Det krävs en
förutsättningslös
granskning av
fångupproret

Upproret skulle komma att pågå i 4 timmar. Ingångarna till avdelningen barrikaderades, inredningen slogs sönder: soffor, fläktar och glasrutor. Personalen drog sig tillbaka i ett tidigt skede. Men vid 21-tiden trängde kriminalvårdens speciella insatsstyrka in på nedervåningen, understödd av Gävlepolisen. Alla fångar som fortfarande deltog, vilket verkar ha varit de flesta, samlades på övervåningen, resten sökte sig till centralvakten och gav upp. Klockan 21.30 anlände polisens nationella insatsstyrka från Stockholm, tillsammans med förhandlare. En förhandling inleds, som handlar om hur upproret ska avslutas. Någon form av uppgörelse träffas, som går ut på att fångarna en och en återvänder till sina celler. Strax efter midnatt var alla åter inlåsta.

Många frågor återstår. Händelseförloppet och bakgrunden är inte klarlagd. Ovanstående uppgifter kommer från lokalpressen, som i sin tur baserar större delen av sin rapportering på intervjuer med personalen på anstalten. Den stora frågan är förstås hur det kunde komma sig att man genomför en så ursinnig protest på en till synes helt vanlig svensk lokalanstalt. Fångarna som sitter där har antingen inte särskilt långa strafftider, eller så är de på väg ut efter ett längre straff. Naturligtvis vet de alla vad som väntar i form av insatsstyrkor, isoleringar, polisutredningar och kommande rättegångar. Varför riskera detta om man bara har några månader kvar?

Under upproret ringde representanter för fångarna till pressen och gav sin syn. Det var främst två saker som nämndes: urinproven och enskilda fångvaktares uppträdande. Detta har man också försökt påtala på andra sätt och under lång tid. Fångarna på normalavdelningen, alltså den avdelning som gjorde uppror, har lämnat in anmälningar till både JO och JK och man har skrivit brev till lokaltidningarna i april och berättat om förhållandena. Detta har resulterat i att JO och JK har framfört kritik mot hur anstalten sköts i vissa avseenden. Även lokaltidningarna har skrivit en del. Men inget avgörande har hänt. Anstalten tycks fortfarande driva en hård urinprovspolitik som uppfattas som kränkande av de intagna. Ledningen förnekar dock konsekvent att urinproven skulle ha något att göra med upploppet, som i stället framställs som en enstaka reaktion på att en fånge inte fick ta emot sitt besök.

Polisen har inlett en förundersökning mot fångarna, som misstänks för "mordbrand", "våldsamt upplopp" och "skadegörelse". I den förundersökningen kommer man i framtiden att kunna läsa polisens version av vad som hände. RFHL och Andra Chansen driver nu på för att det ska genomföras en mer förutsättningslös granskning av upploppet på Gävleanstalten. Framför allt urinprovshanteringen måste utredas närmare. I dag finns inte mycket behandling på anstalterna, samtidigt som man fortsätter att straffa människor i missbruk genom att ge dem extra dagar, avstängning från arbetet och indragen ersättning så fort de vägrar lämna urinprov eller visar sig vara positiva. Då fungerar urinproven inte som en garanti för en drogfri miljö, så som de gör inom den frivilliga narkomanvården, utan som ett godtyckligt tvångsmedel. Detta är en av de saker som måste utredas efter Gävle, inte bara vem som har slagit sönder vilken fönsterruta.