Det offentligas homofobi
lever och frodas

Riksdagen beslutade 2005 att lesbiska har rätt till insemination, en rättighet som tidigare bara varit förunnat heterosexuella par, men det betyder inte i praktiken att det sker på lika villkor. Landstinget i östergötland tar till exempel ut en dubbelt så stor avgift för samkönade par och den rödgröna majoriteten skäms inte utan säger att man likställer dem med heterosexuella par utan medicinska problem.

Problematiken är intressant eftersom barnlöshet i vissa fall betraktas som en sjukdom (för heterosexuella) men uppenbarligen som självvald (i samkönade förhållanden). Men likväl så går det till likadant, kvinnan knullar frenetiskt med sin partner men hon blir inte med barn. Det är konstaterat att hur mycket två kvinnor än knullar med varandra så kommer det inte bli några barn, ändå vill inte sjukvården se det här som något medicinskt. Trots att det i båda fallen handlar om ett ägg som inte blir befruktat.

Kötiderna i dag till insemination är i dag förkastligt långa, upp till två år. Såvida man inte går till en privat klinik men då kostar det också, upp till 30 000 för ett försök. Så effektivt sker en rankning av vilka som kan få hjälp med barn och inte, åandra sidan kan även landstingens avgifter på runt 5000 kronor stjälpa möjligheten för många från arbetarklassen, i alla fall om det krävs mer än en insemination.

Ett annat större problem är att förslaget om lesbisk insemination återigen förutsätter att homo- och bisexuella vill vara precis som heteros med den skillnaden att de knullar med personer av samma kön.

Joyce McDougall, ett av de stora namnen inom psykoanalysen skiljer på drifter och önskningar och påpekar att önskan att få barn inte är kopplat till vare sig kön eller sexualitet:

- En del människor har en stark önskan att få barn. Men jag ser det inte som en drift så som sexualiteten är. Det är något som kulturen lärt oss. Och en del människor väljer bort den möjligheten - utan att det behöver ligga något konstigt eller neurotiskt i det. Förmågan att vara en bra förälder har heller inget med kön eller sexualitet att göra, säger Joyce McDougall till Svenska dagbladet.

Trots biologiska "omöjligheter" så har flator kunnat få barn ganska länge och lättast har de gjort som så att de letat upp lämplig man i omgivningen och tog honom som spermadonator. Vilket gör att barnet kan få mer än två föräldrar, om man bortser från det biologistiska argumentet att barn bara kan ha en mamma och en pappa och inget mer. För frågan måste också få ställas, varför är homo- och bisexuella i dag så villiga att slänga bort möjligheten att faktiskt välja att vara fler föräldrar till ett barn. Det är knappast som så att barnet lider av att ha flera kärleksfulla vuxna runt omkring sig som älskar det över allt annat, oavsett vad Chatrine Pålsson säger.

Fast Pålsson är i gott sällskap i sitt eget parti, när riksdagen förra året beslutade om denna rättighet så gick kd-ledaren Göran Hägglund i taket och gav prov på sina biologikunskaper genom att säga att det krävs en mamma och en pappa för att ett barn ska bli till, något inte ens socialdemokraterna ändra på.

Våra politiker brukar hävda att Sverige är ett progressivt land när det handlar om HBT-frågor. I slutet av förra året slog Sara Edenheim med sin doktorsavhandling hål på den myten. Hon kunde konstatera att all lagstiftning under 1900-talet som rörde HBT-personer endast hade som syfte att imitera en vit heterosexuell och medelklass livsstil. Egentligen är det inte det som är tragiskt, utan det faktum att HBT-personer köpt skiten rakt av.

Man har köpt föreställningen om sexualiteten som statisk och monogam, eller i varje fall att det är vad den ska tyglas till. Att falla till föga och knulla runt som man känner för är lika undervärderat den monogama parbildningen inom HBT-världen som inom heterovärlden. Transpersoner trycks i föreställningar av hur det motsatta könet ser ut och beter sig, och inte hur man ska agera och resultatet blir i många fall en nidbild av vad det eftersträvade är. För det heterosexuella paradigmet är skoningslöst, det är efter de mallarna man ska rätta in sig, oavsett om man knullar med personer av samma kön, klär sig i motsatt köns kläder eller har en strävan att bli komplett som människa genom könsbyte.

För att återgå till inseminationsfrågan så skulle ett krav mer anpassat efter en lesbisk verklighet vara att öka antalet vårdnadshavare. För det kan inte vara meningen att man måste köpa hela det heterosexuella paketet bara för att man vill säkra en trygghet för sina barn. För de svenska myndigheterna visar med all önskvärd tydlighet att skillnad görs mellan homosexuella och heterosexuella par. Så antingen rättar man sig snällt in i ledet och pröjsar eller så skiter man högaktningsfullt i vad heterosexuella förväntar sig av snälla homos och går sin egen väg.

För är det insemination man eftersträvar så behöver man inte springa hos landstingen. För solidariteten finns inte hos sjukvården, snarare verkar det vara tvärtom. Och deras handlande visar att lesbisk insemination bara är ett ytterligare sätt för det offentliga att tjäna på det förtryck man i praktiken inte bekämpar.