomster.

Vi som bor i Sverige skulle alltså ha kunnat jobba halvtid allihop och ändå haft samma levnadsstandard som heltidsarbetarna hade år 1978 - om vi bara hade haft kvar den gamla tillväxten.

Med de senaste årens skakiga ekonomiska utvecklingstakt måste vi i stället vänta fjorton år till på den möjligheten. Det är ganska svårt att se något fantastiskt i den förändringen.

Ökad arbetslöshet och ökade klyftor

Apropå jobb. Vissa av oss får inte något jobb alls även om de vill. Trots att det är en mänsklig rättighet. För att ens få bidrag måste dessa personer gå söka-jobb-kurser, datortek eller ta "arbetsplatsgaranti"-jobb och annat lågbetalt tvångsarbete. Hundratusentals människor tvingas i Sverige slita ut sig och förnedra sig genom att jaga några få tusen jobb.

Mellan 1965 och 1985 var arbetslösheten i Sverige i genomsnitt 2,2 procent. Mellan 1986 och 2003 var den i stället 4,8 procent i snitt.

Med den gamla arbetslöshetsnivån skulle 119 000 av de 217 000 personer som var arbetslösa år 2003 ha kunnat få ett jobb som de själva ville ha. I stället för att jagas av myndigheter och sättas i tvångsåtgärder (5).

Det var under 1990-talet som de största förändringarna skedde. Sverige fick då dessutom ett något hårdare klassamhälle. 1991 var den rikaste tiondelen av befolkningen nästan fem gånger rikare än den fattigaste tiondelen. Tio år senare var den i stället nästan sex gånger rikare (6).

En kartläggning som tidningen Dagens Industri har gjort visar att ungdomar har tagit mer stryk av förändringarna än andra. Andelen unga kvinnor som försöker begå självmord har ökat med 67 procent mellan 1992 och 2003 och antalet motsvarar nu mer än en på fyrahundra kvinnor.

Andelen pojkar som beskriver sig själva som ledsna har fördubblats, medan andelen flickor som är ledsna har ökat med 40 procent och är mer än tre gånger större än andelen hos pojkarna (7).

Upp till bevis!

Men, i ärlighetens namn. De senaste årens sociala och ekonomiska misslyckande i Sverige och Världen kanske inte alls beror på marknadsanpassningen. Utvecklingen sker i en långsammare takt än tidigare och någon kanske nu säger att den skulle ha varit ännu långsammare än om Sverige och Världen inte hade marknadsanpassats.

Men att bevisa det kräver mer än tomma ord och sockrade löften. Det är en tung bevisbörda som borde ligga på den som vill att marknadsanpassningen ska fortsätta.

Och det är förstås inte bara Sveriges haltande utveckling som måste förklaras i sådana fall. Utan också vart tillväxten och den övriga utvecklingstakten tog vägen i Ryssland, Storbritannien, Brasilien, Japan, Tanzania, USA, Rumänien, Egypten, Schweiz och Mexico.

Vad som har hänt med utvecklingstakten i Afrika, Västeuropa, Östeuropa, Asien, Nordamerika och Latinamerika. Vad som har hänt med den globala tillväxten (länk till en tidigare Yelah-artikel om det).

Det är hög tid för Sveriges och Världens marknadsliberala kejsare att ta ett steg framåt, snurra runt ett varv och bevisa att de inte är alldeles nakna. Visa oss den där ökade tillväxten som ni lovade.

Fotnoter:

(1) Undersökningen heter The Scorecard on Development: 25 Years of Diminished Progress och kan laddas ner här.

(2) Men, T., Brennan, P., Boffetta, P. och D. Zaridze, 2003. Russian mortality trends for 1991-2001: analysis by cause and region. British Medical Journal 327:964-966.

(3) Kolumn i Dagens Nyheter 2004-11-20.

(4) Sveriges och många andra länders GDP per capita kan laddas ner på www.ggdc.nl. Tillväxten är detsamma som den årliga ökningen.

(5) Arbetslöshetssiffror från 1976 och framåt kan laddas ner på www.scb.se. Mina beräkningar är baserade på arbetslöshetssiffror i SCB:s Statistisk Årsbok 1970, 1978, 1991 och 2005. Statistisk Årsbok finns att bläddra i på många bibliotek. Brytpunkten, när arbetslösheten skenade, kom i början på 1990-talet, i samband med att regeringen började prioritera inflationsbekämpning framför arbetslöshetsbekämpning.

(6) SCB. Statistisk Årsbok 2005.

(7) Dagens Industri Weekend, 30 september - 1 oktober 2005.