När man behöver skyddas
från sina beskyddare

Media har efteråt kritiserats för att de hade sin fokus på fel ställe. De valde att visa kravallbilder och skapa rubriker i stället för att redogöra för de krav och paroller som demonstrationen ville ge uttryck åt. Det kan diskuteras för att visa att de grundläggande demokratiska rättigheter som massorna samlats för att framföra godtyckligt sätts ur spel.

Märkligt blir det när kritiken anförs från ett oväntat håll, nämligen från polisen. Att de skulle riva sina skjortor och slå sig blodiga för att media inte fokuserade tillräckligt mycket på "sakfrågorna" är som när Bildt anklagar journalister som gräver upp lik i hans Lundin Oil för att syssla med osaklighet och sensationsjournalistik.

Demonstrationsvägen ändrades

Kritiken framfördes av polisledningen i Malmö vid en paneldebatt i förra veckan. Debatten var mellan representanter för polisen i Malmö, polismästare Per Svartz, och demonstrationsledningen och medlemmar ur nätverket Demokrativärnet. Demokrativärnet bildades efter händelserna och består av föräldrar och anhöriga till de misshandlande ungdomarna och de tar upp de grundlagsskyddade, okränkbara, demokratiska rättigheterna. Vad kan vara mer angelägen än att ta upp skyddet av demokrati med dess skyddare, och vad märkligt det blir, när de anklagade tar upp frågan om fokus på demokrati. Debatten präglades av att man från polisens sida konsekvent undvek att svara på den konkreta kritik som framfördes.

Några exempel: En fråga som togs upp var ändring av den sedan februari överenskomna demonstrationsvägen, och insatschefernas agerande. Från deras sida ändrades vägen utan några förklaringar och utan att man hade möjlighet att förankra det hos demoledningen.

Svar på tal kom från stabschefen. Han beskådade allt från sin upphöjda position, sittandes i sin befälhelikopter. Han blev "ytterst förvånad" när han observerade att vägen ändrades. Detta på insatschefernas initiativ, som ju lyder under honom, men gjorde just ingenting åt saken. Det kan tyckas mäkta oroväckande att ett befäl inte har makten över sina underordnade, och stabschefens kompetens kan, enligt Joakim Lentz från demonstrationsledningen, definitivt ifrågasättas. På denna kritik svarade befälet i fråga att "insatscheferna gjorde helt rätt, och de trodde till och med tre dagar efteråt att de gjort rätt".

Nu kan läsaren bli aningen förvirrad eftersom denna argumentation inte följer logikens regler. Att man först fördömer och sedan berömmer, men det handlar om något som på gatans språk kort och gott kallas för "skitsnack". Till saken hör att när man från demonstrationsledningens sida på plats försökte få någon motivering och avkrävde insatscheferna på svar, hänvisades man till den frånvarande befälchefen. Han befann sig tydligen på lite högre höjder. Lite väl höga höjder. Över lagens gränser kan man tycka.

Polisens ingripande var planerat

En annan fråga var huruvida polisens ingripande var planerat i förväg, då man inte kan uppbåda så stor styrka och organisering på så kort varsel. Svaret blev att man från polisens sida, efter genomgång av hemsidor, flygblad och dylikt, gjort bedömningen att en hotbild existerade. Och därför förberedde man sig i enlighet med riskbedömningen. Lagom okonkret riskbedömning. Särskild när polisrepresentanter diskuterade uppdelningen av demonstranter i "seriösa" och "icke-seriösa". Vad baseras denna uppdelning på? Maskering, ålder, kön, etnicitet, inkomstläge eller annat gudomligt kriterium icke känt för pöbeln?

Där, efter en retorisk och ytterst tårdrypande beskrivning av demokratins värde och polisens skyldighet att skydda de demokratiska rättigheternas, förklarade man att de demonstranter som kastar flaskor, sten, stålkulor med mera inte kan tillerkännas seriositetsmärke och därför är föremål för polislagen paragraf 13. Denna paragraf är den som möjliggör allt. Genomsökning, rörelsebegränsning och, sist men inte minst, kollektivt omhändertagande av personer som utgör fara för allmän ordning. Det kan vara jag, du, din granne eller din grannes hund. Allt efter situationen, eller som vi i praktiken sett, humöret hos de uniformklädda beskyddarna av våra rättigheter.

Det ovansagda är inte att uppfattas som att raljera eller ironisera över polisens agerande. Ämnet är alldeles för fundamentalt och känsligt för sådant. Vem bestämmer vem som är seriös bejakare av sin grundlagsstadgade demonstrationsfrihet och vem ska bestämma när kollektivt omhändertagande är tillåten? JO har redan fördömt kollektiva omhändertagande vid till exempel fotbollsmatcher. Låt det vara reglerad, som polisen påstår att det är, men i verkligheten så har vi inte med paragrafer att göra. Det är stövlar, plexiglassköldar och fjäderbatonger som möter en.

Demonstrationsfriheten förutsätter ett visst beteende från polisens sida

Möjligheterna till paragrafklyvning och tolkning är ytterst begränsad. Frågan är om personer med statligt subventionerat våldsmonopol ska ha sådana vittgående befogenheter. Där de, om de så önskar, kan försätta landet i undantagstillstånd. Per Svartz slutkommentar apropå polisens agerande var att "demonstrationsfriheten förutsätter ett visst beteende från de demonstrerande". Joakim Lentz bemötte detta påstående med att"demonstrationsfriheten förutsätter ett visst beteende från polisens sida".

Frågan är, eller ska vara, om det är hållbart att statligt subventionerat våldsmonopol också ska tillåtas ha så vittgående befogenheter att de praktiskt kan försätta landet i undantagstillstånd. Vem skyddar våra demokratiska rättigheter mot dess beskyddare? JO i all ära, men de hade illa behövts på St Knutsgatan i Malmö den 21 april. Nu är det snart Göteborgspolisens tur att visa hur de kan handskas med de befogenheter som vi, folket, lagt i deras händer. Upp till bevis Göteborgspolisen!