Strypsnara på
eljättarna

Statligt kontrollerade Vattenfall ökade vinsten med 80 procent år 2005, till 26,3 miljarder kronor. Samma resultat visar de två andra aktörerna, Fortum och Eon, som tillsammans med Vattenfall besitter ett oligopol på den svenska elmarknaden, där de som det behagar kan höja priserna gång på gång.

Värdelöst redan i teorin

Det var inte så det var tänkt - sägs det. När elmarknaden avreglerades på 1990-talet skulle bättre konkurrens ge lägre priser, enligt den gamla vanliga nyliberala trollformeln. Då fanns det drygt 40 aktörer på marknaden, men efter diverse fusioner och uppköp finns det i dag i praktiken bara tre stora bolag som kontrollerar marknaden.

”Det är möjligt att det var rätt i teorin men aldrig har fungerat i praktiken”, sa Göran Persson till SR Ekot (22/3) om avregleringen av elmarknaden. Fel Göran. Det var aldrig ens rätt i teorin. Redan på teoristadiet var det givet, för den som har minsta hum om hur kapitalismen fungerar, att det skulle sluta på det här sättet. I den desperata jakten på ständigt ökade profiter kommer de svagaste aktörerna att slås ut eller köpas upp och kapitalet koncentreras i allt färre händer.

Sverige var känt för låga elpriser

Faktum är att det fanns en tid då den svenska elproduktionen samordnades i det som hette den centrala driftsledningen. Då var Sverige känt för sina låga elpriser. I dag har vi fortfarande lägre priser än många andra länder men jämfört med innan avregleringen har priserna skjutit i höjden och kassakistorna fyllts hos elkapitalisterna.

De enorma vinsterna är inte bara ett resultat av högre priser utan även av att företagen, som överallt annars på den kapitalistiska marknaden, konkurrerar med usla anställningsvillkor. Fortum exempelvis ligger för närvarande i konflikt med Solna LS av SAC på grund av att företaget regelmässigt utnyttjar mindre bemanningsföretag i syfte att dumpa löner och förenkla anställningshanteringen. De som knegar för bemanningsföretagen, varav Snille Bemanning är ett av de värsta, är anställda på slavliknande avtal med en tidsbegränsad projekttid under provanställning. Anställda sägs upp på kort tid utan någon trygghet.

Man skulle kunna summera avregleringen så här: sämre konkurrens och högre priser. Och det var enkelt att räkna ut på förhand såvida man inte är förblindad av en ideologisk övertygelse. Är det inte dags att dra upp rullgardinen nu? För ett par veckor sedan visade det sig att en av basindustrins främsta företrädare, Sverker Martin Löf som är ordförande i skogsbolaget SCA, anser att resultatet av elavregleringen var misslyckat.

Kommer aldrig ge upp sina profiter

Göran Persson var genast framme med ett blött finger och vädrade idén om att beskatta elbolagens miljardvinster för att kunna subventionera lägre elpriser. Och Mona Sahlin lade nyligen en energipolitisk proposition där just detta föreslås. Inte helt oväntat var reaktionerna allt annat än positiva från elbolagens sida. Fortums Sverigechef Christian Lundberg sa till DN (23/3) att en högre skatt på kraftbolagen kommer att leda till ett högre pris på elen.

Med andra ord ett hot: om ni beskattar oss så kommer vi ta ut det på elpriserna. Elbolagen kommer aldrig att ge upp sina profiter. Och de kommer aldrig att gå i bräschen för en omställning till mer hållbar elproduktion. De kommer oavsett vad som händer att försöka köpa den billigaste tänkbara elen (kärnkraften – förvisso bara billigast ur ett rent ekonomiskt perspektiv) och sälja den så dyrt som möjligt. Det enda som biter är att göra det fullständigt olönsamt att driva ett privat elbolag. Sätta strypsnara på elkapitalisterna helt enkelt. Men det viktigaste är att komma ihåg detta exempel och ha det nära till hands nästa gång någon andas ordet ”avreglering”.