Flippar storebror?

Att den autonoma vänstern blir trakasserad och förföljd av polisen är inget nytt. Inte heller att SÄPO med finansiella mutor försöker infiltrera denna, eller att avlyssning förekommer regelbundet. Inget nytt är det heller att vår så kallade yttrandefrihet är begränsad, och då syftar jag inte bara på att man måste söka tillstånd och pröjsa 500 pix om man ska samlas mer än 15 personer för att säga något tillsammans. I alla fall om det man ska säga är politiskt. Annars behövs det inte.

Trakasserier är vardag

Nä, ändå kan man se att polisen de senaste månaderna börjat trappa upp sina hårdhänta tag. Stödfester i olika politiska sammanhang, i både Malmö och Stockholm har under våren blivit trakasserade och stora polisuppbåd har anlänt för att antingen stänga ner hela arrangemang eller bara kontrollera legitimation och fotografera gästerna. Vad de sedan gör med dessa foton vet ingen, men kanske har de en egen polisfacebook med alla ”möjliga aktivister”.

Foto: Olle Eriksson

Även vid demonstrationer har polisens nya strategi blivit synbar. Förra söndagens fredliga demo utanför Berns i Stockholm för solidaritet med Palestina då 47 deltagare oprovocerat greps för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”, blev lite pricken över det i jag här försöker vända. Ett polisagerande som till och med fick förbipasserande i Berzelii park att reagera.

De märkligt klädda civilpoliserna ute på stan har även dem på senare tid haft mer för sig. Många bekanta till mig har blivit förföljda i timtals, och en annan blev arresterad så fort hon tog upp sin kamera. Hon blev dessutom erbjuden att betala 2000 kronor för att bli släppt, eller att erkänna en anklagelse för att befrias från en annan. Idag är hon släppt men inte på grund av någon av ovannämnda anledningar.

Samtidigt som dessa nya metoder börjar urskiljas har det på senare tid snackats mycket om mer befogenheter till polisen för att avlasta de betungade åklagarmyndigheterna. Enligt Beatrice Ask är Thomas Bodströms förslag att polisen ska kunna göra förundersökningar och utföra fler strafförelägganden redan uppe på tapeten. Polischeferna jublar av spänning.

Mer övervakning väntar

Snart är det även tid att diskutera det nya förslaget om ytterligare övervakning. Det så kallade datalagringsdirektivet är redan fastslaget, vilket går ut på att alla Internetoperatörer och telefonbolag ska bli förpliktade att spara all data, samtal och SMS som skickas och tas emot i en databas i minst ett år. Dessa för att polisen sedan ska kunna titta och se till så ingen skriver något fuffens. I juni ska förslaget diskuteras om FSA (Försvarets radioanstalt) ska få tillgång till att avlyssna tele- och Internettrafik, och detta även över landets gränser. Det lutar mot att det kommer att börja gälla i juli.

Förra veckan tillsattes den nya rikspolischefen Bengt Svensson, och precis som sin företrädare är han inte skeptisk mot att ”på sikt titta på polisens organisation”, och skapa en central resurs inom rikskriminalen (DN 14/5). Läs ett framtida svenskt FBI.

Diktaturtendenser?

Så av allt ovan nämnt, hårdare övervakning, åsiktsregistrering, massgripande vid politiska evenemang och en polismakt med större juridiska befogenheter, tycker jag mig kunna känna igen ett mönster. Ett mönster som inte bara går att se i Orwells 1984, utan även i varje liten stat som både historiskt och idag fått och får den lilla benämningen diktatur. Jag har ibland svårt att se några egentliga skillnader.