När staten kastade av
den demokratiska
slängkappan

Nu är det fem år sedan polisen sköt skarpt mot demonstranterna i Göteborg. Polisen gjorde under de aktuella dagarna 1 115 frihetsberövanden. 53 poliser och 90 demonstranter skadades. Ett 80-tal personer blev senare åtalade. Flertalet dömdes för våldsamt upplopp. Några av dessa domar prövades i Högsta Domstolen, där påföljderna mildrades något. De längsta påföljderna utdömdes för de så kallade ”anstiftarna” till kravallerna.

Vad har det betytt för vänstern?

Vad har då händelserna i Göteborg betytt för vänstern i stort och de sociala rörelserna? Det går knappast att ge något enkelt svar på den frågan. Det går åtminstone att peka på vilka som fick rätt. De som ständigt kritiserat staten för att vara de sociala rörelsernas svurna fiende. De som hävdat att yttrandefriheten, mötesfriheten och övriga fri- och rättigheter bara är villkorade. De kan utövas så länge det etablerade samhället inte utmanas på allvar. De fick också rätt som hävdat att rättsväsendet ytterst har till uppgift att, i statens tjänst, skydda den rådande ordningen och de härskande klassernas intressen.

En brutal väckarklocka för vissa

I Göteborg fick vi se prov på vad som skulle kunna kallas hur ”borgarstaten visade sitt rätta ansikte”. Dels genom den obegripliga inspärrningen av folk på Hvidtfeldtska, de skarpa skotten, sossarnas utdelning av rosor till polisen efteråt och dels rättsväsendets fullständigt ogenerade utdelning av politiska domar, byggda på spekulationer, lösa indicier och ljugande poliser i rätten. Med mer än tiodubblade straff jämfört med tidigare praxis. Allt för att statuera exempel och göra en tydlig markering mot alla progressiva rörelser. Så här kan det sluta även för er.

Detta hjälpte måhända till att väcka en och annan törnrosasömnen där polisen är mysiga Kling- och Klang-konstaplar och finns där för att skydda oss, där allt går att lösa med rop på ”samförstånd” och ”dialog” och där ”välfärdsstaten” draperad i den folkhemska endräkten står på vår sida. Och den väckarklockan måste ju uppfattas som positiv.

"Kulmen på vänstervågen"

Men det finns en helt annan väckarklocka vars ljud låter betydligt mer gällt. Många aktivister reste från Göteborg med en obehaglig känsla av att det faktiskt kan vara rätt farligt att syssla med utomparlamentarisk politik. Vissa släppte det politiska engagemanget helt på grund av ren desillusion.

Vissa borgerliga ledarskribenter har hävdat att Göteborgskravallerna var ”kulmen på vänstervågen” som därefter börjat ebba ut. I den bilden ingår även att antirasistiska demonstrationer tidigare samlade tusen och åter tusen personer medan det idag på sin höjd samlas ett par hundra maskerade deltagare. De ”vanliga” människorna skulle, sägs det, välja att stanna hemma av rädsla för eller ovilja att förknippas med Afa. I Göteborg samlades ju faktiskt 20 000 människor i den stora demonstrationen på lördagen. Och den demon bestod till stor del av ”vanliga” människor. Och det skulle alltså inte kunna hända idag?

Avhopp bara kortsiktig effekt

Då glömmer man lätt exempelvis demon mot Irakkriget i Stockholm 2003 som samlade 100 000 deltagare. Det är inte den enda stora demonstrationen sedan Göteborg. Och inte den sista heller. På kort sikt kan Göteborgskravallerna ha fått personer att hoppa av rörelserna, men på lång sikt kommer de knappast att påverka människors kamp för en bättre framtid i någon större utsträckning.

Det diskuterades en del efter Göteborg om huruvida kravallerna mest bidrog till att ge staten argument för att öka repressionen, med hårdare lagar och tuffare tag, strängare straff. Helt fel är det ju inte. Men de argumenten hade staten ordnat fram oavsett kravallerna.

En mer repressiv utveckling var på gång redan innan Göteborg. Som Erik Wijk skriver i en artikel här intill så var den ”förebyggande bestraffningen” redan på ingång från USA. 11 september samma år som kravallerna, och den därpå följande hetsjakten på ”terrorister”, har gett polis och åklagare i alla länder alla argument för ökad repression som de tidigare bara kunde drömma om. För detta behövdes alltså ingen kravall.

Gatupolitik blev motstånd

Men vad var det då som utlöste repressionschocken i Göteborg? Uppfattade staten verkligen kravallerna som ett hot? Varför blev svaret så brutalt som skarpa skott och tiodubblade straff?

Kravallerna gjorde gatupolitiken till något mer än bara protest. De gjorde det till motstånd. Så här: Radikala rörelser har alltid ett visst manöverutrymme där det går att framföra allvarlig samhällskritik. Men det finns samtidigt klara gränser. Demonstrationer i all ära, manifestationer och petitioner/vädjanden till politiker likaså, men de går alltid att ignorera. Säga att ”vi tar till oss av kritiken” och sedan lägga locket på. Men när det blir aktivt motstånd så slår staten tillbaka.

Ifrågasatte statens auktoritet

Polisen attackerade en demonstration och då förväntas demonstranterna lyda och låta sig kränkas. Nu skedde inte så. Istället attackerades först polisen och därefter Göteborgs fräschaste affärsgata. Det demonstranterna då gjorde var att i handling ifrågasätta det statliga våldsmonopolet. Och det är en av grundbultarna i statens kontroll över människor.

Vissa uttryckte det också som att de attackerade den privata äganderätten – som också är en av de mest grundläggande av statens skyddslingar. Det uppfattades mycket riktigt som ett ”angrepp på demokratin”. Det var ett angrepp på den demokrati som säger att ni får tänka fritt om ni tänker rätt, ni får tycka högt om ni tycker med måtta och ni får protestera så länge ni inte gör motstånd. Att lagar bryts i politiska syften kan samhället i viss utsträckning tolerera, som civil olydnad. Men inte när det är rena angrepp mot statens mest grundläggande funktioner.

Kritisera våldsromantiken

Självklart är det viktigt att kritisera den våldsromantik som lätt uppstår. Samma sak gäller den grabbiga machoattityden till kravallerna. Det står också var och en fritt att tycka vad som helst om kravallerna, ur strategisk, moralisk eller annan synvinkel.

Men bortom tjatet om de krossade fönsterrutorna och uppbrända utemöblerna så kvarstår det faktum att kravalldeltagarna faktiskt i handling ifrågasatte statens auktoritet på flera områden och uppfattades som ett hot.

Fem år efter Göteborgskravallerna är detta nog den främsta läxan. Aktivismen måste vara smart, strategisk och genomtänkt. Men den måste samtidigt utmana på allvar. I slutändan måste lagar brytas och konfrontation måste ske – om vi någonsin ska kunna nå ett bättre samhälle.

Nu vet vi vad som väntar när staten uppfattar aktivismen som ett alltför stort hot. Nu vet vi vad den ”demokratiska staten” går för bakom den demokratiska fasaden. Ingen fri- och rättighet är för helig för att sätta på undantag, inga vapen för dödliga för att användas mot demonstranterna, inga straffsatser för höga för att utdömas, inga indicier för små för att döma efter, inget polisvittnesmål för lögnaktigt för att döma utifrån och inga övergrepp är för stora för att inte belönas med rosor av de lokala sossepamparna.

Nästa gång blir det ingen chock. Och det blir lättare att välja strategi.