Smart aktivism -
blodfattig teori

Mejeriet var kulturhändelsernas högkvarter under det sociala forumet. Adbusters möte var en av de aktiviteter som mest explicit kopplade samman konst och politik.

- Det är jävligt roligt med saker som befinner sig i gränslandet mellan konst och aktivism. Adbusters ska vara inspiration till sådana projekt, sa Christop Fielder som höll i seminariet och har varit med och startat Adbusters i Sverige.

Startade i Kanada

Adbusters startade i Kanada 1989 av ett gäng aktivister och reklamare. De uppmärksammade att ett stort skogsbolag skövlade en massa skog på västkusten och sände reklamfilmer i tv där de påstod att skövlingen var en bra sak. De som skulle komma att bilda Adbusters reagerade genom att göra en egen reklamfilm som inte framställde skövlingen i samma positiva dager. De samlade in pengar för att köpa reklamtid i tv men nekades. Det blev startskottet för Adbustersidén. Det handlar om att sabotera reklam och skapa ”antireklam”, även om Christop Fielder föredrar ett annat begrepp. - Jag gillar ”förtydligande” bättre. Man ger reklamen ett mer äkta budskap, visar vad företaget egentligen säger med sin reklam.

Vill vara en "think-tank"

Idag finns Adbusters i Sverige, Norge, Kanada och Frankrike men även Danmark befinner sig i startgroparna. De bekämpar kapitalismen och kommersialiseringen av snart sagt alla aspekter av våra liv, genom radikal konst och aktivism. Men Adbusters vill inte bara vara ett konstprojekt, utan även en ”think-tank” för en autonom radikal, revolutionär rörelse. Som Fielder uttryckte det vill de ”ligga steget före”. Bakom detta ligger en kritik mot den existerande vänstern; mot dogmerna, -ismerna, ideologierna och de ”stora berättelserna” om befrielse. Fielder menar att det finns alltför många dysterkvistar inom vänstern.

Cristop Fielder från Adbusters Sverige.

- Man måste vara ett steg före de som styr den här domedagsmaskinen neråt. Varje gång man kritiserar bör man ha något att presentera istället – inte stirra sig blind på att världen håller på att gå åt helvete. Gör något kreativt, uppmanade han publiken vid seminariet.

Underskatta inte ett exempel

Klart är att exemplets makt inte ska underskattas. Det är viktigt att inte bara kritisera utan att även visa på en väg framåt, utan att hemfalla åt utopism. Men det är en naiv syn på världen som Fielder presenterar som Adbusters. Han tar upp fem punkter, Konst, Miljö, Fred, Feminism och Alternativ ekonomi, som ligger till grund för Adbusters. Av en rörelse som ändå vill någon typ av förändring, som är uttalade antikapitalister och åtminstone förmodat statsfientliga, så borde man kunna förvänta sig annat än blotta slagord och snygga reklamsabotage.

Men av dessa fem punkter är det bara en, den sista, som andas ett försök att på ett teoretiskt plan försöka lansera en motidé. ”True cost economy” är förslaget till den alternativa ekonomin. Ett ekonomiskt system där det finns en marknad men att priset på en vara ska berätta hela den ekologiska sanningen. Då skulle de ekologiskt hållbart producerade varorna bli billiga och de som inte är det bli galet dyra. Men vem ska genomföra den idén? Förstör företagen miljön idag för att de saknar idéer om hur det skulle kunna göras annorlunda? Knappast.

Inte fred till vare pris

Det finns helt enkelt ingen teori här. Snarare bär hela idén en taskig smak av teoretiskt förakt, en livstilistisk hållning som kan driva med makten, håna den, förlöjliga den. Men aldrig någonsin ha en idé om hur vi ska ta den. Att ett verkligt maktperspektiv verkar vara helt frånvarande avspeglas i punkt 3, om fred. Adbusters vill se en ”fredlig konfliktlösning”. Som Fielder uttryckte det vid seminariet ska ”anarkister och hardcore-republikaner” kunna sitta ner och prata med varandra och komma fram till en minsta gemensam nämnare. Och det skulle vara fred. Men fred kan inte vara ett mål i sig. Fred är bara önskvärt under vissa tydliga villkor. ”Inga krig mellan folk – men ingen fred mellan klasser” är vad som bör stå på plakaten. Inte ”Fred”.

Fielder kritiserar vänstern för att läsa böcker från 1800-talet, ”skriv egna istället” menar han. Vänstern har inte ”hängt med i tiden”. Det stämmer ju i vissa stycken. Men om ”tidsanpassningen” innebär krav på villkorslös fred kombinerat med ett livsstilistiskt teoriförakt, alldeles oavsett hur intelligent, vacker, inspirerande och kreativ den av konsten stimulerade aktivismen är, så är nog ändå ett passerat bäst-före-datum att föredra.