Med Palme mot visionerna

När det nu i veckan är 20 år sedan Olof Palme mördades blossar en intensiv strid upp om Palmes arv. Alla, såväl högern som vänstern, vill ta tillfället i akt att skriva hans eftermäle. Radikala sossar tar chansen att smacka till den nuvarande partiledningen med Palmes så kallade progressiva utrikespolitik. De talar gärna drömskt om Palme som den store "engagerade visionären" som brann för mänskliga rättigheter och verklig socialism. "Detta borde vara vårt arv i dag", heter det.

Socialdemokraterna i partitoppen vill å sin sida försöka tysta ner allt tal om Palme, de vill inte kännas vid honom, inte kontrasteras mot honom och se sin egen feghet, sitt kryperi för marknaden och världens enda supermakt, framträda så tydligt.

En simpel reformistisk sosse

Men Palme var bara en sosse. Inte ens särskilt radikal om man jämför med exempelvis Göran Greider. Att han framstår som radikal socialist i vissa av de nuvarande socialdemokraternas ögon, i ljuset av sittande partiledning som kröker rygg i 90 grader för marknadsliberalismen, beror i hög grad på att politiken vridits flera varv åt höger. Andreas Malm påpekar i DN den 28 februari att Palme gärna var radikal i sin retorik, men betydligt mer reformistisk när det kom till kritan. Exempelvis var han hårdnackad motståndare till löntagarfonderna. Han "såg till att mala ner visionen till några harmlösa smulor". Palme ville inte ändra på förhållandet att "kapitalismen sköter ruljangsen i väsentliga delar av samhället".

Malm påpekar också att "Palme flörtade med världens befrielserörelser, tog ställning för Vietnam, Palestina, södra Afrika. Samtidigt, bakom estraderna, var han den högst ansvarige för Boforsaffären och IB:s spioneri på den svenska vänstern". Ett annat exempel är den vilda strejk som bröt ut på Arendalsvarvet i Göteborg 1972. Den fördömde han kraftfullt. I Palmes värld var det LO som var arbetarnas fackliga kamporganisation.

Sinnebild för "ideologiernas död"

Även de nostalgiska sossarna hyllar Palme för den inbillade radikaliteten, så tar högern gärna till Palme som slagträ mot just de visioner som sossarna tillskriver honom. Som en galjonsfigur för de begravda visionerna. Som för att styrka ideologiernas död och bekräfta "historiens slut". Ända sedan Berlinmurens fall och Sovjets kollaps har högern försökt frammana bilden av ett ideologiskt klimat där inga motsättningar längre existerar. Det råder en fullständig konsensus om marknadsekonomin, den parlamentariska demokratin och det liberala samhället.

Men det räcker inte att säga det tillräckligt många gånger. Man måste ha konkreta händelser/brytpunkter i historien att hänga upp teorin på, som så att säga bekräftar den. Där kommer Palme in i bilden. Han får samma roll som Berlinmuren. Alla farliga samhällsomstörtande visioner ska motas med hjälp av teorin om "historiens slut". Som Anders Isaksson skrev i DN den 27 februari: "Med Palme försvann tredje vägen." Samme Isaksson uttryckte det ännu tydligare i Svt:s Debatt den 28 februari: Med Palme så dog "drömmarnas epok".

Världen är inte annorlunda i dag

Högern påpekar gärna det fina i att Palme var så "engagerad" i utrikespolitiken, utan att reflektera över att han fördömde samma sak som bombhögern i dag hyllar när det pågår i Irak. De framhåller att Palme "inte kan förstås i vår tid utan bara i sin egen". Vad vill någon ha sagt med en sådan formulering? Jo, att saker och ting är väldigt annorlunda jämfört med då.

"Tiden är ny, politiken gråare och också mer rationell, utan utrymme för drömmar om den paradisaktiga socialistiska framtid som Palme kunde frammana i sina tal", skriver Isaksson i DN. Men allt tal om den fullständigt nya tiden är bara ren mumbo-jumbo. Lena Sundström formulerade det mycket snyggt på kultursidan i Aftonbladet den 27 februari, det är värt ett längre citat:

Omvärlden är sig skrämmande lik. Vi har en supermakt som gör som den vill. Som hyser fångar över hela världen som saknar möjlighet att få sin sak rättsligt prövad. Väst mot öst har ersatts av väst mot Mellanöstern. Hotet från kommunismen har ersatts av hotet från terrorismen. I Europa har vi byggt en mur som vi har döpt till Schengensystemet och på Västbanken bygger Israel en mur som de kallar för barriär. Kolonialism har ersatts av en global marknadsliberalism, och slavarbete på hemmaplan har ersatts av slavarbete på distans.

Vi kommer fortsätta drömma

Same shit – different names. Saker är inte annorlunda. Samhället är inte format som en lök (som påstås i en känd liberal teori) utan är fortfarande ett rått klassamhälle. Vanliga människor har lika lite demokratiskt inflytande över samhället i dag som för tjugo år sedan. Världen är inte förändrad i någon väsentlig mening. För många människor har världen förvisso blivit ohyggligt mycket mer otrygg, fattigdomen har på många håll förvärrats och social nedrustning har varit en successiv process där allt ska privatiseras, avregleras, konkurrensutsättas – ja offras i profitens och marknadsliberalismens namn.

Högern vill få oss att tro att vi måste acceptera den tragedi till världsordning vi har i dag. Ojämlikhet, exploatering, förnedring, fattigdom och misär är "bieffekter" av det liberala samhället, effekter som vi måste acceptera eftersom det bara finns en väg framåt. De kan lura hela folket en del av tiden, delar av folket hela tiden. Men inte ens med Palme som "historiskt bevis" kan de lura oss alla hela tiden. Vi kommer fortsätta drömma – och kämpa. För som Bertold Brecht påpekade är "orättvisan inte hemlig – den har både namn och adress". Både namnet och adressen är i stort sett desamma. Nu som då.