I backspegelns döda
vinkel - uppror i
Kurdistan

Upproret inleddes efter en begravning av fyra stupade medlemmar i den kurdiska gerillan HPG (1).

Trots att 15 civila dödades i ett land som kandiderar till EU gavs inte händelserna stor uppmärksamhet i svenska medier. Och politiker från EU valde att betrakta upproret som resultatet av fattigdom samtidigt som de konspirerade om att "element inom PKK (2) och armén" orsakat upproret.

Newroz - kurdiska nyåret

Den 21 mars firar kurderna newroz, en nationell helgdag för kurder. Det största firandet brukar äga rum i Amed, där hundratusentals kurder alltid deltar. Innan newroz inleddes i år spreds uppgifter i turkisk media om att PKK skulle genomföra attacker vid newroz-firanden.

En uppgift gjorde gällande att PKK hade skickat självmordsbombare. Uppgifterna saknade grund och syftet var att få folk att avstå från att delta under firandet, då newroz i regel också brukar utveckla sig till en maktdemonstration för PKK.

Uppgifterna om attacker besvaras av PKK:s gerilla HPG:

"Vi kommer under en vecka i anslutning till newroz inte genomföra några aktioner över huvud taget".

Folket avskräcks inte av uppgifterna i turkisk media utan deltar återigen i hundratusentals i Amed. Årets newrozfirande är inget undantag från tidigare år och slagord till stöd för PKK och dess fängslade ledare Abdullah Öcalan ropas flitigt. Förutom en mindre sammandrabbning mellan polis och ungdomar så uteblir de större sammandrabbningarna.

Men den 25 mars uppger den turkiska militären att man dödat 14 medlemmar i den kurdiska gerillan. Uppgifterna bekräftas av HPG som i ett uttalande skriver att deras gerillasoldater dödats av någon form av kemisk gas.

Turkiska stridsvagnar i Kurdistan. Foto: Dozame.org

Gerillan uppmanar internationella organisationer och länder att genomföra en oberoende undersökning beträffande gasbombningarna (ingen sådan undersökning genomfördes dock). Samtidigt uppmanar gerillan det kurdiska folket att visa ansvar för sina martyrer och delta under begravningarna av gerillans medlemmar.

Upproret inleds

Den 28 mars genomförs så den första begravningen. Fyra medlemmar ur gerillan med ursprung i Amed ska begravas i staden. Drygt tiotusen kurder samlas tidigt på morgonen för att delta under begravningen, trots att det till en början råder viss förvirring om var de skulle begravas.

Efter begravningen av medlemmarna i gerillan inleder tusentals ungdomar ett protesttåg. Men ungdomarna hinner inte gå långt förrän den turkiska polisen ringar in dem och går till angrepp med tårgas, batonger och vattenkanoner.

Polisens agerande får motsatt effekt, ungdomarna gör kraftigt motstånd samtidigt som delar in sig i mindre grupper för att sedan spridas och senare återsamlas på olika platser där fler ungdomar ansluter sig till demonstrationerna.

Uppror i Amed. Foto: Kurd.se

En av dessa grupper av ungdomar beger sig mot Ameds centrum för det kommersiella livet där de angriper polisstationer, turkiska banker och några lyxrestauranger. Affärerna angrips då de inte hörsammat Demokratiska Folkinitiativet i Ameds uppmaning om att stänga ned sin verksamhet i protest mot militärens massaker av de 14 medlemmarna i gerillan.

Utländsk och svensk media följer de turkiska medierna och väljer att ge sönderslagna affärer stor uppmärksamhet. De utländska medierna går inte riktigt lika långt som de turkiska, som kallar folket för "ett fåtal vandaler" men ger ändå skadegörelsen av några affärer oproportionerligt stort utrymme.

Då ryktet sprider sig om att polisstationen, vars personal bevakar stadens kommersiella delar, angripits sprider sig upproret som en löpeld. Bildäck börjar brännas och rökpelare börjar stiga från olika håll i staden och de turkiska säkerhetsstyrkorna tappar kontrollen över stora delar av staden.

Detta blir särskilt märkbart när tusentals ungdomar går till angrepp mot det styrande partiet AKP:s huvudkontor i staden. Knappt 50 poliser har stationerats ut vid kontoret då man vet att det finns ett stort missnöje med det styrande islamistiska partiet.

Poliserna blir tvungna att dra sig in i byggnaden och se på medan ungdomarna krossar kontorets fönster och sätter bilar tillhörande AKP i brand.

Redan under upprorets första dag börjar säkerhetsstyrkorna att systematiskt använda övervåld. Människorättsgruppen IHD skriver i sin rapport om upproret:

"Fram till 17.00 den 28 mars avstod säkerhetsstyrkorna från att skjuta skarpt. Men efter klockan 17.00 började demonstranter skadas och dödas av skarpa skott."

IHD skriver också i rapporten att det har varit oroande att många sköts i huvudet eller i bröstkorgen, då våld mot dessa områden ofta är direkt dödande.

Flera civila kurder dödas första dagen. En 78-årig man misshandlas till döds medan en annan demonstrant skjuts ihjäl. Antalet dödade demonstranter skulle senare stiga till 15.

När amedborna vaknar den 29 mars har den turkiska armén anlänt till staden. Arméns stridsfordon och specialstyrkor patrullerar de centrala delarna av staden, medan den turkiska polisen på vissa håll ägnar sig åt ströva omkring i grupper om hundratals på huvudgator i staden.

De turkiska specialstyrkorna, kända för att ha begått grova övergrepp på civilbefolkningen, spelar en central roll under upproret. Medlemmar i specialstyrkorna sköt inte bara urskillningslöst mot civila demonstranter, utan siktade för att döda.

Medlemmarna i specialstyrkorna angrep även en kortege med Ameds folkvalde borgmästare, Osman Baydemir, när denne var på väg ut till demonstrerande kurder i ett försök att lugna ned situationen. Baydemir bekräftade inte angreppet under upprorets gång då han var rädd att det ytterligare skulle förvärra situationen.

Men det ökade antalet säkerhetsstyrkor lugnar inte ner situationen. Istället tar upproret ny fart den 29 mars och sprider sig till andra städer. Under dagen såg dock de turkiska säkerhetsstyrkorna snabbt till att ta kontroll över det statliga sjukhuset.

Där kan de gripa skadade demonstranter och även hindra skadade demonstranter från att få vård. Den 30 mars begravs tre civila kurder som fallit offer för säkerhetsstyrkornas kulor. Tiotusentals kurder, enligt vissa källor så många som hundratusen, deltar under begravningen.

Då folk tar sig hem från begravningen uppstår oroligheter igen. Medan polis skjuter tårgas börjar några ungdomar slänga sten på säkerhetsstyrkorna som då svarar med att skjuta på folkmassan.

En maskerad medlem i de turkiska specialstyrkorna fotograferas när han väljer ut sina mål och skjuter. En av de utvalda offrena är Enes Ata, 6 år. Ata skjuts i bröstkorgen och dör på plats.

Hans sista ögonblick i livet förevigas av Birgul Özbaris, journalist på Ulkede Özgur Gundem som fotograferar händelsen. Lite tidigare har Özbaris tagit foton på den storvuxne maskerade soldaten som dödar Ata och skjuter på andra demonstranter.

Efter oroligheterna som följer den andra begravningen uppstår samma mönster som två dagar tidigare. Grupper av demonstranter sprider sig och samlar ny kraft för att sedan genomföra massiva protester och aktioner i hela staden.

Efter fem dagar börjar situationen lugna ned sig. Dels på grund av att stadens borgmästare uppmanar folket att gå tillbaka till ett normalt liv, men även på grund av att tusentals kurder gripits eller skadats under upproret.

Sammanlagt dödades 15 civila under upproren, tolv personer i Amed, en i Batman och två i Qoser (Kiziltepe). Officiellt greps över 500 personer, hundratals skadades svårt, medan ett större antal drabbades av lättare skador.

Turkiet försöker förklara upproret

I Turkiet försöker man förklara det folkliga upproret med att folket är fattigt, något som man anser att PKK utnyttjar. I turkisk statsvänlig media sprids uppgifter om att barn getts några dollar för att delta i upproret.

Få beskriver upproret som en konsekvens av politiskt förtryck och en historia av etnisk rensning av norra Kurdistan. Bara under kriget mellan PKK och militären brände den turkiska militären minst 3000 byar och mindre samhällen.

Inga konkreta steg har tagits för att lösa den kurdiska frågan eller föra samtal med ett PKK som är beredd att lägga ned vapnen om en politisk lösning nås.

PKK:s grundare Abdullah Öcalan kidnappades i Kenya 1999 och fördes till Turkiet, där han dömdes till livstid fängelsestraff. Kort innan kidnappningen av Öcalan sa han när han var i Rom att PKK var beredda att lägga ned sina vapen och inleda förhandlingar med Turkiet.

Efter att Öcalan gripits uppmanade han gerillan att dra sig ur Turkiets officiella gränser, ett beslut som den kurdiska gerillan ansåg rimligt i syfte att ge freden en chans.

Under sex år försökte PKK lösa den kurdiska frågan med fredliga medel. Samtidigt försökte Turkiet gå med i EU och gjorde begränsade eftergifter.

Men då eftergifterna inte ansågs tillräckliga och då den turkiska armén fortsatte med utomrättsliga avrättningar och förtryck så beslutade sig gerillan för att återuppta den väpnade kampen.

Under augusti 2005 höll Turkiets premiärminister Erdogan ett tal i Amed där han erkände den kurdiska frågan och att staten begått fel.

Då bestämde sig gerillan att återigen tysta vapnen under en begränsad period. Men de militära operationerna mot gerillan fortsatte och tilltog i styrka och gerillan valde därför att avbryta den ensidiga vapenvilan. Ungefär sex månader senare, den 21 mars i år, skulle gerillan inleda ensidig vapenvila igen.

Trots detta så håller politiker inom EU PKK ansvariga för händelserna. Sverige konsul i Turkiet, Ingemar Karlsson, gick så långt som att hävda att "element inom PKK" låg bakom upproret.

Konsuln gjorde även andra bisarra uttalanden om att kurder var överrepresenterade inom den turkiska politiken och att kurder i Irak och Turkiet inte pratar samma språk.

Sveriges ögon och öron i Turkiet talar som en turkisk regeringspolitiker och 150 representanter för PACE (3) gör kort efter upproret ett uttalande:

"Vi fördömer och förkastar också de våldsamma aktiviteterna av terrororganisationen PKK/KONGRA-GEL, som nyligen har eskalerat sina kriminella aktiviteter, vilket har resulterat i förlorade liv och materiell förstörelse".

Inte ett ord om Turkiets ansvar för 15 civila kurders liv. EU:s och Sverige inställning till den kurdiska frågan visar på att man inte vill eller är totalt oförmögen att bidra till en lösning. Istället är man en del av problemet, genom att mer eller mindre ta ställning för den ena parten: Turkiet gentemot PKK.

Nära två miljoner namnunderskrifter till stöd för Öcalan samlas in i norra Kurdistan under mycket svåra omständigheter.

Trots det folkliga stödet för PKK och Öcalan gör Joost Lagendijk, talesman för EU, ett uttalande där han uppmanar det kurdiska folket att ta avstånd från PKK, samt menar att "EU inte kan stödja en part som använder våld." Inget motsvarade krav ställs på Turkiet.

Fotnoter:

(1) HPG – Folkets Försvarsarmé. När PKK upplöstes för att ingå i en ny organisation, KADEK, som i sin tur upplöstes för att i stället bilda organisationen KONGRA-GEL, så anslöt sig medlemmarna i PKK:s gerilla till HPG. När media skriver att PKK genomfört attacker eller varit inblandade i strider så är det den väpnade grenen HPG man syftar på.

(2) PKK – Idag är PKK en ideologisk akademi inom Konfederationen för Kurdistans Kommuner (KKK). I artikeln har jag valt att kalla KKK för PKK då de i media ständigt blandas ihop. I KKK ingår även KONGRA-GEL (Folkets Kongress) som fungerar som kongress med medlemmar från alla delar av Kurdistan.

(3) PACE - Parliamentary Assembly Council of Europe