Jeltsin död - en
folkmördare mindre

Ingenjören Boris Jeltsin från Ural gick med i Sovjetunionens kommunistparti vid 30 års ålder och gjorde därefter en lång och lysande politisk karriär i diktaturen. Efter 20 års medlemskap, 1981, blev han medlem i kommunistpartiets centralkommitté.

I slutet av 1980-talet, under reformerna som gick under namnen glasnost (öppenhet) och perestrojka (ombyggnation), blev han öppet kritisk mot partiledningen och gick ur partiet 1990. Året därefter valdes han till sovjetrepubliken Rysslands president, och spelade en viktig roll när diktaturen störtades och Sovjetunionen splittrades.

Boris Jeltsin läxar upp Sovjetunionens sista diktator, Michail Gorbatjov. Bild: Wikimedia Commons.

Under hans tid som president upplevde Ryssland sin mest gynnsamma tid på många årtionden när det gäller yttrandefrihet, parlamentariska val och andra politiska friheter.

Boris Jeltsin var välvillig när Baltikum, Vitryssland, Ukraina och de andra sovjetiska delrepublikerna förklarade sig självständiga.

Men när tjetjenerna gjorde detsamma väntade han tills han hade inrikespolitiken i sina händer och straffade dem sedan med bomber och annat trubbigt våld 1994. Detta "Första Tjetjenienkriget" (i modern tid) blev kort och impopulärt.

I slutet av 1990-talet skedde en rad spektakulära terrordåd - för vilka ingen tjetjen ännu har dömts eller ens åtalats - som togs som förevändning för att anfalla Tjetjenien på nytt 1999. Därefter har situationen eskalerat till ett veritabelt folkmord, samtidigt som vissa tjetjener - nu bevisligen - har svarat med terror i ryska städer.

Kriget i Tjetjenien. Bild: Michail Evstafiev, Wikimedia Commons.

Den hårt supande Boris Jeltsin genomförde också en marknadsliberal chockterapi som avreglerade marknader och överförde makten över många arbetsplatser från staten till lyckligt lottade personer som råkade finnas på rätt plats vid rätt tillfälle. Några av dessa personer blev de stenrika så kallade oligarkerna.

Chockterapin var till stor del utformad av västerländska ekonomer, bland annat från den Internationella Valutafonden (IMF).

Under chockterapin fullkomligt kraschade den ryska ekonomin. "Förstörelsen - förlusten i BNP - var större än vad Ryssland hade genomlidit under Andra Världskriget", kommenterade ekonomipristagaren Joseph Stiglitz¹.

Samtidigt som de rika blev omåttligt rikare, blev en stor del av den övriga befolkningen berövad arbetstillfällen och socialt skyddsnät. Ryssarna dog i sjukdomar, söp ihjäl sig, begick självmord och hade ihjäl varandra i en närmast medeltida omfattning.

Mellan 1992-2001 dog 2,5-3 miljoner ryssar fler i förtid än normalt, en massdöd som "aldrig tidigare skådats i ett modernt industrialiserat land i fredstid" enligt en studie i British Medical Journal².

År 1993 växte kritiken i parlamentet mot Boris Jeltsins ekonomiska reformer och övriga politik. Den ryske ledaren var inte mer demokrat än att han även i denna fråga svarade med massmord: TV- och radiotornet Ostankino och parlamentsbyggnaden stormades med bland annat stridsvagnar och ett stort antal människor dödades - 150 enligt officiella siffror men i verkligheten troligtvis mer än tusen.

Ryska soldater beskjuter parlamentsbyggnaden Vita Huset 1993. Bild: Wikimedia Commons.

På nyårsafton 1999 avgick Boris Jeltsin och utnämnde den råbarkade Vladimir Putin, med gangstervokabulären och KGB-karriären, till sin efterträdare. I det samhälle Boris Jeltsin lämnar efter sig stryps de politiska friheterna alltmer för varje dag som går.

Oppositionellas demonstrationer slås ner och pressfriheten beskärs. De 36 rikaste ryssarna kontrollerar en fjärdedel av ekonomin, som numera visserligen blomstrar efter att oljepriserna har stigit och efter att Putin har sparkat ut IMF och deras rådgivare ur landets maktsfär.

Men en stor del av befolkningen lever fortfarande i armod och i missnöjet gror en naziströrelse som kanske är världens mäktigaste. Nazisterna mördar minoriteter och politiska motståndare i en omfattande skala. Mörkhyade studenter i Moskva uppmanades att hålla sig inomhus under tre dagar runt Hitlers födelsedag den 20 april i år.

Tanken plågar. Denna situation skulle kanske ha kunnat förhindras. Om en sådan stor del av Rysslands tillgångar inte skulle ha sålts till vrakpris åt minoriteten.

Om arbetsplatserna istället skulle ha demokratiserats och börjat självstyras av arbetarna. Om de sociala skyddsnäten skulle ha stärkts istället för raserats. Om Tjetjenien skulle ha tillåtits bli självständigt.

Kriget i Tjetjenien. Bild: Michail Evstafiev, Wikimedia Commons.

Boris Jeltsin är nu alltså död och få ryssar saknar nog trots allt den auktoritära suputen som uppmuntrade de rika att stjäla från de fattiga.

De kvinnor som tvingades sälja sina kroppar, de pensionärer som svalt och många av de män som sändes till ett meningslöst krig under hans regeringstid förbannar honom säkert - i tysthet, eftersom den ryska traditionen bjuder att man inte talar illa om de döda.

Boris Jeltsin lämnade Ryssland med sämre förutsättningar för demokrati 1999 än vad som kunde anas när diktaturen föll 1991. Tjetjenerna lär definitivt inte fälla några tårar över den gamle folkmördaren.