Förtryckssamverkan visar
vägen

För en feministisk utveckling, till exempel, krävs mer än ökad kvinnlig representation på chefsposter. (Det var klassamhällets förkämpe, järnladyn, ett lysande exempel på) Och för en antirasistisk utveckling krävs mer än kvalificerade jobb åt invandrade ingenjörer som städar för skitlön, annars kommer bara någon som står lägre i den sociala hierarkin städa för den där skitlönen.

Poängen är att om man för en antisexistisk och antirasistisk politik, men ignorerar klassperspektivet, så upprätthålls klassamhället. Om medelklassetablissemanget missar klassanalysen, så skenar klassamhället iväg i en eskalerande kapitalism. Samma logik kan appliceras på andra arenor: Om vänsterrörelsen ignorerar könsperspektivet så upprätthålls könsmaktordningen i rörelsen, oavsett om man anammar tankesätt som syftar till att öka jämställdheten på andra områden. Gammal-marxistiska utsagor om att klasskampen skulle vara överordnad kvinnokampen, för att könsmaktordningen bara skulle "ge sig" i det klasslösa samhället, kan med bakgrund av detta tolkas som ett uttryck för den rörelsens mansdominans. En grupp "uppvärderar" de maktordningar som berör gruppens medlemmar, och det blir ett problem när vissa grupper sätter agendan.

Kommer från Black-feminism

Begreppet "förtrycksamverkan" myntades av svarta feminister som kände sig osynliggjorda inom både Black Power-rörelsen och kvinnorörelsen i USA. Med förtrycksamverkan menas att flera olika maktordningar samverkar i strukturerandet av människors liv. Det innebär att en person kan ha en fördelaktig position i ett avseende, och samtidigt en ofördelaktig position i ett annat, och att flera maktordningar spelar roll för att strukturera människors liv. Olika maktordningar spelar självklart olika stor roll i olika människors liv. Jämställdhetspolitik måste därför bedrivas på många fronter samtidigt. Att jobba politiskt mot alla typer av maktordningar är således viktigt om man vill verka för ett jämställt samhälle. Men det är också svårt - det kräver ett stort mått av självrannsakan, öppenhet och historisk medvetenhet, eftersom vi kan ha svårt att se de hierarkier i vilka vi själva intar en gynnsam position. Det vapen vi har mot vår egen inskränkthet är öppenhet och ödmjukhet inför andras upplevelser. Så kan vi värja oss mot vårt eget hierarkiska tänkande, och därmed vår egen reproduktion av förtryckande strukturer. Ingen person och inga rörelser är fria från maktstrukturerna i vårt samhälle. Förtrycksamverkanperspektivet kan kanske öppna för dialog och självrannsakan för att motverka dessa obalanser. Utan självrannsakan och öppenhet inför andra hamnar man garanterat i samma fälla som medelklassetablissemanget eller marxist-gubbarna i det här föränderliga och mångfasetterade samhälle.

Samhället inte individen

En analys av samverkande maktordningar antyder att en social position är ett resultat av de strukturer som finns i samhället, inte av personlig ondska. Att snöa in på individuell ondska lägger skulden för problem på individen, istället för samhället. Det bidrar därmed ofta till att rikta upprördhet, som skulle ha kunnat bli till djupgående samhällskritik, till hat riktat mot specifika individer och grupper, och deras "val". En sån kamp för jämställdhet är fruktlös. Det är samhället som det ser ut som ska förändras, dess förkämpar som ska övertygas, och dess samverkande maktstrukturer som ska krossas!