En ockupationsrörelse
kan vara född

Det har länge betraktats som omöjligt att ockupera hus i Sverige, trots att ockupationer genomförts med framgång i samtliga av våra närmaste grannländer, Danmark, Norge och Finland (för att inte tala om Tyskland). Men ända sedan 60-talet har det ändå ockuperats hus här, med varierande framgång förstås.

Nyligen visade ungdomar i Lund återigen att det inte alls är omöjligt att ockupera i Sverige. Drygt tre veckor fick de behålla huset "Smultronstället" innan kommunen högg ockupanterna i ryggen och, i strid med sitt löfte om fortsatt dialog, helt utan förvarning skickade polisen, med Malmös piketstyrka i spetsen, på dem. Samma dag vid lunchtid revs sedan huset.

Ockupanterna svarade med att ta två nya hus, varav ett av dem stormades under mycket spektakulära former, återigen med hjälp av en enorm polisstyrka samt en skylift.

Lunds kommun gjorde på två dagar vad en av ockupanterna med viss sarksam kallade "deras starkaste bostadspolitiska ingripande någonsin". Vilken effekt de önskade är oklart men den effekten det faktiskt fick var given: hundratals ungdomar i Lund har mer eller mindre förklarat krig mot kommunpolitikerna. De visade med all önskvärd tydlighet att de anser den privata äganderätten vara viktigare än att människor ska ha någonstans att bo.

Hemlöshet deras enda brott

När människor tröttnar på den usla bostadspolitiken, tröttnar på att flytta runt på kompisars soffor eller på tillfälliga andra- och tredjehandskontrakt, och istället tar saken i egna händer och använder en byggnad som står tom och dessutom ska rivas, så svarar kommunen med att kasta ut dem och låta en rivningsfirma jämna byggnaden med marken under polisbeskydd. Lunds kommunpolitiker har därmed helt enkelt skapat betydligt fler problem än de löst.

Det var ockupanterna som försökte vara konstruktiva, som med effektiv direkt aktion lyckades få upp bostadsfrågan på den politiska dagordningen. Istället behandlas de som kriminella trots att deras enda brott var att vara hemlösa.

Politikerna borde sett detta komma. De har, både lokalt och på riksnivå, skapat en fullständigt ohållbar bostadssituation. Bland det första den borgerliga regeringen gjorde när den fick makten var att slopa investeringsstödet för nybyggen av hyresrätter. Resultatet blev som väntat att det knappt byggs några nya hyreslägenheter längre. Och när det väl byggs så blir lägenheterna för dyra för att någon ska kunna, eller vilja, betala för dem. I Malmö stod det kommunala bostadsbolaget MKB inför detta problem, efter att de byggt hyresrätter i det exklusiva rikemansområdet i Västra Hamnen. Då valde MKB att gå in och subventionera dessa lägenheter med 3000 kronor per kvadratmeter. Pengarna tog de ut på hyran för andra hyresgäster hos MKB. Alltså får hyresgäster i fattiga områden som Rosengård, Kroksbäck, Holma och Lindängen subventionera dyra lyxlägenheter för de rika.

Profitintresse styr byggandet

Det är dock inte dyrare att bygga hyreslägenheter än att bygga bostadsrätter. Det handlar bara om på hur kort sikt företaget som bygger husen vill ha igen sina pengar. Och eftersom det är ett kortsiktigt kapitalistiskt profitintresse som styr byggandet, så blir det givetvis bostadsrätter. Trots att de skulle fått igen pengarna, fast på lite längre sikt, om de byggt hyresrätter.

Parallellt med den obefintliga nyproduktionen av hyreslägenheter som ungdomar och andra lågikomsttagare har råd att bo i så finns det mängder av byggnader som av olika anledningar står tomma, kanske ska de rivas, kanske väntar de på att få ge plats åt nya, dyra radhus eller bostadsrätter. Eller så står de bara tomma för att fastighetsägaren väntar på att marken ska öka i värde så att han/hon kan göra ett riktigt klipp (fastighetsspekulation med andra ord). Det finns alltså ingen "bostadsbrist" i egentlig mening - bara en ovilja att låta någon använda de bostäder som finns. Det är inget annat än en kapitalistisk spottloska i ansiktet på alla bostadslösa.

Sveriges första "gated community"

Det finns heller ingen brist på nybyggen - dessvärre är det inte bostäder som byggs. Malmö har på kort tid sparkat igång två gigantiska köpcentrumbyggen samt planerar för en utbyggnad av ett befintligt. Samtidigt som det står 30 000 personer i MKB:s bostadskö, närmare 900 personer är hemlösa och hemlösheten bland unga kvinnor i 20-22-årsåldern ökat med upp emot 300 procent de senaste åren. Men vänta: visst finns det ett nybygge av bostäder i Malmö som inte helt stoppats på grund av den pågående finanskrisen? Just ja, Victoria Park. Sveriges första "gated community", ett inhägnat område för rika människor med bland annat eget spa och eget vaktbolag.

Alla är överens på en punkt: vi har inte sett något av bostadskrisen än. Det kommer bli mycket, mycket värre. Ska vi då fråga oss: vad kommer politikerna att göra åt saken? Svamla om den privata äganderätten, vad som är ett brott hit eller dit, säga "låt oss diskutera detta" och mena "jag ska bara ringa insatsstyrkan". Eventuellt kommer de se till att det byggs en handfull lägenheter som faktiskt någon vanlig människa har råd att hyra. Men de kommer inte göra något som märkbart förändrar situationen - förutom till det sämre.

Laglig rätt till ockupation en lösning

Det politikerna skulle kunna göra är att införa så kallade "squatters rights", alltså rätten att ta över tomma hus som står tomma i väntan på rivning eller i spekulationssyfte. Sådana lagar finns bland annat i England och Nederländerna och är skapade dels för att komma till rätta med bostadsbristen men också för att motverka just spekulation på fastigheter. Ingen som accepterar idén om "squatters rights" behöver bli ängslig för att kallas "vänsterextremist" eftersom resonemanget bakom "squatters rights" inte från början är vänsterradikalt utan snarare socialliberalt: om en ägare inte tar ansvar för sin byggnad och använder den till vad den faktiskt är menad för så bör ägandeskapet övergå till någon annan som kan förvalta det bättre. En slags konkurrenssituation om vem som är mest ansvarsfull ägare, om man så vill.

Men oavsett vad politikerna gör så kommer människor, precis som i de flesta andra situationer där de inte får någon hjälp någonstans ifrån, att hjälpa sig själva. Det gäller en så grundläggande rättighet som att ha någonstans att bo, ett permanent tak över huvudet. Det går inte att kompromissa om en sådan sak. Att ockupera tomma hus är inget brott: det är bara ett sätt att komma tillrätta med den katastrofala bostadsbristen som politikerna och det kapitalistiska samhället gång på gång visat sig fullständigt oförmögna att lösa.