Det som hände i
Göteborg kan bli början
på något positivt

Personligen är det inte för göteborgarna och deras skyltfönster som jag känner medlidande. Sorgen rör i stället det faktum att Göteborg framgent kommer att förknippas med något helt annat än en stark och enad vänsters kritik av den nyliberala fundamentalismen. Och nästa gång jag hör Håkan Hellströms slagdänga spelas kommer den troligen att framstå som det den är - en ganska harmlös och blek sak. Åtminstone i jämförelse med de krafter som var i rörelse i Västsverige i mitten av juni.

Sorgen som rör Göteborg har inte enbart att göra med vissa polisers och aktivisters övervåld. Den är också kopplad till mediarapporteringen. Delvis följde media det mönster som man gjort under hela det svenska ordförandeskapet denna vår. Ordningsfrågorna runt själva demonstrationerna på olika håll i landet har prioriterats framför själva budskapen. Borgerlig media har reducerat innehållet till "Anti-EU-tåget" eller liknande. I Göteborg var det inte annorlunda. Den otroliga mängd av seminarier som ägde rum under en hel vecka glömdes bort i jakten på terroristerna som attackerade Göteborg.

Mediekritik berör egentligen något djupare. Det handlar om historieskrivning. Det handlar om vilken berättelse som ska gälla. Har polisen verkligen varit ofelbara som det framstod i nyhetsrapporteringen? Var omringandet av Hvitfeldtska gymnasiet nödvändigt? Kan vi godta en historieskrivning som baserar sig på rykten om att olika vapen skulle finnas inne på skolan? När ska polisen avkrävas bevis för sina påståenden?

Samtidigt måste det inom vänstern startas en debatt om framförallt kravallerna på Avenyn. Afa anser att förstörelsen var politisk. Då bör de också svara på frågan varför det är viktigt att entrén till Stadsbiblioteket, en spårvagnshållplats och statyn på anti-nazistkämpen Torgny Segerstedt ska demoleras.

De förslag som kommit från Attac och forskaren Mattias Gardell om en oberoende utredning av händelserna välkomnas. Vi som varit på plats i Göteborg och trängts ihop av polishundar och jagats av hästar är inte alls lika säkra på vad som hänt som "objektiva" journalister, politiker och så kallade vanliga människor tycks vara.

När mediedrevet gick under torsdagen och fredagen var inte statsministern sen att okritiskt ställa sig på polisens sida. Han menade att demokratin var i fara om folkvalda politiker inte kunde träffas under fredliga omständigheter. Populisten Persson kände av vindarna och satte ner fötterna där han trodde att majoritetens opinion för tillfället befann sig. Det är viktigt att vi kommer ihåg statsministerns ryggradslösa hållning under dessa dagar. På intet sätt antydde han att det var svårt att avgöra vems fel det var att våldet eskalerade i Göteborg.

Samma omdöme gäller ledaren för Vänsterpartiet, Gudrun Schyman. Under sitt tal på lördagen den 16 juni i Slottsskogen, när många fortfarande var skakade av polisskotten dagen före, uttryckte hon ett ensidigt fördömande av demonstranternas handlingar. Gudrun Schyman befinner sig inte i opposition till makten, utan är en del av den. Detta var tydligare än någonsin denna lördagsförmiddag.

Demokratin är i kris på ett helt annat sätt än Persson och Schyman hävdar. Tiotusentals demonstranter har närvarat vid samtliga EU-toppmöten de senaste åren. För många av oss är det uppenbart att det oerhörda säkerhetspådrag som följer på varje EU-möte speglar unionens legitimitetskris och det avstånd och främlingskap som finns mellan det europeiska folket och dess makthavande politiker och tjänstemän. En grundlagsfäst nyliberal politik genom valutaunionen i kombination med ett oöverblickbart system där få vet hur beslutsgången fungerar gör att alltfler är skeptiska till detta projekt.

Om vi inom vänstern tillåter oss att vara lite självkritiska kan det tragiska som hände i Göteborg vändas till något positivt. Det våld som blossade upp kan få oss att vara mer försiktiga och ta hand om varandra ännu bättre vid framtida protestmöten. En oberoende utredning som många kan stödja kan förhoppningsvis förebygga splittring inom vänstern. Våra argument är nämligen lika starka som före "Göteborg". Även fortsättningsvis kan kritiken mot EU sammankopplas med kritiken mot det som slarvigt kallas för globaliseringen men som mer exakt bör kallas för en världsomspännande, oreglerad och hänsynslös kapitalism.

Nästa gång jag hör Håkan Hellström sjunga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" i radion ska jag tänka att det är synd om honom för att han var i Hultsfred och inte i Göteborg. Jag ska tänka att det är synd om honom som inte var en del av det nätverk av folkrörelser som är lika globalt som kapitalet. I jämförelse med en sådan motståndsrörelse är ju Hultsfredsfestivalen som en fis i rymden. Eller hur, Håkan?