Den 19 juli, 70 år sedan
anarkismens revolution i
Spanien

Affisch från 19 juli 1936 av CNT-AIT

Den 18 juli inledde Franco sitt krig mot republiken. Det var en militärkupp som skulle leda till ett tre års blodigt krig och som delade upp landets befolkning mellan republikanerna och Francos militärer. Franco vann kriget, mycket tack vare en feg omvärld som bestämde sig för non-intervention. Man skulle inte ingripa för att försvara en folkvald republik utan stoppa ner huvudet i sanden och låtsas som om ingenting.

Non-interventionspolitiken från omvärldens regeringar var för mycket för många människor som såg den som en vämjelig feghet och från många länder anslöt sig enskilda aktivister till republikens försvar. I Sverige förbjöds deltagande i de internationella brigaderna i Spanien.

Många socialister av alla slag, socialdemokrater, kommunister, syndikalister, anarkister, trotsade förbudet och åkte till Spanien för att försvara den socialistiska republiken, och många syndikalister och anarkister kunde också uppleva den anarkistiska revolutionen. I Stockholm finns La Mano, ett minnesmärke över de som stupade i försvaret av den spanska republiken.

Efter tre års strider vann Franco och drömmen om en folklig republik, om en frihetligt socialistisk folkrevolution, dränktes i blod. Den fascistiska diktaturen avrättade människor under åratal efteråt. Regimen erkände omkring 25 000 avrättningar åren efter maktövertagandet. Andra talar om upp till 100 000 avrättningar.

Under 40 år höll fascismen sitt grepp om Spanien. När USA och Sovjet slog tillbaka Hitler och krossade nazismen brydde man sig inte om Spanien. Där fick fascismen hålla ett helt land fram tills Franco dog 1975.

La Revolución Libertaria, Ateneo de Madrid inleder den 19 juli, vid 70-årsminnet av den anarkistiska revolutionen 1936, en vecka med föreläsningar, filmvisningar, debatter...

Ett visst motstånd skedde under Francotiden, de så kallade Maquis, gerillakrigare genomförde emellanåt aktioner mot regimen, ETA bildades 1959 och stod för ett visst motstånd mot Franco, framför allt genom mordet på Luís Carrero Blanco 1973, som var påtänkt som Francos efterträdare.

Efter Francos död genomfördes övergången till demokratin, successivt blev åter vänsterns partier och anarkister samt fackföreningar lagliga.

Men under de 30 åren efter Francos död har det varit litet av tabu att tala om inbördeskriget som delade folket på ett brutalt sätt. Bland vänstern har det alltid publicerats böcker och man har försökt rädda gamla filmer, få fram vittnesmål etc., som en slags pakt mellan de stora partierna om att inte gräva upp gamla sår.

Högern har alltid motverkat alla tendenser till att fördöma Francoregimen eller att plocka bort de gamla Francosymbolerna med argumentet att man inte vill gräva upp gamla sår. I själva verket har högern inte lämnat sina Francorötter helt. Partido Popular vill inte öppet visa något stöd för Francoregimen, men fler och fler inom andra delar av högern har börjat lätta på tungan och börjat tala om fördelarna under Franco och försvara regimen på ett öppnare sätt än någonsin. Det backas naturligtvis också upp av en viss historierevisionism för att hämta stöd för teserna

Senast såg vi hur högern för ett par veckor sedan när Europaparlamentet tog upp ett förslag om fördömande av Francos diktatur, då det spanska Partido Popular vägrade ställa sig bakom uttalandet. Partiet har också motverkat socialistpartiets försök att ta bort Franco-statyer och andra monument till minne av Franco, byta namn på gator som är uppkallade efter Franco, hans generaler eller andra företeelser under diktaturen.

Partiets motstånd, ibland åtföljt av demonstrationer från resterna av det gamla falangistpartiet som fortfarande finns kvar, visar hur svårt högern har att frigöra sig från sina rötter och hur man med olika krystade argument försöker behålla en del av Francos kultur i landet. Det har dock inte hindrat socialisterna från att successivt plocka bort olika åminnelser av diktaturen.

Först de senaste åren, framför allt från 2005, har inbördeskriget och diktaturen börjat diskuteras ordentligt. De två senaste åren har Spanien upplevt en explosion av material om inbördeskriget och enskilda eller kollektiva öden, vid fronten eller bakom fronten. Stora verk som följer militärkuppen och revolutionen samt republikens försvar månad för månad, verk om olika betydande personer under kriget.

Buenaventura Durrutti, en av de mer kända anarkisterna, här under striderna i Aragon.

Men inte bara böcker har publicerats, de senaste veckorna har tevekanalerna haft mängder av debatter, filmvisningar, vittnesmål från sådana som var med, serier av alla slag som tar upp inbördeskriget. Förutom detta arrangeras givetvis minnesveckor över hela landet där föreläsningar, bokpresentationer, filmvisningar, debatter avlöser varandra.

Spanska regeringen har dessutom lagt fram ett förslag till lag om ”la memoria histórica” för att återerövra historien och inte låta alla döda falla i glömska, inte låta det hopp som fanns för 70 år sedan dö ut. Spanien vill inte längre glömma sin historia.