Anarkistiska visioner i
Argentina

Den senaste månaden har argentinska aktivister uppmärksammat att 87 år gått sedan den våldsamma militära attacken mot strejkande arbetare, under vad som kallas ”La Semana Tragica”. (Den tragiska veckan). I januari 1919 bröt ett stort uppror ut i Buenos Aires. Militären attackerade arbetare som strejkade, på Vesena stålverk, för åtta timmars arbetsdag och högre löner. Fyra arbetare mördades den 7 januari. Argentinas anarkistiska federation, FORA – Federacion Obrera Regional Argentina, fördömde ytterligare militära angrepp på metallarbetarna och uppmanade till generalstrejk, vilket paralyserade ekonomin. Den 9 januari ledde en brigad av beväpnade arbetare en marsch med 200 000 människor. Demonstrationen förvandlades till ett slagfält. Mellan polisens öppna eld och reaktionära terrorgrupper, svarade arbetarna med att bränna ner Vasena-fabrikerna, plundra vapenförråd och bildade arbetarmilitior. Historiker uppskattar att polisen dödade 700 arbetare, skadade 2000 och arresterade 55 000 under den tragiska veckan 1919.

I år har aktivister arrangerat en manifestation mot Jesus Sacramento-konventet och katedralen. Från taket på denna katedral, som ligger i Almargo-kvarteren i Buenos Aires, sköt militärens prickskyttar demonstrarande kvinnor och män under den tragiska veckan. Den katolska kyrkan stödde otvivelaktigt det våldsamma nedslaget mot arbetare 1919. Den katolska kyrkan har stått bakom varje militärdiktatur i Argentinas historia, från General Felix Uriburu, 1930, till den senaste militärdiktaturen 1976-1983. Till minne av offren målade folkförsamlings-deltagare och anarkistgrupper grafitti och kastade skräp framför katedralen.

Den tragiska veckan 1919 har haft en oförglömlig effekt på den argentinska arbetarklassen. De senaste årens nya arbetarkamper bär en anda som påminner om det tidiga 1900-talets anarkistiska arbetarorganisationer. Arbetarkamp i tunnelbanan, på allmänna sjukhus och på återtagna företag har lyft anarkistiska visioner om en ny social ordning och kamp mot arbetsköparna. Flera anarkistiska principer: direkt aktion, inbördes hjälp och arbetarstyre, har alla blivit oundgängliga i skyddet av arbetare och arbetslösa, från exploatering i dagens Argentina.

Direkt aktion

Sedan sekelskiftet har strejken använts som vapen mot arbetsköparna. Den direkta aktionen är bara en möjlighet om man uppfattar att ens egen aktivitet kan göra skillnad. Anställda inom telekommunikation, vårdarbetare, och transportarbetare i Buenos Aires utgör ett bra exempel på hur den direkta aktionen kan hjälpa arbetare att förändra ödet med sina arbetsköpare. Under 2004 drev tunnelbanearbetarna igenom sex timmars arbetsdag efter en rad oväntade strejker. Under 2005 vann samma arbetare, efter vilda strejker, en 44% löneökning. I oktober samma år stängdes ner fem linjer genom en strejk med 500 säkerhetsvakter och städare på tillfälliga anställningar i tunnelbanan, som krävde återanställning. De strejkande ville även omfattas av samma kollektivavtal som de fast anställda på Metreovías, det privata bolag som sköter driften av Buenos Aires tunnelbanesystem.

Även anställda inom telekommunikation har tagit strid mot osäkra och tillfälliga anställningsformer. Mellan 2003 och 2004 ockuperade de operatörscentralerna på Telefonica och Telecom. De vann bättre löner. Anton Pannekoek skrev i sen text Arbetarråd: ”I strejken upptäcker arbetarna för första gången sin styrka, i strejken växer deras kraft att kämpa. Strejken förenar alla arbetarna på fabriken, inom yrket, i landet. Ur strejken spirar solidariteten, känslan av broderskap med kamraterna på jobbet, enhet med hela klassen: den första gryning av vad som en dag kommer vara den livgivande solen i det nya samhället. Ömsesidig hjälp, som först visar sig i spontana pengainsamlingar, tar snart den mer varaktig formen av fackföreningen.”

Inbördes hjälp

Många av Argentinas arbetarorganisationer, som till exempel tunnelbanearbetare, vårdarbetare och flera arbetarstyrda företag, har skapat breda nätverk som bygger på ömsesidig solidaritet. Pannekoek beskriver detta som inbördes hjälp, vilket uppstår spontant för att sedan ta en mer varaktig form. Argentinas ömsesidiga solidaritetsnätverk har fått stor spridning och varit mycket effektiva. Generalförsamlingen på den arbetarstyrda keramikfabriken FaSinPat har regelbundet röstat för att använda vinster från produktion till arbetares strejkkassor. Under den månadslånga konflikten på Garrahans barnsjukhus, tillhandahöll FaSinPat bidrag till arbetare som drabbats av utebliven lön till följd av strejken.

Den långvariga, pågående konflikten på Tango Meat är ett annat exempel på vikten av en strejkkassa. Arbetarorganisationer bidrar regelbundet med medel så att arbetarna på Tango Meat kan uthärda konflikten som började i juli 2005, då fackliga ombudsmän avskedades efter att ha krävt en löneförhöjning för de anställda. Sedan de första avskedandena har arbetare slagit läger utanför verkets ingång. Ledningen avskedade då samtliga arbetare, utan att betala ut försenade löner eller ge någon skadeersättning.

Utöver strejkkassor är den direkta aktionen ett element i ömsesidiga solidaritetsnätverk. I mars förra året blev en kvinna, som var gift med en av arbetarna vid Zanon-fabriken, överfallen om misshandlad av en grupp män. Sociala organisationer var då snabba att mobilisera för ett fördömande av överfallet. Tunnelbanearbetare uttalade att de skulle paralyzera Buenos Aires tunnelbanesystem om attackerna fortsatte. ”Zanon har deltagit och koordinerat arbetare i kampen. Vi är beredda att göra det som krävs för att försvara våra kamraters kamp i Neuquen,” sa Arturo, fackligt ombud för tunnelbanearbetarna.

Självförvaltning

Ett grundläggande karaktärsdrag hos dagens kämpande arbetarorganisationer är deras engagemang för demokratisk organisering. Det senaste året har arbetare på Garrahans barnsjukhus kämpat för en grundlön som går att leva på. De har tagit upp kampen mot arvet från den byråkratiska fackförening som agerat medbrottsling i privatiseringar och nedmonteringen av välfärden. 700 sjuksköterskor och vaktmästare är organiserade i en arbetarförsamling som fungerar som beredningsnämnd för de statsanställdas fackförbund. Församlingen värderar direkt demokrati och icke-hierarkisk organisering högt – frågor väcks av församlingen och sedan röstar arbetarna.

Den 20 januari lade tunnelbanearbetarna fram ett förslag till nytt kollektivavtal, som nu ska förhandlas med företaget Metrovias. Detta är första gången i Argentinas historia som en församling av arbetare (över 300 i det här fallet) har skisserat ett utkast till ett arbetsavtal. Förslaget kallas ”Arbetarna bygger sitt eget öde.” De har publicerat en bok som förklarar har arbetare kan använda sig av kollektivavtal för att skydda sig mot arbetsköparna. De har tryckt förslaget i över 3000 exemplar så att varje arbetare kan se över det och ge sina synpunkter. Förslaget innehåller villkor för arbetsdag, semester, säkerhet, löner, osv.

Inter-Sindical Clasista

Arbetarorganisationer bevisar att de kan organisera sig själva effektivt och demokratiskt. Tunnelbanearbetare tillsammans med offentligt anställda inom vård och skola, telekommunikationsarbetare, tågarbetare och arbetslösas organisationer har bildat en koalition av gräsrots- arbetarorganisationer i vad som kallas Inter-Sindical Classista (Klassbaserad Facklig Koalition). Koalitionens 14 principer visar ett engagemang för demokratisk organisering och enhet bland arbetarna som kämpar mot exploatering. Arbetare som deltar i koalitionen definierar sig som stridbara, anti-byråklatiska klasskämpar. Koalitionen har även startat en syndalistisk skola. Skolans första workshop handlade om ”företags strategier för flexibla arbetsvillkor och fackföreningar.”

Kamp för folkets historia

Manifestationen mot gärningsmännen under den tragiska veckan 1919 var inte endast för att hedra dödade kamrater, utan också för att motverka att historia suddas ut. Under protesterna delade aktivisterna ut flygblad med texten: ”Många kollektiv, kvartersråd och arbetarorganisationer bygger en annan historia. Vi gör detta med horisontal organisering, autonomi, arbetares självförvaltning och solidaritet. Med samma band som arbetarna 1919 byggde i sina församlingar och kulturella utrymmen och som staten genom hela historien försökt förstöra.” Staten har inte förstört arvet av organisering mot förtryck och Argentinas arbetarrörelse bevisar att arbetare kan ta sitt öde i sina egna händer. ”1919-2006: mot löneslaveriet, samma kamp.”

Översättning: Annie Hellquist