Bortom kategorierna

Vad svårt det tycks vara att göra föräldraskap till en samhällsangelägenhet. Det framstår tydligt för den som följt de senaste veckornas debatterande och smutskastande mellan Nina Björk, Petra Ulmanen, Magnus Linton m.fl. Känsligt ämne det där. Det blir så lätt en fråga om att välja sida i en fråga som verkligen förtjänar många nyanser. Det går tydligen inte att vara kritisk till om åtta till tio timmar på jobbet för föräldern/föräldrarnas del och lika många för barnet på dagis verkligen är bra, för individen, gruppen och samhället och samtidigt propagera för ett jämställdhetsideal som på riktigt frigör kvinnan från hemmets bördor och obetalda arbete. Men vem tvingar oss egentligen att tänka så smalt?

Kallas feministisk svikare

Nina Björk behandlas som en svikare av sina tidigare fans. Linna Johansson, hon som startade den feministiska tidskriften Bleck på nittiotalet, uttrycker i sitt svar på Nina Björks krönika (Expressen 5/11) uttalad besvikelse över att Björk gått ifrån de svidande likhetsfeministiska argument hon så träffsäkert avfyrade i Under det rosa täcket. Numera tänker hon bara med magen, menar Linna Johansson. Det straffar sig att ställa sig utanför kategorierna. Eller är det farligt att bli så personligt bekännande som Björk blev i sin text?

Hon blottade människan bakom den feministiska förkämpen. Hon visade att kärleken till ett barn kan väga tyngre än medlemskapet i mediefeministernas proffstyckarklubb. Att hon sedan tryckte hårt på förkortad arbetstid, inte minst för männen, och delad föräldraförsäkring som ett led i kampen för ett mindre konsumtions- och lönearbetsinriktat samhälle tycks inte rädda hennes feministiska heder. Nu är Nina Björk reaktionär, enligt Magnus Linton. Och den som tar barns behov på allvar blir automatiskt en kärnfamiljsromantiserande kristdemokratisk bullmamma om man får tro kd:s Maria Larsson. Det tycks som om det kapitalstyrda samhället så väl från höger- som vänsterhåll är det enda alternativet.

Ensidig debatt

Vad Nina Björk gör är att försöka tänka framåt på ett annat sätt än vad nyliberalerna gör och hon väljer att låta oss förstå världen genom barnen, de där små människorna som inte har något annat val än att hänga med på vad än vi vuxna hittar på för dumheter. Det är ett effektivt sätt. Sedan kan man tycka att hela debatten faktiskt är ganska ensidig. Att det finns familjer med bara en förälder, eller andra konstellationer än mamma, pappa, barn tycks irrelevant. Tvåsamheten förutsätts som vanligt. Gemensamt för alla som den senaste tiden har tyckt till i dagisdebatten är att de knappast är representativa för den genomsnittlige arbetande föräldern. Kanske är det oviktigt i sammanhanget, men det säger någonting om debattens syfte, som mest verkar ha blivit att definiera Nina Björks politiska hemvist.

Ska vi inte prata om dagis i stället? Det finns barn som älskar att umgås med andra barn hela dagarna. Andra blir stressande och oroliga av ljudnivån, av motstridiga budskap, av att ständigt slitas ifrån sina mest älskade vuxna. Såklart att det inte går att säga generellt vad dagis har för inverkan på barn. Vad vi dock kan säga med klarhet är att barnomsorgen har förändrats sedan de senaste tio-femton åren. Liksom alla andra offentliga tjänster har den fått känna på den nyliberala besparingspolitiken. Vilket i praktiken innebär större barngrupper och färre och mer pressade förskolelärare. Vad det innebär för så väl stress- och ljudnivå som utrymme för pedagogisk vägledning är inte så svårt att räkna ut.

Inte bara lönearbete

Och fortfarande är de vuxna som ska utgöra ett komplement till föräldern/föräldrarna och bidra till barnets samhälleliga uppfostran till en övervägande majoritet kvinnor. Så är det. De karriärlystna, från medelklassfeministiskt håll hyllade moderna kvinnorna lämnar över sina ungar till arbetarklasskvinnorna, som sedan ägnar sin arbetstid åt att laga mat, diska, sopa, snyta näsor, torka rumpor, trösta, lyssna och förstå. Det är vad barnen ser hela dagarna. Kvinnor som gör vad kvinnor i alla tider har gjort, fast nu med skamligt låg lön och extremt pressande arbetsförhållanden som belöning. Förskolelärarna gör så klart ett fantastiskt jobb och fy för den som nedvärderar deras arbetsinsats. Det är bara det att verkligheten är så full av motsättningar.

Feministiskt framåtskridande handlar inte bara om att alla kvinnor ska lönearbeta. Arbetets karaktär och inte minst lönen måste också vägas in. Varför vill så få män ta ansvar för barnen såväl privat som i yrkeslivet? Att kvinnor ska in i bolagsstyrelserna är en feministisk kampfråga för vissa, men inte att män borde satsa mindre krut på karriären och mer på hem och barn. Varför är det så få män som vill arbeta på dagis? Orsakerna är givetvis många. Det är tydligt att dagis inte är en högstatusarbetsplats. Titta bara på lönerna.

Dagis katastrof på vissa plan

Hallå, det handlar ju om att driva feministiska frågor på alla plan. Bara ett fåtal dagis har en uttalad genusmedveten pedagogik. För det mesta är det en katastrof på det planet. Hur kan man tala om feministiskt framåtskridande om de förvarings- och uppfostringscentraler vi lämnar barnen till när vi knallar iväg till våra arbeten förmedlar och uppmuntrar könsroller så som de ser ut i våra värsta mardrömmar? Och när barnen, även om de i teorin får lära sig att flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar och förväntningar på sig, hela dagarna får det bevisat för sig att det trots hur det fungerar mellan just deras föräldrar på det stora hela fortfarande är kvinnor som tar hand om barn, matlagning, städning och tröstande.

Är det kanske på tiden att kvotera in män i barnomsorgen? Att män mer eller mindre bör tvingas till att ta minst halva ansvaret hemma är ju en politisk fråga som redan drivs på hög nivå. När blir omsorgsarbete även på ett samhälleligt plan någonting som delas lika mellan kvinnor och män? Och hur ska vi som misstänker att dagis kommer att motverka vår strävan att uppmuntra barn till kritiskt tänkande och utmanande av hierarkiska och odemokratiska strukturer, liksom att undvika att reproducera kön som viktiga kategorier, gå till väga när vi måste dra in stålars till hyran och maten och dessutom faktiskt vill att våra barn ska få träffa och påverkas av andra barn och andra vuxna?

Barnuppfostran hela samhällets ansvar

Barnuppfostran är inte bara föräldrarnas ansvar utan hela samhällets. Just därför är dagis ur ett feministiskt perspektiv ett framsteg, men att som Nina Björk, Linton, Johansson och de andra blunda för hur dagisverkligheten i praktiken ser ut och vilka ideal som förmedlas bakom ganska stängda dörrar gör att debatten ännu mer känns ganska verklighetsfrämmande. Nina Björk försökte kanske initiera en debatt som skulle kunna handla om mer än ja eller nej till dagis, sex eller åtta timmars arbetsdag, män eller kvinnor som huvudsakliga barnuppfostrare och frågan om huruvida det som feminist ens är möjligt att försvara barnens intressen. Men så långt hann hon aldrig.

Det finns mycket kvar att säga om dagis. Och om det övergripande och gemensamma målet är att skapa ett jämställt samhälle går det inte att blunda för att dagisverkligheten är en kopia av den övriga verkligheten, den där kvinnor fortfarande vattnar krukväxterna, syr gardiner, kommer ihåg kusinernas födelsedagar, skriver köplistor, tvättar och städar i betydligt högre utsträckning än män. Sett ur det perspektivet är dagis som det ser ut i dag knappast ett mått på ett samhälle som har suddat ut de ekonomiska, politiska och sociala orättvisorna mellan män och kvinnor. Den kampen kommer att få föras ett tag till. Förmodligen kommer våra barn få ta över, men då måste vi ge dem de rätta verktygen. Och det kanske inte är i den kommunala barnomsorgen som de stridsstrategierna förmedlas. Inte än i alla fall.