Att återta klittan

Dokumentären går över anatomi, historia, sexualundervisning, orgasm och ett intressant inslag är intersexualitet. Det som brister är att koppla ihop de olika områdena.

Anatomiska bilder visar att klitoris är betydligt större än vad som syns på utsidan och precis som penis sväller när den stimuleras. Och denna nervfyllda kroppsdel måste stimuleras för att kvinnor ska få orgasm. Det är något som ofta inte berättas om i sexualundervisning. När den brittiska forskaren dr Helen Connell studerade biologi på 1980-talet upptäckte hon att bilder av klitoris och dess funktion tagits bort i läroböcker. Det blev kicken för att hon satsade på forskning om just klitoris.

I filmen redovisas i en snabbtur i västerländska historien hur klitoris existens och betydelse för kvinnans sexualitet gång på gång tystas ner. Hippokrates ansåg det vara nödvändigt att stimulera klitoris för att det skulle bli barn. Trots brott mot tystnaden blev klitoris dold igen. 1800-talets upplysningsforskning som enbart utfördes av män ville stänga in kvinnans sexuella lust och reducera henne till barnaföderska eller hora. Och då blev klitoris ett ”problem” - för män. Under samma århundrade av kategoriseringsiver gjordes indelningar i sexuella läggningar, då heterosexualitet först ansågs perverst och sen omvandlades som ideal. 1800-talets läkare botade ”besvärliga” kvinnor med att skära bort klitoris, och det gjordes i Europa in på 1920-talet. När det sägs att stympning av klitoris skulle var en kultur i vissa länder eller regioner i Afrika är det lämpligt att titta på den koloniala historien.

När nu en dom mot könsstympning fallit i Sverige skulle ett nytt sådant fall kunna gälla könsstympning av barn som föds som intersexuella i Sverige. Inslaget i dokumentären om övergreppen på intersexuella barn tar upp ett övergrepp, som är totalt dolt bakom medicinska rekommendationer som egentligen handlar om normer. Intersexuella barn har en påbörjad utveckling av både manligt och kvinnligt könsorganen. Det föds ca 1 barn på 2000 med någon typ av intersexuellt tillstånd. Även om det kan vara funktionellt passar det inte in i hur våra kroppar får se ut och därför görs ingrepp.

Dokumentären greppar över flera områden, men häpnadsväckande nog inte sexuell identitet eller heterosexualitet som norm.

Kunskap om vår egen kropp ger oss kunskap om vår sexualitet. Helen Connell och andra forskare inom urologi och klinisk psykologi förklarar att för att (biologiska) kvinnor ska få orgasm krävs att klitoris nerver kittlas. Det går förstås att stimulera klitoris om penetrering görs så att klitorisnerver nås ”bakifrån”.

Slidan har få känselnerver och Connell förklarar att föda barn vaginalt, som ju är vanligast, skulle vara olidligt om slidan hade en massa känselnerver. ”Enbart penetrering utan klitorisstimulans kan inte ge orgasm”, konstaterar en urolog. Det är just så samlag på så kallad vanlig långfilm och tv-serier visas.

Inte ens när onani tas upp nämner någon av de intervjuade eller Michéle Dominici att klitoris förstås kan kittlas av en man, en kvinna, en transperson. Visst går det att dra slutsatser själv, men det är minus att filmaren och de intervjuade tystar ner sexuell praktik och hindrar en fri tanke om sexualitet. Samtidigt som de betonar att vi är sexuella varelser som reagerar på stimulans, till exempel visas test med heteroerotisk film, begränsar de oss som sexuella varelser.

Jag håller med de intervjuades åsikt att det inte pratas för mycket om sex i samhället utan för ensidigt prat om sex. Men forskarna borde spränga sina egna gränser om normer kring sexualitet.