Vaddå mångkultur?

År 2006 ska vi vara mångkulturella. Det har ett gäng ur den politiska eliten bestämt. Utan att det ifrågasätts (vem vill bli kallad rasist?) används begreppet mångkultur i den offentliga debatten som en förklaring till det mesta och som ett allomfattande politiskt alibi.

Mångkulturåret 2006 bör ses som ett exempel på detta och trots att det är en tydlig produkt uppifrån verkar ingen våga fråga sig vad som är det verkliga syftet. Men det är klart, ingen finns som kan ställa frågan eftersom alla tycks vara överens om grunden i denna mångkultur-ideologi, om dock av olika anledningar.

Från vänster till höger och även från fascistiska rörelser proklameras: våra olikheter är bra och ska skyddas. Nu är hög tid att fråga sig vad vi egentligen menar med mångkultur och vem som tjänar på den konsensus som i den offentliga debatten råder om dess fördelar.

Vem tjänar på idén om mångkultur?

Först på 1970-talet började det i Europa talas om etnicitet och mångkulturalitet. Tidigare hade det varit en självklarhet att människor som invandrade skulle assimileras in i samhället. Men assimilering, jämlikhet och välfärd för alla är dyrt och under denna period rådde nedgång i ekonomin samtidigt som en ny politisk världsordning började göra sig gällande.

Nya politiska strategier för att hantera frågan uppkom därför. Vi fick lära oss att det var fint och ett mål i sig att olika kulturer lever parallellt i samhället; en ”mångkultur”. Visst kan rätten att få ”behålla sin kultur” tyckas självklar, men vi måste också våga se de politiska strategier som ligger bakom ett sådant förhållningssätt. Kan det bli ett sätt för samhället att slippa betala för vissa människors välfärd? Är det kanske lättare att försvara och förklara ojämlikheter mellan grupper i en nedmonterad välfärdsstat om vi också är olika och lever åtskilda?

Det finns inga rena kulturer

Idén om det mångkulturella bygger implicit på en föreställning om att det en gång, innan globaliseringens tidsålder, existerade rena oblandade kulturer som nu alltså måste leva sida vid sida i samma samhälle. Den moderna världen är med detta synsätt en kulturell röra, medan världen förr karaktäriserades av skarpa kulturella gränser. Detta är naturligtvis rent nonsens. En sådan värld har aldrig existerat eftersom kontakter mellan människor i form av handel, krig eller ”globalisering” om man så vill, alltid har pågått.

Sverige har också alltid varit ett samhälle med många kulturer, bestående av olika geografiska regioner, samhällsklasser, åldrar osv. Dock har befolkningen, i jämförelse med många andra, varit relativt etniskt homogen, om det nu skulle ha någon betydelse. Men viktigt; etnicitet och kultur är inte samma sak. Kultur är inget som existerar i sig självt likt en fristående kategori som människor bär med sig var de än går. Kultur måste praktiseras! Detta måste vara grundläggande i vår förståelse av begreppet.

Kultur får ersätta ras

Men istället för att se kultur som något föränderligt som skapas och utvecklas av människor på plats, så blir det i den dominerande mångkulturella ideologin ett begrepp som får eget liv; en ”sak” som människor kan ”ha” eller ”tillhöra”. Detta genererar en farligt essentialistisk förståelse av vad kultur är. Kultur har i mångkulturdiskursen samma innebörd som etnicitet och det hela blir i förlängningen inget annat än ett nytt ord för ras. Ett mångkulturellt samhälle är alltså inte per definition ett icke-rasistiskt.

Vår postmoderna värld är, som sociologen Zygmund Bauman konstaterar, en konstant osäker plats. Den liberala marknadsekonomin river upp sociala nätverk både i form av välfärd och av familj. Vår tids stater har inte längre samma kollektiva ambitioner eller resurser och har dessutom slumpat bort det mesta av sitt politiska handlingsutrymme till högstbjudande.

Det är i ljuset av detta vi måste förstå den mångkulturella ideologin. När det starka sociala projektet övergivits infinner sig hos oss istället en vilja att återgå till våra ”rötter”. Det sker en etnifiering av identiteter och därmed en åtskillnad mellan grupper. Fragmentering och gettoisering går då att berättiga.

Det vi bestämmer oss för att vi har, när det gäller ett mångkulturellt eller mångetniskt samhälle, det får vi nämligen också. Politiska diskurser får verkliga konsekvenser för människors liv. Mångkulturideologin skapar och konserverar identiteter och aktiviteter som annars säkert skulle försvinna av sig själva. Detta gör dock inte dessa kulturyttringar mindre ”sanna” eller ”autentiska”.

Även om identiteter och kategorier är skapade, som konsekvenser av globala politiska processer, så är de för den skull inte mindre verkliga för de människor som lever i dem. Antropologen Jonathan Friedman skriver att ”Experience of the world (…) is neither true nor false; it simlpy is.”

Kostar jämlikhet för mycket?

Medan människor lokalt och på botten av globala hierakier har upplevt en etnifiering av sina identiteter kan eliter; intellektuella, mediafolk, den kulturella eliten och andra som kan kosta på sig en kosmopolitisk identitet, agera kultur- och upplevelsesamlare, köpa billig arbetskraft, få en extra färgklick i vardagen och kalla de som klagar för rasister. Kulturer och människors liv förvandlas till objekt som vissa kan samla på sig och därmed befästa sin maktposition.

Den mångkulturella ideologin produceras av eliter och reproduceras av alla andra. ”Vi” och ”dom” blir som hugget i sten och varför skulle ”vi” t ex vilja betala för ”deras” välfärd? I ljuset av detta blir kopplingarna tydliga mellan den mångkulturella ideologin och framväxten av en ny syn på vad samhället ska vara och vad jämlikhet får kosta. Hur länge dröjer det innan vi börjar blanda ihop orden olik och ojämlik?