Säg ja till bättre
bemötande

Bemötande för mig handlar om ömsesidighet, om respekt och förståelse.

Bengt Lindqvist har på regeringens uppdrag forskat mycket kring det här med bemötande och enligt honom är det många handikappade som har blivit dåligt bemötta, kränkta och ifrågasatta, framförallt från myndigheter och tjänstemän. Lindqvist formulerar detta på ett väldigt bra sätt: handikappade blir satta på plats, på handikapplats.

Detta har jag också upplevt från myndighetshåll, framför allt från försäkringskassa, färdtjänst och paradoxalt nog mest från de myndigheter som påstås finnas till för att underlätta mitt liv som funktionshindrad.

Färdtjänsten är expert på att anvisa handikapplats. I vissa kommuner är det till och med så horribelt att efter klockan 23.00 så fungerar inte färdtjänsten. Handikapplatsen är då hemma i sängen och ingen annan stans. Även det att jag som vuxen, självständig medborgare ska behöva uppge var jag åker och varför - det är att sätta mig på handikapplats.

Jag har också blivit satt på handikapplats av privatpersoner. Det känns på ett sätt mer kränkande än när man blir det av myndigheter, för med myndigheter kan man tänka "ja, ja - regelverk och dumma tjänstemän är som dom är".

Jag har många gånger funderat på hur vi kan agera för att förbättra bemötandet gentemot oss, vi som kollektiv och även individer. Jag tror att det handlar om innötning av självklarheter och tyvärr tror jag att det kan ta lång tid. Jag tror inte att man mot vissa människor kan vara för tydlig.

Jag tror att det är viktigt att namnge det man blir utsatt för. Att kräva att mina upplevelser och min känsla faktiskt blir tagen på allvar. Också att exemplifiera det som är fel. Exempel på detta kan vara:

"Jag vill gärna hålla i dig på det här sättet och inte bli framsläpad efter dig som ett kolli"

"Nej, just nu får du inte prata med min hund eftersom den och jag störs av det"

"Tack, men du behöver bara läsa det som står med små bokstäver."

Dessa önskemål borde ju inte vara så otroligt svåra att tillgodose, om de framförs på ett rakt och lättförståeligt sätt, men ibland uppstår det problem.

Problemet är att för vissa människor ska vi vara just på handikapplats och ingen annan stans. Vi ska tacksamt ta emot den hjälp de erbjuder, helt på deras villkor. Att jag är den som rimligtvis bör veta bäst hur jag fungerar når trots mina förklaringsförsök inte fram.

De har sin bild, och jag har enligt dem min plats, min handikapplats.

Till viss del har kanske vår uppfostran lett till att bemötandet inte är så bra. Vi har uppfostrats till att vara trevliga och tillgängliga, svara på alla frågor vilt främmande människor vill ställa om våra funktionshinder.

Vi ler och ler och svarar snällt, när andra människor tycker sig har rätt att fråga om de mest intima detaljer i våra liv. I ensamheten kommer ilskan, ibland tårarna och frågan "varför" Varför tycker de att de har rätt att kränka min integritet?

Vi läser om och hör att social kompetens är en nödvändighet för alla människor idag.

Men som en självklarhet i den sociala kompetensen tycker jag att det bör ingå att jag blir lyssnad på, respekterad, och att det inte bara är jag som ska visa empati. Krävs det social kompetens av mig så ska det i lika hög grad krävas av den som möter mig.

Jag tror att det är bra att träna sig i att få bort dåligt bemötande. I det arbetet tror jag att handikapporganisationerna kan göra ganska mycket, till exempel ha kurser i bemötande där vi får exemplifiera och namnge vad det är som är bra, vad det är som är dåligt och hur vi blir bättre på att sätta gränser. Rollspel är ett utmärkt sätt att just träna sig i att namnge jobbiga situationer.

I början känns det otroligt svårt att säga "nej, så här vill jag inte ha det!" för det ingår oftast inte i vår uppfostran, framför allt inte som kvinnor.

Jag tycker att det är viktigt att vi alla försöker tänka på hur vi själva vill bli bemötta. Ingen människa vill väl ha sin integritet kränkt, ifrågasättas om hur hon/han ska leva, agera och vara. Det är inte svårare än att gå till sig själv och ställa sig frågan "Hur vill jag bli bemött?"

Varför tycks det då fortfarande för en del människor vara så stor skillnad på dem och mig? Varför finns det människor som tycker sig ha rätt, och tar sig rätt att behandla mig på ett kränkande sätt på grund av mitt funktionshinder, min könstillhörighet eller mitt utländskt klingande namn?

Låt oss inte acceptera ett dåligt bemötande, varken riktat mot oss själva eller mot andra. Låt oss inte heller acceptera ett samhälle där uppdelningen "vi och dom" fortfarande råder på många håll.