Våldtäkt? Det beror
på...

”Är det inte dags att vi börjar se sexualbrott som de är - utan ursäkter och omständigheter? En våldtäkt är en våldtäkt. Oavsett vem kvinnan är. Oavsett hur mannen har kommit i kontakt med henne.”(Wennstam, Katarina (2002), Flickan och Skulden. En bok om samhällets syn på våldtäkt, Albert Bonniers Förlag, s 139) Det frågar sig Katarina Wennstam i sin bok Flickan och skulden. Hon ser att det finns gråzoner i vilka en våldtäkt inte riktigt är en våldtäkt. Det finns omständigheter som gör våldtäkt till en tolkningsfråga.

Förhandlingsutrymmet mellan sex och våldtäkt

Även Stina Jeffner har, i sin undersökning ”Liksom våldtäkt, typ”, om ungdomars förståelse av våldtäkt, upptäckt att det finns ett förhandlingsutrymme mellan vad som är våldtäkt och vad som är sex. På ett principiellt plan tolkas våldtäkt som allt som sker efter det att tjejen sagt nej och detta är tydligt skiljt från heterosexuell samhandling, som på ett principiellt plan är detsamma som ömsesidigt sex. Detta omtolkas dock till något annat än våldtäkt om tjejen sagt nej på fel sätt, varit kär i killen, om de båda var fulla, om tjejen kan tolkas som en ”hora”, om killen är ”normal” och det hänger också på tjejens beteende efteråt. Beter hon sig inte utåt som ett offer var det nog inte så farligt (Jeffner, Stina (1997), ”Liksom våldtäkt, typ” Om betydelsen av kön och heterosexualitet för ungdomars förståelse av våldtäkt, Uppsala Universitet, Uppsala, s 190). Det här förhandlingsutrymmet påverkas både av föreställningar om våldtäkt och av de kulturella koderna för heterosexuell samhandling. Våldtäkter tolkas i relation till föreställningen om hur en våldtäkt går till.

Man gör en åtskillnad mellan ”normal” heterosexuell samhandling och ”det extrema”, våldtäkt, men då de kulturella koderna för normalt heterosexuellt sex inbegriper normer om kvinnor som sexuellt tillgängliga och män som driftstyrda, förflyttas positionerna. Våldtäkt blir tillåtet inom ramen för heterosexuell samhandling och betraktas inte längre som en våldtäkt om omständigheterna är de rätta. Våldtäkten blir förhandlingsbar.

Vi behöver inte leta länge för att hitta exempel på det Jeffner beskriver. Vi kan ta ett exempel av många ur filmens värld: ”Om jag skulle ha lyssnat på er mamma varje gång hon sa nej så skulle inte ni två finnas”, säger folkkäre figuren Gustav Svensson i familjefilmen Svensson Svensson. Eller ett exempel ur offentligheten, då advokat Leif Silbersky, under en debatt med Maria-Pia Boëthius, utbrister: ”Om man kräver att kvinnan klart och entydigt ska ha svarat ja till ett samlag, då skulle det inte bli många samlag i Sverige per natt.”(Boëthius, Maria-Pia (1976), ”Skylla sig själv”, Liber Förlag, Stockholm, s 33)

Heterosexualitet som tolkningsram

Det finns något djupt obehagligt i det heterosexuella spelet, laddat med alla dess föreställningar kring könen och deras relation till varandra. Kvinnors sexualitet som passiv, mäns som aktiv och heterosexet som en erövring där övertalning hör till.

Att just heterosexualiteten står som tolkningsram för våldtäktsbrottet gör att det uppstår en teoretisk lucka kring våldtäkt kvinnor emellan. Synen på den kvinnliga sexualiteten som passiv osynliggör det faktum att en kvinna kan våldta en annan kvinna. Kvinnan som sexuellt aktiv, våldsutövande förövare passar inte in i föreställningarna om kvinnor och kvinnors sexualitet. Vem som är en våldtäktsförövare tolkas uteslutande i relation till män. Heterosexualiteten ställer sig alltså i vägen också när man försöker angripa problemet från andra hållet. Då könsmaktsordningen används som en uteslutande förklaringsmodell där maktordningen mellan män och kvinnor ses som enda orsak till sexuellt våld hamnar våldet i samkönade relationer i skymundan. Könsmaktsordningen finns inte närvarande när en kvinna utsätts för en våldtäkt av sin kvinnliga partner.

Problemen med den heteronormativa tolkningen, med dess uppfattningar av manlig och kvinnlig sexualitet, av våldtäktsbrottet är flera. Mäns handlingsutrymme, vad de kan göra mot kvinnor utan att för den sakens skull betraktas som våldtäktsmän ökar. Kvinnors handlingsutrymme, hur de kan bete sig utan att de får ”skylla sig själva” om ett övergrepp begås mot dem, minskar. Sexuellt våld mellan kvinnor hamnar i ett stort mörker och blir något helt obegripligt. Könsmaktsordningen är en bra utgångspunkt för att förstå det utbredda våld män utsätter kvinnor för, men kan inte användas som uteslutande andra förklaringsmodeller. Dynamiken i tvåsamheten med dess inslag av isolering och ägande kan exempelvis förklara våld i parrelationer där förövaren inte är man.

Vad som är en våldtäkt ska inte tolkas utifrån omständigheterna kring övergreppet; förövaren och offrets relation till varandra, den utsattas sexuella historia, förövarens kön eller dennes eventuella normalitet och så vidare. Det måste tolkas utifrån den konkreta situationen, fanns samtycke till sex?