Måndag 06 februari 2006
Atomenergiorganet IAEA hade i slutet av veckan ett extrainsatt möte i Wien apropå konflikten med Iran. Beslut fattades om att frågan kommer tas upp i FN:s säkerhetsråd. Men det kommer inte bli några omedelbara beslut om åtgärder, Mohammed El Baradei menade att inget av de inblandade länderna är ute efter ett snabbt avgörande. Det kan man ju lugnt påstå.
Kina är nog det land som är minst intresserade av att säkerhetsrådet tar upp frågan eftersom den kinesiska regimen vet att de måste lägga veto mot varje typ av sanktion mot Iran. För vad skulle hända annars? Kina får idag 12 procent av sin olja från just Iran. Att riskera den källan är omöjligt för ett land som befinner sig i den tillväxtfas som Kina just nu gör. Men även de andra påtryckarländerna skulle drabbas svårt om sanktioner infördes, just eftersom sanktioner rimligen skulle omfatta även oljan för att bli trovärdiga. Det skulle leda till högre oljepriser och därmed ett hot mot de västliga regimernas ”nationella intressen”.
När diplomatin tjänat ut följer mer allvarliga hot, som i fallet med Irak. Därefter visar det sig att säkerhetsrådet står handfallet eftersom Kina och troligen även Ryssland kommer att lägga in veto. Och då lär USA ta saken i egna händer. Trots att IAEA konstaterat att Irans kärnenergiprogram inte utgör något omedelbart hot, tre års undersökningar har inte kunnat ge några belägg för att Iran är igång med att framställa kärnvapen. En säkerhetsrapport som Washington Post hänvisade till i augusti förra året, och som Yelah rapporterade om, visade att Iran beräknas vara tio år från att få färdigt kärnvapen om landets regering beslutar sig för att framställa dem.
Men det som inte finns i Mellanöstern, och som iranska kärnvapen skulle kunna skapa, är just en ”maktbalans”. Iran menar att kärnenergi är deras "rättighet", förmodligen anser de samma sak vad gäller kärnvapen. Men vad ska man säga om det – förutom att det är en bisarr tanke att någon skulle ha ”rätt till” kärnvapen? Framför allt - vad ska de befintliga kärnvapenmakterna säga om det? Om de vill behålla sin trovärdighet? Ska de som Rupert Scholz, försvarsminister i Tyskland under förre kanslern Helmut Kohl, säga att Tyskland borde överväga att skaffa sig kärnvapen? Eller som Frankrike, där Chirac hotar med att använda kärnvapen mot alla som riktar terroristattacker mot landet? Eller som USA, hota med att sätta in ”små kärnvapen” i Afghanistan? USA har dessutom börjat närma sig kärnvapenmakten Indien, som en strategisk motmakt mot Kina i regionen. Här bereder kärnvapeninnehavet inga problem för samarbetet. Och så förväntas Iran lyda det här skenheliga gängets befallningar om att inte skaffa sig kärnvapen?
För västmakterna kommer inte att nedrusta av egen fri vilja. Istället ska rustas för ett nytt krig. Mycket talar för att det inte är långt kvar dit.