Vapenindustrin blomstrar

I dag spenderar världens länder omkring 7000 miljarder kronor varje år på militär utrustning med företag som Lockheed Martin, Boeing och svenska Saab Bofors Dynamic i spetsen. Sverige räknas i dag som den nionde största vapenexportören i världen och förra året exporterade Sverige krigsmateriel för 8 400 miljoner kronor till 56 länder.

Det brukar heta att krig är lönsamt. Det gäller i första hand för de länder som själva står utanför den direkt fysiska konflikten - de länder som inte spiller sitt eget blod på främmande mark, men som ändå ror i land lönsamma avtal med de inblandade aktörerna. Sverige är ett sådant exempel.

Sverige har trots, eller tackvare, sin närmast patenterade neutralitet lyckats etablera sig som en av världens ledande exportörer av krigsmateriel. Undersökningar som bland annat gjorts av Svenska Freds visar att Sverige under 2004 sålde krigsmateriel för mer än 7290 miljoner kronor och att vår export ökat med 12 procent varje år sedan 1993. De allra färskaste siffrorna visar att fjolårets export stannade på 8 400 miljoner kronor vilket innebär en tredubbling sedan 2001. Vi kontrollerar för närvarande drygt 1,3 procent av världens totala vapenmarknad vilket gör Sverige till världens nionde största vapenexportör. Succén med Stridsfordon 90 som tillverkas i Örnsköldsvik är ett av de tydligaste exemplen på framgångarna för svensk försvarsindustri.

Den totala exportlistan toppas av Ryssland och USA tätt följda av länder som Kina, Frankrike, Indien och Storbritannien. Den lista som Stockholm International Peace Research Institute (Sirpi) nyligen publicerade tillsammans med Svenska Freds, visar att fem av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd återfinns bland de åtta största krigsmaterielexportörerna. Samma medlemsländer, vars primära uppgift i säkerhetsrådet är att fatta beslut gällande "upprätthållande av internationell fred och säkerhet", är paradoxalt nog också världsledande inom den bransch som representerar dess raka motsats.

Amerikanska företag dominerar

Vapenmarknaden domineras i huvudsak av amerikanska företag – inte speciellt förvånande. Förutom välkända vapentillverkare som Lockheed Martin, Northrop Grumman och Boeing figurerar det också ett antal företag som vi vanligtvis inte förknippar med vapenindustrin. Ett exempel är det amerikanska oljebolaget Halliburton, vars tidigare VD - den skjutglade Dick Cheney - numera är USA:s vicepresident. Andra exempel är Mitsubishi Motors, General Electric och svenska Ericsson. Radarsystem, GPS-utrustning, telefon- och datorsystem och annan avancerad elektronik föds i experimentverkstäder hos företag som annars förknippas med bilar, motorsågar, mobiltelefoner och glödlampor.

Den väldiga krigsmaskinen är inte bara lönsam för renodlade vapentillverkare utan pengar finns också att tjäna för den som på annat sätt kan hjälpa till med att hålla krigens hjul rullande. Halliburton och andra oljebolag har sedan den amerikanska ockupationen av Irak lagt beslag på oljefyndigheterna framför en pinsamt passiv västvärld. Den amerikanska demokratiseringen har nu förvandlat landet till en enda stor marknad, där köpstarka multinationella företag slåss om rättigheterna till det svarta guldet. Uppbackade av en mäktig vapenarsenal har företagen fritt spelrum och bortsett från några få dödsfall och kidnappningar av sina egna, ser man ut att ha dragit den högsta vinsten. Ockupationsmakten säljer det man stulit och befäster därmed än en gång den orättvisa maktordningen.

Svensk export till skurkstater

Bofors, numera Saab Bofors Dynamics - ett av Saab AB:s sex dotterbolag, har ända sedan raketgeväret "Carl Gustavs" födelse varit en respekterad aktör inom vapenindustrin. Carl Gustav har sålts till över 40 länder och användes flitigt av diktaturregimerna i Burma och Kambodja och av de amerikanska trupperna i Vietnam. I dag återfinns den vanligtvis i händerna på Afrikanska och asiatiska barnsoldater.

Med undantag för år 2002 har Sveriges vapenexport till diktaturer ökat. Det visar den jämförelse Svenska Freds gjort av exporten till länder som enligt organisationen Freedom House klassats som ”icke-fria”. Sverige exporterade under 2004 krigsmateriel till diktaturerna Förenade Arabemiraten, Kazakstan, Pakistan, Oman, Tunisien och Saudiarabien för närmare 120 miljoner kronor. Motsvarande siffra 2003 var, enligt undersökningen, drygt 90 miljoner. Sverige exporterar också allt mer till krigsförande länder så som USA, Storbritannien och Indien. Man kan då fråga sig vad som hände med den svenska regeringens riktlinje som säger att krigsmateriel inte får exporteras till länder som befinner sig i väpnad konflikt med en annan stat? Är den lika betydelselös som den riktlinje som säger att vi heller inte får exportera krigsmateriel till länder där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer?

Den Thailändska marknaden har under de senaste tre åren gjort Bofors 14 miljoner rikare samtidigt som Thailands regering dödat och avrättat politiska aktivister och gjort sig skyldiga till en rad övergrepp på etniska minoriteter. Sverige har också deltagit i USA:s omfattande terroristjakt i Pakistan då man sålt delar till torpeder för ett belopp av 37 miljoner kronor. Vi har haft affärer med terrorstater som Vitryssland, Brasilien, Kina och Taiwan – listan kan göras lång. Leni Björlund och den svenska regeringen KU-anmäldes under förra året men utan något resultat. Vår handel med skurkstater fortgår obehindrat.

Bofors i Irak

Bofors inledde nyligen ett kontroversiellt samarbete med världens femte största vapentillverkare, amerikanska Raytheon. Tillsammans har man utvecklat "Excalibur" - världens första GPS-styrda artillerigranat. Denna granat är i första hand framställd för att användas av de amerikanska trupperna i Irak och med undantag för alternativ media, människorättsorganisationer och ett fåtal politiker tycks Sveriges delaktighet i kriget passera relativt obemärkt förbi. Svenska vapen dyker upp på slagfälten i Nigeria, Sudan och i Burma. Legosoldater, många gånger inhyrda av multinationella företag och andra samvetslösa aktörer, mördar och lemlästar människorättskämpar, politiska motståndare och civila med svenska vapen som enligt vapenindustrins direktörer "olyckligt hamnat i fel händer".

Man tycker ju att om det finns en så uppenbar risk för att svenskproducerad krigsmateriel hamnar i "fel" händer borde beslutet om att upphöra med vapenexporten inte vara speciellt svårt att ta. Det är naturligtvis Sveriges regering som är ytterst ansvarig för den svenska vapenexporten och den ytterst ansvariga är infrastrukturministern Ulrica Messing. I den svenska valkampanjen finns inte vapenindustrins affärer med på dagordningen och det är tydligt att man väljer att blunda inför dess tydliga konsekvenser. Representanter från vänsterpartiet och miljöpartiet – två av de minsta partierna i den parlamentariska cirkusen – kritiserade dock nyligen flygplanstillverkaren Saabs planer på att tillverka och vidareutveckla Neuron, ett obemannat osynligt flygplan som den franska regeringen visat intresse för. Enligt miljöpartiets riksdagsman Ulf Holm kan planet utrustas med kärnvapen, något som också anses vara högst sannolikt.

- Det kommer självklart vara intressant för fransmännen att flytta över sin kärnvapenkapacitet till osynliga bombplan. Neuron är ett sådant flygplan, säger mp-riksdagsmannen Ulf Holm. Hjälper vi andra länder utforma vapensystem så har vi givetvis näst intill noll kontroll över hur dessa används senare, menar han.

Om den svenska regeringen sa nej till Neuron skulle det få allvarliga följder för Saab och dess internationella ansträngningar. Det vore naturligtvis politiskt självmord, oavsett partifärg.

Konflikter i världen

Under 2004 pågick det enligt Sipri 19 väpnade konflikter i 17 av världens länder. Fem av dessa länder - Israel, USA, Indien, Algeriet och Turkiet - tillhörde de tjugo största importörerna av krigsmateriel.

Förutom ett gediget vapenintresse har dessa länder också andra gemensamma nämnare – våld och förtryck. Israels murbygge, USA:s invasioner av både Afghanistan och Irak i jakt på olja och västerländsk demokrati och Indiens terror mot de fattiga är bara några exempel. De nya terrorlagarna, som lägligt nog stiftats av västvärldens ledare, är kanske den största orsaken till att vapenhandeln drastiskt ökat. Rädslan för terrorattacker gör att allt fler länder väljer att lägga enorma summor på ett förbättrat försvar. I dag menar man att det i första hand handlar om att försvara sig, inte att anfalla. Venezuela är ett bra exempel. President Hugo Chávez dubblerade nyligen landets militära budget för att "skydda sig mot ett eventuellt amerikanskt anfall". Hundratusen Kalasjnikov-gevär, flygplan och helikoptrar från Ryssland ska hjälpa till med att "skydda varje hörn av Venezuela" från angripare.

FN uppskattar att det i dag cirkulerar över 550 miljoner "lätta vapen" i världen - vapen vars kulor varje dag släcker ljuset för hundratals människor i jordens alla hörn. Dessa vapen används naturligtvis inte bara av militärer utan också av Brasiliens "städpatruller", vars uppgift är att hålla gatorna rena från gatubarn och fattiga. Afrikas självutnämnda krigsherrar, som med rent samvete förser barnsoldater med vapen och narkotika, är några andra. Man räknar grovt med att det finns ett vapen per tolfte invånare i världen och bortser man från militära instanser, återfinns en stor del av världens vapen i händerna på amerikanska medborgare, bland gerillor, paramilitära styrkor och i de multinationella bolagens privata arméer. Det är hög tid att stoppa världens vapenindustri och en bra början är Sveriges.

Fotnot: Den kompletta listan över de 100 största företagen inom vapenindustrin finns tillgänglig på Sipris webbsida.