En utväg för
Afghanistan

Idag står USA och dess koalitionspartners på randen att dra igång ett ovinnbart krig utan någon klar strategi för vad som skall ske när bomberna slutat falla och den förmodade terroristen bin bin Ladin är gripen.

De kan strategiskt helikopterlandsätta kommandosoldater som bara kommer att gå under i närstridskamper mot dödsföraktande afghaner och araber, uppfyllda av religiös stridsvilja. Gripandet av bin Ladin kommer att resultera i en stor åtgång av amerikanska soldaters liv. Och när stridslarmet lagt sig och alla trupper dragit bort finns det kvar ett ännu fattigare land ännu mera förstört och en befolkning ännu mera utsatt.

Enda sättet att undvika en katastrof för alla parter är att ge afghanerna en reell möjlighet att själva fatta sitt val. Det är få afghaner, även bland moderata talibaner, som vill låta terrorister stanna inom landet. Kan bara tillräckliga bevis presenteras kommer de själva att lämna ut honom. Och få afghaner vill fortsätta vara isolerade och underutvecklade i ett av världens fattigaste länder.

Få styrande fraktioner i dag har något stöd bland vanliga afghaner. Talibanerna ses som föråldrade mörkermän som totalt har misslyckats bygga upp landet ekonomiskt och socialt. Oppositionen har inget förtroende efter år av interna strider, och minst av allt nu när dess samlande ledarfigur Ahmad Massoud är död.

Det enda oprövade kortet är den gamle afghanske kungen, Mohammed Zahir Shah som är 86 år och har bott i Italien sedan statskuppen 1974. Han kan vara den symbol som alla afghaner kan enas omkring, och genom honom kan ledare för de olika etniska, religiösa och sociala grupperingarna starta de traditionella samtal, "Loya Jirga", som kan leda fram till ett brett gemensamt styre för landet.

Den afghanska oppositionen har redan kommit överens om att skapa politiska och militära råd under kungen för att kunna ta över makten efter talibanernas förmodade snara fall. Men man räknar med att även delar av talibanrörelsen, som kämpar med stora interna stridigheter, kommer att ansluta sig till detta möjliga framtida styre.

Kvar blir bara den hårdföra falangen av talibanerna, understödda av Pakistan som ser en stor fara med en internationellt understödd regering i Afghanistan som de inte kan kontrollera. Pakistan kommer starkt att försöka förhindra varje sådant fredsinitiativ och fösöka hålla kvar talibanerna vid makten innan de kan försäkras om att deras huvudproblem, Kashmirkonflikten med Indien, kommer att lösas på ett sätt som är godtagbart för dem. Pakistan har så stor betydelse för Afghanistan, framför allt ekonomiskt och logistiskt, att vägen till fred i Afghanistan måste med nödvändighet börja i Kashmir.

Det kräver att USA och alliansen väntar med sina attacker, och för tillfället verkar ju tecknen lyckligtvis tyda på att man föröker arbeta fram en hållbar strategi för framtiden. Men i ett senare skede när trupper landsätts måste huvudstaden Kabul ställs under kontroll av en multinationell styrka, som senare kan garantera säkerheten i resten av landet. Ihop med ett stort hjälppaket för återuppbyggnad av landet, som kanske uppgår till hälften av vad som nu anslagits för terroristbekämpning, kommer de nuvarande regimerna att kollapsa underifrån, och frågan om bin bin Ladin får då en snar lösning. En stor framtidstro kommer att genereras bland afghanerna och detta kommer att locka flera utlandsafghaner att återvända.

Hela tiden måste starka internationella påtryckningar och ekonomiska hjälpprogram finnas för att inte den nya afghanska regeringen skall tas över av särintressen. För stam- och klantraditionerna är väldigt starka i landet, och allt spårar väldigt lätt ut. Genom hela Afghanistans historia har landet aldrig haft en regering som har haft någon större betydelse utanför Kabuls stadsgräns.

Kan USA och alliansen i detta läge behärska sig kommer den muslimska världens syn på västvärlden som en arrogant och hänsynslös fiende att modifieras väsentligt, och risken för ytterligare terrordåd minskar. Afghanerna blir inte de enda vinnarna därmed.