Den flexibla arbetaren

I november och december 2006 protesterade arbetare fortfarande envetet mot försämringar i a-kassan. Allt avslutades i ett crescendo där LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin stod på mynttorget och varnade den borgerliga alliansen för att ta strid mot vad hon betraktar som en av världens starkaste fackföreningsrörelser.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin gick myndigt ut och ställde sig på riksdagstrappan, tog emot de cirka 250 000 namnunderskrifterna, och meddelade därefter att de skulle arkiveras och att den borgerliga alliansen inte hade några planer att lyssna på arbetarekollektivet. Den borgerliga politiken skulle genomföras enligt tidigare planer.

Egentligen var regeringens arbetsmarknadspolitik knappast något nytt. Redan i slutet av 1990 sjösattes ett förslag till utredning om en höjning av avgiften, från 5 procent till 10 procent, i arbetslöshetsförsäkringen. 1992 kom direktiv om att göra a-kassan obligatorisk.

Under socialdemokratisk regering, 1995, lanserades det borgerliga förslaget på nytt. Utredningen betonade vikten av att ”hävda arbetslinjen och de försäkrades ansvar” samt att regler ska ”bidra till flexibilitet på arbetsmarknaden”, ”motverka flaskhalsar och inlåsningseffekt” och på så vis verka för en ”tillväxtpolitik”.

Sven-Otto Littorin vet vad som menas med tillväxtpolitik. Han har nämligen varit ledamot i Timbro (nyliberal tankesmedja och lobbyorganisation), som grundades av bland annat Svenskt Näringsliv (då Arbetsgivareföreningen). Svenskt Näringsliv vet vad som är bra för arbetarna i Sverige: individuell lönesättning, inga OB-tillägg för extrapersonal, lägre löner, lägre a-kassa och slopad skattereduktion för fackförenings- och a-kasseavgift.

Näringsdepartementssekreterare Fredrik Jansson och ämnessakunnig Clas Almén konstaterade i en rapport från 2005, ”Arbetslöshetsförsäkringens finansiering” att en höjd a-kasseavgift leder till att fler väljer att inte försäkra sig eller istället försöker hitta andra lösningar. Då måste avgiften höjas ytterligare för att täcka kostnaderna, vilket i sin tur resulterar i att ännu fler går ur a-kassan. Sociologen Ingrid Esser menar att arbetslösa i välfärdsregimer är mer arbetsorienterade än i mer marknadsorienterade länder och att alliansen målar upp en felaktig bild när de påstår att länder med längre ersättningsperioder har lägre arbetsvilja.

Den borgerliga alliansen med moderaterna i spetsen anser sig vara en allians för de svenska arbetarna. Det har inte alltid varit så. Kanske var det 2004 som partiledare Fredrik John Reinfeldt satte sig ned tillsammans med partisekreterare Per Gerard Schlingmann.

Per Schlingmann, med förflutet som pressekreterare i Moderata ungdomsförbundet och rekryterad till kansliet i mitten på 90-talet, hade vid tillfället blivit kommunikationschef. Han tog sig allvarsamt an uppgiften att föra Fredrik Reinfeldt närmare sin väljare. Han som studerat Reinfeldts framträdanden för att kunna upptäcka de felaktiga detaljerna. Schlingmann som menade att träpulpeter bygger barriärer mellan ledaren och folket och att plexiglas visade den progressivitet som partiet ville föra fram. Kanske var det också då de plockade fram schackbrädet och placerade ut de oumbärliga pjäser som skulle föra de Nya moderaterna till valseger 2006.

På schackbrädet tronade kung Reinfeldt upp sig med queen Littorin, som självklara frontfigurer. Reinfeldt, den nya bilden av en svensk arbetare. Littorin, arbetsmarknadsminister till synes på arbetarekollektivets sida. Löparna, Per Schlingmann och Anders Borg, fick agera strateger. Schlingmann med ansvar för propagandan och Borg som ger legitimitet åt den borgerliga politiken. På flankerna återfinns Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster samt chefen för arbetsmarknadsfrågor och därtill vice vd Jan-Peter Duker. De båda sätter ramarna och bereder väg för regeringens politik. Hästarna: Maud Olofsson, som talat sig varm för att slopa Lagen om anställningsskydd (och i uppenbar kris kommer hon att bli alliansens offerlamm) samt Wanja Lundby-Wedin, som är hård mot de hårda så länge det inte innebär att hon måste agera (Wanja Lundby-Wedin har en lön på 1 067 717 kronor om året).

Svenskt Näringsliv säger att de värnar kollektivavtalen och menar att de just därför måste moderniseras. De vill kontrollera vilka stridåtgärder facken väljer att använda sig av, förbjuda sympatiåtgärder, möjlighet att besluta i en konflikt via rättssystemet, ge medlare befogenheter att ställa in varslade stridåtgärder, förbjuda samhällsfarliga konflikter (vilka det skulle handla om är oklart) och gör det omöjligt för små fackförbund (läs SAC-syndikalisterma) att vidta fackliga stridsåtgärder. Det är också vad regeringen presenterade i ”Medling och lönebildning”, SOU 1998:141 (SOU - Statens Offentliga Utredningar). Svenskt Näringsliv anser sig också veta att ungdomar, långtidssjukskrivna, utländska medborgare och invandrare tjänar mest på att det är låga löner på arbetsmarknaden.

Det var ingen futtig plan. Svenskt Näringsliv och de nya moderaterna tillsammans med den borgerliga alliansen visste vad de ville. De ville skapa ett nytt Sverige. Och det var med blickarna mot resten av världen de skulle förändra bidrags-Sverige till ett land av tillväxt. Dagen Sverige röstade ja till EU var en bra dag. Sverige blev en del i en större gemenskap. Det medförde också att EU-länderna delade en vision om ett marknadsliberalt Europa. Den fria rörligheten var fantastisk. Allt kunde samordnas.

Efter ett extra EU-toppmöte i Luxemburg 1997 beslutade medlemsländerna om en gemensam sysselsättningsstrategi (Luxemburgprocessen, men målet fanns redan med i Romfördraget från 1957). Nu är denna strategi en del av Lissabonstrategin (från toppmötet 2000). Varje land skulle utforma ett nationellt handlingsprogram; en sysselsättningspolitik som syftar till att uppnå full sysselsättning. Både riksdag och regering samt näringslivet och fackförbunden skulle engagera sig i handlingsprogrammen. Sysselsättningsstrategin som också fastställts i EU-konstitutionen har nu bland annat resulterat i regeringens skrivelse ”Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning 2006-2008” och propositionen ”En arbetslöshetsförsäkring för arbete” där det också konstateras vikten av ”produktionsfaktorernas rörlighet och anpassningsförmåga på arbets- och produktmarknaderna som ett svar på globaliseringen”. Schengenavtalet, som undertecknades 1985, var ett sätt för EU-länderna att skapa ett Europa utan inre gränser. På samma gång skyddades välfärdssystemen mot den så kallade tredje världen genom välkontrollerade yttre gränser.

För Maud Olofsson var Danmark ledstjärnan. Danmark har varken Lagen om anställningsskydd (sist in, först ut), minimumlön eller turordningsregler. Maud Olofsson ville framstå som en djärv förnyare. Trygghetssystemet skulle moderniseras i enlighet med EU-föreskrifterna. Arbetarna skulle vara flexibla och höjda ersättningar i a-kassan och socialbidrag gör att folk inte vill gå till jobbet, tror Maud.

För att ytterligare uppmuntra svenskarna att gå till jobbet så ska alliansen utöka möjligheten för företag att visstidsanställa och säsongsanställa. Företagen ska också kunna använda sig av arbetskraft från nystartsjobb. Då slopas arbetsgivaravgiften under lika lång tid som arbetstagaren varit arbetslös. Mycket förmånligt eftersom det inte finns något krav på att anställningen efter den här perioden ska fortsätta.

Den nya alliansen hade fått EU-order om att hålla nere lönerna för en framgångsrik tillväxt. Rapport och artiklar producerades på löpande band från Svenskt Näringsliv som fastställer att svenska arbetare kostar 35 procent högre i Sverige än bland gamla EU-länder och att lönerna måste harmoniseras med övriga EU-länder för att bli konkurrenskraftiga.

Att företagsvinsterna stiger mer och mer för varje år utan att lönerna höjs proportionerligt är inget som Svenskt Näringsliv belyser. Rickard Hellner och Fredrik Bergström på HUI, Handelns utredningsinstitut, menade i rapporten ”Lägstalöner –sysselsättningseffekt och rörlighet” att höga lägstalöner snarast skapade en högre arbetslöshet och att man kunde se inom handeln att det blivit allt mindre personal och mer självservice.

Dan Andersson, LOs chefsekonom och Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom anser att risken att bli sjuk eller arbetslös i stor utsträckning påverkas av kön, ålder, ursprung och samhällsklass, med andra ord vad som är svårt eller omöjligt att påverka. Att lönerna sänks kan visserligen öka sysselsättning, anser dem, men privatekonomin blir inte bättre. Reinfeldt, som anlitade svart arbetskraft mellan 2004 och 2006, såg möjligheterna i den här strategin. Alliansen föreslog i november förra året att det skulle bli mindre skatt på hushållsnära tjänster.

Alliansen hade en vision om euron som en del i ett konsumtionsstarkt tillväxt-Sverige. EMU-nejet 2003 kändes nog först som ett nederlag i den nyliberala marknadsvisionen, men sedan kunde förespråkarna trösta sig med att även om sedlarna och mynten inte ändrades skulle Sveriges ekonomiska politik ändå knytas till EU. Riksbanken skulle i praktiken ändå vara tvungen att följa EU-föreskrifterna. Det var bara en tidsfråga innan motståndet skulle brytas ned. Inflationsbekämpningen blev även Sveriges, Riksbankens och alliansens sak (det var även Socialdemokraternas sak). Två procents inflation. Mer än så skulle inte se bra ut.

Alliansen konstaterar i handlingsprogrammet för sysselsättning att den ”dämpade löneutvecklingen/…/håller nere företagens kostnader för arbetskraft, vilket bidrar till att den inhemska inflationen är dämpad”. Inte heller i alliansens program talas om att det resulterar i en konstant arbetslöshet som gör att det alltid finns arbetskraft desperat nog att ta jobb till vilken lön som helst. Det ger en gynnsam löneutveckling, om man ser det från alliansens perspektiv.

I november 1975 träffades de första sex länderna i vad som nu kallas ”Group of eight” (G8) - Frankrike, USA, Storbritannien, Tyskland, Japan och Italien - i Rambouillet, Frankrike. Canada och Europeiska gemenskapen följde strax efter. Ryssland har fått delta sedan 1991. G8-länderna diskuterar bland annat hur de ska kunna samordna den ekonomiska politiken och hålla nere inflationen. Europeiska unionen är en av spelpjäserna och påverkas i mycket stor utsträckning av vad som beslutas om på dessa toppmöten. Reinfeldt och alliansens vision ligger helt i linje med G8-ländernas målsättning, vilket visar att alliansens politik inte är någon nytt eller någon isolerad företeelse.

På 70-talet slaktade Margret Thatcher skoningslöst fackföreningsrörelsen i Storbritannien, helt i Milton Friedmans anda och med nyliberalism som ett evigt mantra.

Den borgerliga alliansen är en bricka på det världskapitalistiska spelbrädet. Men röster börjar höjas i protest mot den förda politiken. Frågan är: vilken reaktionen blir det? Och vart riktas missnöjet?