Intellektuellt, belevat
och intetsägande

Obamas tal i Kairo var ett oväntat intellektuellt tal för att komma från en amerikansk president. Han utgick från sin egen bakgrund som kristen med en delvis muslimsk familj på sin kenyanska fars sida. Belevat talade han om islams inflytande över världscivilisationen, hur muslimer utvecklade matematiken, astronomin och läkekonsten under medeltiden. Dessutom lyfte han fram banden mellan USA och islam, att Marocko var den första stat som erkände USA och att muslimska amerikaner vunnit nobelpris, tänt den olympiska elden och kämpat för medborgarrät. Allt detta kryddade han med Koranverser om fred och att tala sanning. Men under den sofistikerade ytan var det mycket som var sig likt.

Fortsatt krig i Afghanistan & Irak

När det gäller Afghanistan uttryckte han sitt fulla stöd för invasionen. ”För sju år sedan inledde USA, med brett internationellt stöd, en jakt på al-Qaida och talibanerna. Det var inte vårt val, vi gick in för att vi var tvungna”, slog han fast. Han menar att 11 september var anledningen till kriget, trots att det inte var landet Afghanistan utan ett ”globalt nätverk” som påstods ha angripit USA. Obama sade i talet att man inte vill ha kvar trupperna, men att de måste stanna kvar tills det ”inte finns några våldsamma extremister kvar som vill döda så många amerikaner som möjligt”. Med tanke på att hatet mot USA knappast minskar av att man fäller bomber över oskyldiga människor – vilket talibanernas frammarsch i Afghanistan bevisar – så kan de därmed bli kvar hur länge som helst. Skillnaden mot Bushs krigspolitik blir därför svår att identifiera.

Även vad gäller Irakpolitiken är det mycket som är bekant. Här backade han delvis från sitt ursprungliga motstånd mot själv invasionen. ”Irakierna har det bättre utan Saddam Husseins tyranni”, som han uttryckte det. Kanske skulle han ha lagt till amerikanska generaler och ”demokratiskt” valda fundamentalister. När det gäller dagens situation säger han emot sig själv: ”Idag har USA ett dubbelt ansvar: att hjälpa Irak att skapa en bättre framtid – och att överlämna Irak till irakierna.”. Insikten att irakierna inte kan bygga en bättre framtid innan de har kontrollen över sitt eget land verkar inte ha slagit rot i Obama. Med över 1 miljon döda, 4 miljoner på flykt, begränsad frihet för kvinnor, sekteristiskt våld och riktade mord mot HBT-personer lär denna insikt sannerligen slagit rot bland det irakiska folket. Just det dubbla i att USA både ska lämna och inte lämna Irak framkom när han återigen fastslog den nya administrationens strategi: man ska ta hem alla stridande trupper till 2012, men minst 60 000 soldater ska bli kvar för att ”träna Iraks säkerhetsstyrkor och utveckla landets ekonomi”.

Obama till Hamas: Erkänn Israel

I frågan om Palestina var det kanske intressant att han nämnde ordet ockupation och menade att fortsatta israeliska bosättningar var oacceptabla och att byggnationen var ett brott mot ingångna avtal. ”De här bosättningarna måste upphöra”, sa han och det var oklart om han också pratade om redan uppförda bosättningar. Man kan bara konstatera att Israel i efterhand varit nöjd med talet, varför de måste ha tolkat kravet som de velat. Och nöjda borde de vara: Obama framhävde bandet med staten Israel och sade att det var obrytbart. Vid sidan av krav på att Israel ska säkerställa att palestinierna kan försörja sig och utvecklas, framförde han återigen att Hamas måste ta avstånd från våld och erkänna staten Israel. ”Motstånd genom våld är fel”, sade han och motsade därmed all internationell rätt som ger ett land under ockupation rätten till väpnat motstånd mot den ockuperande armén (och alltså inte civila). Hans vägran att erkänna palestiniernas valda representanter, Hamas, står också i bjärt kontrast till hans uttalade stöd till regeringar som speglar folkviljan. Det tycks fortfarande bara gälla när folkviljan sammanfaller med USA:s intressen.

Obama kräver kärnvapenfri värld?

När Obama tog upp Iran inledde han med att i förbifarten nämna att USA störtade Irans första demokratiskt valda premiärminister på 50-talet. Sedan gick han vidare till frågan om kärnkraft och av väst påstådda iranska kärnvapenplaner. Han anklagade inte Iran direkt för att vilja skaffa kärnvapen, men sade att målet för USA är att så inte sker samtidigt som han tillade att Iran har rätt till fredlig kärnkraft. Enda problemet är att han – liksom innan Irakinvasionen – inte har några bevis för att Iran vill ha något annat än just fredlig kärnkraft. Regimen själv säger att man inte vill ha kärnvapen, den högste ledaren ayatollah Ali Khamenei (som är den som bestämmer över säkerhets- och utrikespolitiken) har till och med utfärdat en fatwa mot kärnvapen. Därmed står västvärlden och stampar på samma punkt. Att Obama hävdar att USA är emot att något land har kärnvapen måste nog betraktas som ett skämt så länge han inte kan nämna Israels massiva kärnvapenarsenal och inte nedrustar utan storsatsar på sin egen amerikanska militär.

Ska man säga något positivt så är det att han inte hakar på den europeiska islamofobi som breder ut sig, ända in i Bryssels korridorer. ”Jag förkastar uppfattningen hos vissa i väst att en kvinna som väljer att täcka sitt hår är mindre jämställd, men jag tror att en kvinna som nekas utbildning nekas jämlikhet", var budskapet. Några konkreta saker är att han vill utöka utbytesprogram mellan muslimska länder och USA, sjösätta en fond för teknologisk utveckling i den muslimska världen och utrota polio i samarbete med den islamiska konferensen, OIC. I övrigt är det samma politik i ett mer sofistikerat paket.