Regeringen experimenterar
med de arbetslösa

Det färska franska exemplet med massprotester inför liknande förslag avskräcker tydligen inte. Ungdomarna ska få betala för de europeiska regeringarnas ekonomiska experiment som har gett kontinenten en långvarig, hög arbetslöshet.

Ofrivillig arbetslöshet är inte bara jobbigt för den som drabbas. Det är dessutom ett brott mot Artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som bland annat slår fast att alla "har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet".

Det ligger i tiden att straffa de arbetslösa för att på så sätt minska arbetslösheten, men den strategin har visat sig vara ganska verkningslös. Den som skriver många jobbansökningar får inte nödvändigtvis fler jobb. Samtidigt är det just de mest energiska jobbsökarna bland de arbetslösa som mår sämst. Som portalen Arbetsfornedringen.tk skriver:

"Att anklaga enskilda arbetslösa för arbetslösheten är som att anklaga svältande för att de inte äter, eller som Marie Antoinette sa till de svältande Parisarna: 'Varför äter de inte bakelser?' Finns det inga jobb till alla blir någon alltid utan".

Ett vårdslöst experiment

Regeringens och dess borgerliga föregångares ekonomiska experiment med de arbetslösa kallas "normpolitik" och går ut på att låg inflation ska prioriteras framför full sysselsättning.

Normpolitiken har varit särskilt populär bland de styrande i Västeuropa under de senaste årtiondena. De länders befolkning som har vant sig vid normpolitiken har även fått vänja sig vid en hög arbetslöshet.

Inflation är ett mått som beskriver hur många procent priserna ökar med varje år. Inflation är alltså inte särskilt lockande i sig, men inflation är trots allt inget brott mot mänskliga rättigheter. Till skillnad från arbetslösheten. Normpolitiken är därför knappast värd bråkdelen av sitt pris.

Diagrammet här nedanför visar hur Sverige och Finland har förändrats med normpolitiken, som i båda länderna fick effekt ungefär år 1992. Den svarta tjocka linjen skiljer tiden innan 1992 från tiden efter och det syns förhoppningsvis ganska tydligt hur låg arbetslöshet har bytts mot låg inflation.

Nu kanske någon tror att normpolitik har några andra tydliga effekter på samhället som exempelvis ökad tillväxt, men så har det inte blivit om man jämför med årtiondena innan normpolitiken (statistiklänk).

Många kritiker även bland politiker och ekonomer

Det finns även många som trots att de inte personligen drabbas av normpolitiken är skeptiska mot den. USA:s regeringar har exempelvis inte infört den, så deras sponsorer har uppenbarligen inte sett den som särskilt viktig.

Inte heller alla ekonomer är imponerade av vad vi sett hittills av normpolitikens effekter. AMS-ekonomen Sandro Scocco har i en debattartikel kallat idén bakom normpolitiken för "en förlegad nationalekonomisk teori".

"De arbetslösa får betala priset för en rabiat anti-inflationspolitik", sade nationalekonomiprofessorn Per Lundborg till tidningen Dagens Arbete härom året.

Världsbanksekonomerna Michael Bruno och William Easterly kom 1996 fram till slutsatsen (pdf-fil) att en inflation som är lägre än 40 procent inte är skadlig. Sverige har inte haft någon 40-procentig inflation sedan 1918 (statistiklänk).

Inga vinnare men många förlorare på normpolitik

Mäktiga dogmer tenderar visserligen att gynna mäktiga samhällsklasser. Men i fallet med normpolitiken är det inte glasklart att den ger några ökade vinster, ens för dem som redan är rika.

Visserligen gör arbetslösheten arbetarna rädda och fogliga så att de håller igen med strejker och lönekrav, och visserligen lockar arbetslösheten fram påhittigheten hos dem som inte ser någon större vits med en stark arbetslagstiftning.

Men låg inflation gör samtidigt att det blir svårare att dölja uteblivna löneökningar. Om inflationen är hög kan löneökningen vara skenbar, eftersom prishöjningarna äter upp den.

Löneutvecklingen har inte försämrats på senare år jämfört med under årtiondena innan normpolitiken. Åtminstone inte när det gäller industriarbetare, vilket det sedan länge finns statistik över. Den allra sämsta löneutvecklingen har faktiskt skett när inflationen har varit som högst, trots relativt låg arbetslöshet (statistiklänk).

Så varför är vissa så glada i normpolitiken då? Är det främsta skälet en okontrollerad ideologisk övertygelse, eller är det värdet av lugnet på kontoret när arbetskraften ler, smickrar, fogar sig och inte strejkar?

Hur det än ligger till med den saken så verkar kapitalägarna som sagt resonera annorlunda på andra sidan Atlanten.

Varför socialdemokraterna gillar normpolitiken är också lite svårt att förstå. Hemsidan motiverar:

"Hög efterfrågan, sunda statsfinanser, låg inflation och låga räntor är nödvändiga villkor för att skapa tillväxt och ökad sysselsättning".

Det är vackra ord om påstådda fördelar med låg inflation, men orden är knappast grundade i verkligheten. Ett annat exempel är den socialdemokratiske ledaren Göran Persson, som skrämdes med de gamla dåliga tiderna i ett tal 2003:

"Inflationen som åt ur allt det som vi hade tjänat, som gjorde att en lönerörelse på 12, 13 procent inte gav en krona mer i plånboken därför att inflationen tog allt".

Dagens pris för låg inflation är å andra sidan ökad osäkerhet och utsatthet som arbetslös eller på arbetsplatsen. Samtidigt går det faktiskt att skaffa sig rimliga löneökningar under alla sorters förhållanden, om man bara vill. Men då sker det förstås på bekostnad av sådant som kapitalvinster och chefslöner.

Så istället för att rannsaka sitt ekonomiska experiment låter regeringen alltså brotten mot Artikel 23 fortsätta. Den tillåter att de arbetslösa är mångdubbelt fler än de lediga jobben.

Den inrättar visserligen så kallade "plusjobb", men bara till vissa av de arbetslösa och bara under villkoret att de inte får någon rätt till a-kassa eller sjukpenning från sin arbetade tid, till skillnad från vad andra jobb ger.

Regeringen tillsätter även utredare som föreslår att vi i ännu större utsträckning ska behandla ungdomar som andra klassens medborgare.

Och den räknar tydligen med risken att de, våra kränkta och bespottade medmänniskor, gör gemensam sak med franska upprorsmakare i samma sociala situation.