Jämställdhet på
liberalt vis

Folkpartisten Nyamko Sabuni var kontroversiell långt innan hon blev stadsråd. Som riksdagsledamot i opposition har hon drivit frågor som slöjförbud för flickor under 15 och obligatorisk gynekologundersökning för alla högstadieflickor för att upptäcka könsstympning. Hon är också en av dem som drivit frågan om språktest som krav för svenskt medborgarskap och är allmänt omtalad som förespråkare av kulturessentialism.

Reaktionerna på Fredrik Reinfeldts val av Sabuni som jämställdhets- och integrationsminister har varit delade. Vissa pratar i positiva ordalag om den nya regeringen som pluralistisk och Reinfeldt som modig. Han har ju både svarta och homosexuella i sin regering. Där slår han sossarna med hästlängder, om vi nu ska snacka representation.

Men de negativa reaktionerna har nog ändå varit starkare. I en debattartikel i DN skriver Masoud Kamali – den förra regeringens särskilde utredare i integrationsfrågor- att med Naymko Sabuni och Tobias Billström (migrationsminister och öppet bisexuell) på ministerposter kommer rasismen att öka i Sverige.

Kamali menar att rasism kan förstärkas även av den som själv är eller har varit utsatt för strukturell diskriminering. Sabunis hudfärg och Billströms sexualitet är alltså ingen garanti för en politik som med alla medel försöker råda bot på sexism och homofobi. Detta blir skrämmande tydligt bara man tar en kort titt på ministrarnas problemformuleringar och politiska visioner. I synnerhet Sabuni har flera spännande idéer om hur rättvisa ska skipas.

Fler pigor botar diskrimineringen

Sabunis främsta recept för jämställdhet är, föga förvånande, subventionerande hushållstjänster eftersom kvinnor och män måste ges samma möjligheter att leva på sin egen lön. Hon menar också att kvinnors lönemässigt utsatta situation på arbetsmarknaden kan avhjälpas genom att det statliga monopolet inom offentliga sektorn bryts, för då får ju kvinnorna fler arbetsgivare att förhandla med. Marknadsliberalism som lösning på diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet låter ju som ett skämt, men Sabuni skämtar inte. Det här är ett smakprov på vad vi har att vänta oss från regeringens sida från och med nu.

Shora Esmailian skriver i förra numret av Arbetaren att Sabuni inte en enda gång uttalat sig om varför kvinnor och män inte är jämställda. Hon har inte en enda gång påtalat att det finns ett maktförhållande mellan män och kvinnor. Det märks att Sabuni inte har läst ens en halv poäng genusvetenskap eller någonsin öppnat en bok om feministisk teori. Men det behövs inte, för hon är liberal, och i liberalismen ingår visionen om ett jämställt samhälle, i alla fall enligt Sabuni själv. Man undrar varför regeringen egentligen vill viga ens en halv ministerpost åt jämställdhetsfrågor.

Blunda bort strukturerna!

Vad tänkte Fredrik Reinfeldt när han valde Sabuni till posten som jämställdhets- och migrationsminister, när hon helt uppenbart inte har någon som helst koll på läget? Jämställdhetspolitik utan maktanalys, är det möjligt? För en liberal, ja.

Sabuni är i själva verket ett levande bevis på att det går att höja sig över strukturerna. Hon säger själv att hon inte reflekterat så mycket över om hon mött rasism och främlingsfientlighet. Hon har inte känt sig diskriminerad. Så det är alltså upp till varje individ att välja bort sexism, rasism, homofobi eller valfri form av diskriminering ur sitt liv? Vilket recept! Sabuni blundade tillräckligt hårt och det tog henne till toppen. Ja, varför snacka strukturer och krångla till det när det kan vara så enkelt.

Så här analyserar Masoud Kamali Reinfeldts val:

Makthavare som gynnas av den strukturella/institutionella diskrimineringen belönar representanter från "de andra" som systematisk förnekar rasismens strukturella och institutionella sammanhang. Dessa personer förstärker etniska orättvisor och legitimerar privilegierade gruppers särställning i samhället.

Marknaden framför allt

Allvarligt talat, vad hade vi väntat oss? Diskrimineringsfrågor låg ju knappast överst på dagordningen för sosseregeringen heller, även om de var lite mer tända på att flörta med feminister och snacka mångkultur i förorten, men inte heller de hade ju något verkligt intresse av att göra upp med förtryckande maktstrukturer. Då hade de ju avvecklat sig själva för länge sedan. Men de försökte i alla fall, även om syftet givetvis kan diskuteras. Nu är det slut med försöken. Med alliansen vid makten är det marknaden framför allt, även när det kommer till jämställdhet och integration, och de försöker inte ens dölja det.

Om nu regeringen tänker dödförklara strukturerna måste vi med alla medel visa dem att de i allra högsta grad lever och med hundra procent säkerhet kommer all bli ännu mer levande ju mer hårdför den liberala politiken blir. För rasismen kommer att öka, kvinnohatet kommer att öka, homofobin kommer att öka och klassklyftorna kommer att öka. Om inte motståndet ökar vill säga.

Vi kan inte låta deras kulturrasistiska, marknadsliberala och individualistiska politik inkräkta på vår redan pågående kamp för en rättvis och jämlik värld. Men den kan få kampen att bli ännu mer hårdför. Nu visar makten sitt rätta ansikte. Och vi här nere kör väl på som vanligt.