Kämparviljan sitter inte
i kläderna

Jacqueline Forzelius berättar i ett öppet brev på Yelah den artonde maj om sina intryck av aktivistmiljön i Malmö. Hon beskriver den som uteslutande och fixerad vid kläder och livsstilar. ”Malmös aktivistkretsar lider brist på samtal och uppmärksammande av den enskilde individens potential och närvaro”, skriver Forzelius och argumenterar i texten för att denna potential inte bör avläsas främst i valet av kläder eller andra fysiska attribut.

Många med kopplingar till aktivistmiljöer runt om i landet, eller världen, känner säkert igen sig. Oavsett om man befinner sig inuti aktivistmiljön eller någon gång försökt ta sig in i den är det oundvikligt att lägga märke till hur stor del av det politiska varandet som handlar om att förmedla politisk medvetenhet och tillhörighet genom utseende och kläder. Och för den som inte kan eller vill ansluta sig till aktivistmaskeraden kan det säkert vara kämpigt att känna sig som en i gänget. Det är inte bara sorgligt utan rent förödande för en politisk rörelse där den politiska analysen borde vara det som förenar oss.

Men det är ingen mening med att bara konstatera hur det, enligt många, ser ut utan att samtidigt försöka analysera kring orsakerna. Än mer problematiskt är det egentligen att försöka ringa in, analysera och förklara en politisk rörelse som kännetecknas just av sina otydliga gränser och många grupperingar. Men ändå – utan ett stort mått av svepande generaliseringar är det svårt att ta sig an frågan över huvud taget. Syftet med den här texten är att försöka beskriva tendenser, inte att ge någon slags heltäckande bild av en verklighet som ändå bara skulle vara till hälften rena gissningar. Risken är givetvis att många politiskt aktiva inte alls känner igen sig.

Vilken rörelse talar vi om?

Vad menas med den autonoma/frihetliga/utomparlamentariska vänstern? När vi pratar om ”rörelsen”, vad menar vi då? Kategoriseringen av människor och politiska värderingar sker, särskilt från medialt håll, ofta på godtycklig grund. Men även inifrån de egna leden verkar en viss oklarhet råda kring hur vi definierar oss själva och den politik vi för. Samma förvirring kring begreppet ”aktivistvärlden.” Vilken är den? Vad syftar vi på? Är det allt ifrån kristna fredsaktivister till en AFA-grupp som gör ett tillslag mot en nazibutik?

Eftersom begreppen förekommer så frekvent och används både av oss själva och av de självutnämnda förståsigpåexperterna känns det ganska viktigt att i alla fall fundera över vad de egentligen betyder. Ofta känns det som om den ofta kritiserade aktivistvärlden helt enkelt uppfattas som ett gäng människor som varken klär sig eller lever som den stora majoriteteten och som utifrån framstår som en ogenomtränglig mur av obegripliga symboler, kläder och frisyrer. Den politiska analysen trillar liksom bort. Om den nu existerar alltså…

Eko-anarkisten Murray Bookchin gör i en essä i boken Frihetlig Socialistisk Politik ett rasande utfall mot de individer och grupper han kallar ”livsstilsanarkister.” Dessa kännetecknas av en tro på att frihet och autonomi kan uppnås ”genom förändringar av personliga sensibiliteter och livsstilar” utan att de ägnar någon vidare uppmärksamhet åt förändringar av de materiella och kulturella samhällsförhållandena. Bookchin sörjer att livstilsanarkismen, till skillnad från den sociala anarkism han själv företräder, växer på bekostnad av ”rationell teori och seriös organisering” och han menar att detta delvis är en konjunkturfråga.

I tider av djup social oro är människor mer motiverade och benägna till varaktig social anarkistisk organisering, medan, som nu, när kapitalet är stabilt, framstår den individualistiska anarkismen för många som långt mer lockande. Den gör det möjligt att i sann nyliberal anda köpa sig en politisk identitet och med den till hjälp uppleva sig vara en del av en rörelse och ett motstånd vars ideologi och arbetsmetoder egentligen passar som handen i handsken på det system de säger sig vilja bekämpa.

Allt är inte mörker

Det finns inom ramarna för aktivistvärlden otroligt många exempel på grupper som sysslar med teoretiskt underbyggd, seriös och långsiktig politiskt och social organisering enligt frihetliga principer, trots kapitalets försök att både köpa och passivisera oss. Det finns grupper som arbetar fullt öppet och erbjuder aktiviteter där vem som helst kan delta, utan krav på förkunskaper eller ”dresscode”. Det kan handla om politiska föredrag, kulturkaféer, sociala forum, öppna aktioner, demonstrationer eller annat.

Tyvärr uppfattas många av dessa grupper kanske inte som delar av aktivistvärlden, eftersom termen aktivist har gjorts synonym med det svarta, hårda, våldsamma och ofta uteslutande, sorligt nog. För egentligen är ju en aktivist helt enkelt en person som på ideell basis och driven av visioner om ett bättre samhälle omsätter (radikala) idéer till praktik. Och den personen kan se ut hur som helst, ha vilket ursprung och kön och vilken sexuell identitet eller ålder som helst. Innehåll är viktigast och inte yta.

Det finns också grupper som av säkerhetsskäl måste arbeta i det fördolda eftersom deras aktivism kan innebära rejäla risker för enskilda individer. Dessa grupper är givetvis svåra att ta sig in i för den intresserade och upplevs ofta, just på grund av sin hemliga karaktär, som väldigt farliga, coola och svårttillgängliga. Därmed inte sagt att deras politiska arbete inte är seriöst och viktigt. Man måste noga skilja på status som skapas medvetet genom att använda sig av symboler, språk och makt och status som en oönskad konsekvens av ett nödvändigt säkerhetstänkande och den mystifiering som lätt följer i spåren.

Innehållet är viktigast

Det är ett stort problem att många inte känner sig välkomna i aktivistvärlden om de inte ser rätt ut eller känner rätt människor. Men långt mer problematiskt är det faktum att en stor del av den så kallade rörelsen faktiskt saknar innehåll och verkliga politiska ambitioner. Sett ut det perspektivet är det kanske så att de grupper och sammanhang som verkar svårast att ta sig in i egentligen är de som har minst att erbjuda.

För om det viktigaste för en grupp aktivister är dresscoden säger det en hel del om hur lite politisk analys och politisk handling gruppen har att erbjuda. Men samtidigt kan det vara tvärtom ibland. En grupp som under en längre tid jobbat hårt med politiska frågor tillsammans kan ju lätt likformas i språk och klädval, vilket inte är ett tecken på bristande analys utan snarare ett tecken på en stark gruppidentitet som skapats genom många gemensamma erfarenheter. Dessa grupper, och individerna som tillhör dem, är nog sällan så hårda bara man skrapar lite på ytan.

För Murray Bookchin är livsstilsanarkismen ett direkt hot mot en seriös frihetlig och vänsterradikal diskussion och aktivism och han menar att dess ökande inflytande på allvar måste motarbetas av dem som verkligen tror på samhällsförändring och inte bara förändring av de egna levnadsvillkoren och tankebanorna. Borgarna kommer att vägra släppa från sig sina privilegier och sin kontroll över samhällslivet utan en hänsynslös kamp och kapitalismen kommer inte heller att avskaffas enbart genom politiska dresscodes eller införandet av tillfälliga autonoma zoner eller gatustrider med polisen, säger han. ”De som vill störta detta enorma system kommer att behöva ett omsorgsfullt strategiskt omdöme, en djup teoretisk förståelse, och en hängiven och ihärdig revolutionär organisering för att ens förmå rucka på den kraftigt befästa samhällsordningen”.

Bookchin är både högtravande och ganska nyanslös i sina fördömanden, men någonting ligger det ändå i det. Om vi lägger all vår energi på vår politiska identitet och förbättringar av våra egna privata levnadsförhållanden finns varken tid eller energi kvar till kollektiv samhällsförändring på ett djupare, strukturellt plan.

Viljan syns inte på kläderna

Bookchin efterlyser alltså en välorganiserad rörelse med ett genomtänkt program. Det är ganska långt borta från den till stora delar ganska splittrade och livsstilspolitiska svenska autonoma vänstern som mest kommer samman på första maj och den övriga tiden gör en konst av att dricka öl när som helst och var som helst. Hårda ord, men det är ingen mening med att sucka uppgivet eller med att kasta skit på enskilda individer för att de inte tar kampen på allvar. Det finns en förklaring till allt. Det nyliberala samhället har fött oss med sina idéer sen vi var barn och det föder oss än. Det har lärt oss individualism och inte organisering, det har lärt oss egocentrism och inte solidaritet och det har lärt oss förnöjsamhet och passivitet och inte idealism och kamp.

Trots det är vi många som försöker bita av den hand som föder oss och lära oss själva och människor runt oss att det bara är tillsammans, med lärdomar från dem som tänkt och kämpat innan oss och dem som tänker och kämpar bredvid oss, som vi kan vinna över monstret. Men då måste arbetet styras av idéer, visioner, kärlek och vilja och ingen som delar våra ideal ska någonsin behöva känna sig ovälkommen eller utesluten.

För att kunna organisera oss och verkligen utmana samhällsordningen måste vår längtan omsättas i ord och handling. Vi måste diskutera - både idéer, strategier och mål, vi måste våga kritisera varandra öppet och inte fastna i skitsnackandet, vi måste ha ordentliga direktdemokratiska strukturer som förmår avslöja osynligt maktutövande och vi måste tillåta oss att vila och ibland bara njuta av livet. Vår erfarenhet, kapacitet och vilja syns inte på kläderna vi täcker våra kroppar med. De kan bara bevisas genom handling.