Antikommunism i Fritt
Näringslivs tjänst

Två styrelsemedlemmar i myndigheten Levande Historia, professorn Klas-Göran Karlsson och journalisten Kaa Eneberg, går i god för den näringslivssponsrade organisationen UOK som sprider historierevisionism i kölvattnet efter årsdagen av befrielsen från nazismen. Professor Kristian Gerner som sekunderat Karlsson i Levande Historias utbildningar om kommunism är ett tredje tungt namn bakom UOK:s kampanj.

Debattartikeln i DN 9/5 (länk) av Anders Hjemdahl och Camilla Andersson, som företräder organisationen "Föreningen för upplysning om kommunismen" (UOK) gör sitt vällovliga syfte en björntjänst genom sina metodologiska oklarheter, ideologiska sammanblandningar och historierevisionistiska syn på andra världskriget.

Det är besvärande eftersom såväl Sveriges utrikesminister Carl Bildt som ledande företrädare för den statliga myndigheten Levande historia går i god för UOK.

Det finns alltså anledning att befara att debattartikeln är ett led i regeringens aktuella historiepolitik gällande upplysning om kommunismens brott. Vidare hävdas att UOK samarbetar med organisationer i sju länder, men vilka dessa är förtäljs varken i debattartikeln, i rapporten eller på UOK:s hemsida.

Den demoskop-undersökning som UOK beställt och som refereras i artikeln visar förvisso på att det finns ett informationsunderskott om kommunismen bland svenska ungdomar. Författarna motverkar dock sitt syfte genom att som bevis för sin tes delvis använda rent löjeväckande kriterier, såsom kunskapen om avståndet till våra grannländers huvudstäder.

Snäppet värre är att de använder inställningen till marknadsekonomi (som i demoskop-undersökningen felaktigt betecknas som "samhällsskick") som demokratiindikator.

Detta ideologiska reptrick kan endast varas ägnat att misstänkliggöra och i värsta fall kriminalisera kritik av marknadsekonomi och kapitalism. Låt det en gång för alla vara sagt: den som vill sprida kunskap om och respekt för kommunistiska regimers offer bör inte impregnera informationen med andra ideologiska budskap.

Undersökningens märkliga slagsida får delvis sin förklaring i att UOK:s huvudsponsor är Stiftelsen Fritt Näringsliv, som har på sitt program att fungera ”såddkapitalist” för ”idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd”. Så mycket för den fria forskningen.

Överhuvud taget vilar det en irriterande doft av McCarthyism över undersökningen, då flera av frågorna snarare tycks ämnade att avslöja smygkommunistiska böjelser än att blottlägga kunskapsluckor.

Jag måste medge att jag trots – eller tack vare – mina goda kunskaper håller med majoriteten av ungdomarna om att nazismen är ”helt negativ”, men inte ger samma kategoriska omdöme om kommunismen, bland annat därför att kommunismens idé enligt min mening inte är ”helt negativ”.

Vad skulle ha varit UOK-politiskt korrekta svar? Tvärtom? Nazismen var och är ju trots allt den mest konsekvent antikommunistiska ideologin. På liknande sätt öppnar sig falluckan för den som filosoferar kring någon form av planhushållning som svar på mänsklighetens problem. (Det ser alltså illa ut för Göran Greider som, trots goda kunskaper om kommunism, i DN 12/2 funderade kring ekologisk planhushållning för att möta klimathotet.)

Vill man verkligen förstå och problematisera en del ungdomars okritiska dragning till kommunism bör man tematisera orsakerna till kommunismens dragningskraft under olika epoker: kapitalismens orättvisor, antikommunismens illgärningar och slutligen kommunismens förtjänster i kampen mot fascism och nazism.

Det sistnämnda undergrävs fullständigt av UOK genom det historierevisionistiska påståendet i debattartikeln: "Röda armén befriade aldrig någon från förtryck".

Det är riktigt att nya diktaturer inrättades i de flesta länder som Röda armén befriade från nazismen 1945, men vi får inte glömma att Röda armén spelade en avgörande roll i segern över det nazistiska Tyskland. Hur såg alternativen ut?

Under min tid som journalist och forskarstuderande i Berlin på 1990-talet träffade jag människor som var evigt tacksamma emot Röda armén för sin befrielse från fångenskap i nazistiska koncentrations- eller förintelseläger.

Det kan vara värt att påminna om att Gorbatjov inför Tysklands återförening 1990 försäkrade sig om att sovjetiska "bronssoldater" i dåvarande Östtyskland skulle sparas till eftervärlden som monument mot glömska och ideologisk förträngning.

Det är svårt att säga vad som är värst. Historierevisionismen i Levande Historias närhet eller svenska historieprofessorer som antikommunistiska ideologer i näringslivets tjänst.