”Primitiv hämndtanke
genomsyrar domstolarna”

Fängelsesystemets förespråkare brukar alltid tala om brottsoffren. Det är för deras skull som vi måste låsa in tusentals människor, för att visa dem respekt och ge dem upprättelse. Resonemanget haltar en aning eftersom brottsoffret i de allra flesta fall är svenska staten, som då agerar såväl offer, domare och bödel. Men okej, visst finns det människor som har blivit utsatta för brott och många har fått utstå lidanden. Det går inte att förneka. Men mår de verkligen bättre av att någon låses in i ett fängelse i ett par månader, ett par år eller ett par decennier?

I USA brukar dödsstrafförespråkarna använda ungefär samma resonemang som fängelseförespråkarna i Sverige gör: Av respekt för brottsoffren och för att ge dem upprättelse så är det helt i sin ordning att vi dödar ett par hundra brottslingar om året. Någon slags öga för öga, tand för tand-princip alltså. Men kan två fel (att döda är fel oavsett vem som gör det och varför) verkligen bli ett rätt? Svaret är nej. Släktingarna till mördarens offer tror att allt ska bli bra när de väl fått se mördaren vrida sig i plågor i den elektriska stolen. Allt ska äntligen vara över och de kan gå vidare i sina liv. Men så blir det inte. Saknaden och tomheten finns fortfarande kvar, likaså den förtärande ångesten, hatet och frågorna som aldrig kommer att få svar. Den enda skillnaden är att det inte längre finns någon att rikta hatet mot.

På samma sätt tror jag att det fungerar när vi i Sverige utdömer allt längre och allt hårdare fängelsestraff. Det spelar ingen roll hur långa eller hårda straffen än blir, brottsoffren och de anhöriga mår inte ett dugg bättre av det. Om jag själv försöker sätta mig in i situationen som brottsoffer, det är egentligen inte svårt eftersom jag blivit såväl rånad som misshandlad, så är det lätt att föreställa sig att de primitiva tankarna på hämnd skulle vara de allra första som gjorde sig gällande. Lås in han och kasta bort nyckeln! Men sen då? När straffet är utdömt och brottslingen är bakom lås och bom, skulle det kännas bättre då? Förmodligen inte. Vad man vill ha och vad man egentligen behöver är oftast två skilda saker. Det jag som brottsoffer hade behövt för att kunna läka och gå vidare är nog inte ett långt och hårt straff utdömt mot förövaren. Jag hade istället behövt få svar på frågan: Varför? Varför blev det som det blev? Får man en förklaring, och kanske till och med en förståelse för varför brottslingen gjorde som han gjorde och vad som låg bakom hans handlingar, är det förmodligen lättare att gå vidare. Kanske hade jag till och med fått en ursäkt. Givetvis skulle det också kännas betryggande om han fick hjälp med de eventuella problem som låg bakom hans agerande; missbruk, psykisk ohälsa, eller vad det nu kan tänkas vara.

Tyvärr ser vi allt för lite av det här i svenska domstolar idag. Förövare och offer får aldrig mötas, de får aldrig ställa varandra frågor och heller aldrig få förståelse för varandra. Och samhället får aldrig en förklaring till varför det gick som det gick och kan därmed inte heller hindra att liknande händelser inträffar i framtiden. En av anledningarna är just hotet om ett långt fängelsestraff. Om man har mördat någon och vet att man riskerar livstidsfängelse med allt vad det innebär så sitter man givetvis och nekar sig igenom hela rättegången för att försöka undslippa straffet. Offrets anhöriga får därmed inte veta varför deras dotter, far, eller vem det nu kan tänkas vara, inte längre finns i livet. Inte heller får de en ursäkt. Förövaren vågar inte berätta vad som hände och varför och han får därmed inte heller möjligheten att be om förlåtelse och visa hur ledsen och ångerfull han faktiskt är för vad som hänt. Ingen av parterna får en chans att läka och gå vidare. På så vis blir alla inblandade brottsoffer. Den mördade, hans anhöriga, mördaren, mördarens anhöriga. Genom resten av sina liv kommer de kanske aldrig att vara något annat än offer. Offer med djupa sår som aldrig kommer att läka.

Det är i många fall, för att inte säga i de flesta, fel att döda. Detsamma gäller andra typer av grova brott. Det vet vi alla och ingen vill göra det. Ändå gör vi det, i alla fall en del av oss. Idag kan man lätt ledas att tro att folk gör det för nöjes skull, att det handlar om medvetna val. Men bortsett från en handfull psykiskt sjuka som utför så kallade vansinnesdåd vill jag påstå att det alltid finns anledningar till att människor begår brott. Ofta mycket bra anledningar, ibland mindre bra. I en ekonomisk knipa kanske man inte ser någon annan utväg än att råna jourlivsbutiken på hörnet. Om man blir djupt kränkt eller sårad så kanske man tappar besinningen och slår och slår och slår på sin plågoande tills han inte rör sig längre. Det här är inga ursäkter, men det är förklaringar. Förklaringar som brottsoffren eller de anhöriga aldrig får. De får aldrig veta att deras käre far blev mördad för att han under flera års tid hade utnyttjat mördaren sexuellt. De får aldrig veta hur dåligt mördaren nu mår eller att han varje natt ser de anhörigas förtvivlade ansikten i sina mardrömmar eller att han inte vet vad han ska svara när hans barn frågar när han ska komma hem. Allt detta tack vare den primitiva hämndtanke som genomsyrar våra svenska domstolar.

De flesta verkar tycka att det är rätt att brottslingar får sitt straff. Givetvis utan en tanke på att de själva, vilken dag som helst, kanske själva råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och då blir brottslingar själva. Inte heller ägnas en tanke på alla andra som blir lidande när brottslingen straffas. Kanske har han- det är oftast en han- barn som inte kommer att få se sin far på flera år. Kanske har han en fru eller någon annan som håller honom kär som blir lämnad hemma ensam, och alla har vi en mor och en far. Är det verkligen rätt att alla dessa människor också straffas? Vi tycker att vi har ett bra och humant rättssystem i Sverige, ett civiliserat rättssystem med långa fängelsestraff istället för barbariska kroppsstraff som vi tillämpade förr i tiden. Men oavsett om straffet är fysiskt eller psykiskt (som ett fängelsestraff är) så är tanken bakom det detsamma: hämnd. Och hämnd löser inga problem. Två fel kan aldrig bli ett rätt. OM vi istället kan utveckla ett rättssystem som öppnar för försoning, förståelse och förlåtelse så skulle vi kunna tala om respekt och upprättelse för brottsoffren. Men inte bara för dem, utan även för brottslingar och deras anhöriga. Dagens straffsystem gör bara att alla inblandade blir offer- brottsoffer.