Våld och icke-våld:
två delar av en rörelse

Vänsterpartisterna Hanna Gunnarsson och Daniel Stolt efterlyser mindre våld från autonoma grupper. Anledningar som anges är i grund och botten att a) våldet minskar allmänhetens stöd för vänsterrörelsen, samt att b) våld som politisk metod bara kan vara acceptabelt "för dem som lever under ockupation eller diktatur", vilket anges inte vara fallet i Sverige.

Diskussionen är efterlängtad. Föreställningar om "vänsterns våld" har fått härja fritt alldeles för länge. Inte bara i borgerlig media, utan även inom vänsterrörelsen.

Ett bestående inslag i vår kultur är föreställningen att "våld är fel". Om det finns någon norm som människor anser sig vara överens om, så är det den om icke-våld. Det finns uppenbart goda skäl för det. Problemet med denna kulturella koloss är dock att förkärleken för icke-våld är högst selektiv.

Staters våld är politiskt

Ickevåldsparadigmet utger sig exempelvis för att vara generellt. Men det ignorerar det faktum att statens uniformsklädda representanter lagligt kör runt i bilar med en bred arsenal av vapen, verktyg och resurser i syfte att kontrollera, dominera och med våld övermanna var och en som de givet vissa riktlinjer anser "bryta mot lagen".

Meningen är här inte att kategoriskt avvisa varje tanke på någon sorts ordningsmakt, i den allra bredaste bemärkelsen. Varje samhälle, oavsett hur autonomt och självstyrt det är, förutsätter en viss konformitet för att hantera sin vardagliga överlevnad. En ordning behöver dock varken nödvändigtvis upprätthållas med det våld som nu är praxis, eller vara på de mäktigas villkor.

Poängen här är snarare att lyfta fram det uppenbara men samtidigt osynliga: polismakt är våldsmakt.

Ickevåldsparadigmet utger sig alltså för att vara generellt, men ignorerar det faktum att stater investerar miljarder av medborgares skattepengar på att bygga organisationer (polisiära, militära, underättande), infrastruktur (fängelser, arbetsförmedlingar, socialtjänster) och verktyg (pepparspray, krigsflygplan, övervakningskameror) i syfte att framtvinga och upprätthålla politiska beslut genom, just precis – hot, våld och dominans.

Ickevåldsparadigmet utger sig för att vara emot våld, men räknar som sådant bara förmodat illegitimt fysiskt våld på gatan – och räknar samtidigt bort det strukturella våld som arbetslösa, papperslösa och andra förmodat värdelösa tvingas genomlida. Bara för att detta strukturella våld inte alltid är "fysiskt"; bara för att den orsakade smärtan inte alltid tillfogas genom batongslag, utan genom ekonomisk otrygghet, sämre hälsa, kortare livstid, stigmatisering.

Poängen här är inte bara att stater använder extrema former av våld som är oerhört mycket mera omfattande och systematiska än vilket som helst givet antal kastade gatstenar.

Poängen är att detta våld är politiskt. Det är politiskt då det syftar till att nå och upprätthålla politiska beslut som tagits genom formella demokratiska kanaler. Att detta massiva våld ses som legitimt – till skillnad mot kastade gatstenar – bygger på den liberala föreställningen att demokratiska institutioner är lika tillgängliga för alla.

Demokratiska kanaler är problematiska

Denna föreställning, att vem som helst oberoende av bakgrund, inte bara kan komma in i parlamentariska sammanhang utan dessutom med viss framgång driva sina frågor, utgör grunden från vilken utomparlamentariska metoder – inklusive fysiskt våld – ses som irrationella, kontraproduktiva, "odemokratiska", och så vidare.

Föreställningen är dock problematisk: den utgår från en världsbild som är okänslig för den roll som maktrelationer har. Det är en världsbild som nöjer sig med formellt lika rättigheter, men är massivt ointresserad av, och blind inför, hur maktrelationer opererar i praktiken. Den ser inte att människor är sociala varelser, starkt påverkade av sin sociala positionering som både möjliggör och begränsar vad de kan göra.

För den som inte är uppvuxen med en kultur av föreningsdeltagande, självbestämmande, vältalighet och oberoende; för den som inte har inflytelserika kontakter, tillgång till resurser eller nätverk för mobilisering; för den som är arbetslös eller saknar anställningstrygghet nog för att våga använda strejkvapnet som påtryckningsmedel, erbjuds inga påtagliga möjligheter till framgång, vare sig utanför eller inom de befintliga demokratiska kanalerna.

Ändå är det just dit de förväntas vända sig. Ändå är de hänvisade till det politiska spelplan som de vältaliga och inflytelserika manövrerar som om det vore deras egna vardagsrum. Ändå förväntas alla delta i det förment jämlika politiska samtalet.

Den påstådda neutraliteten hos de tillgängliga demokratiska kanalerna är en liberal tankefigur. De inflytelserika må själva tro på modellen. Men för de som saknar resurser är den liberala demokratin ett hån; en symbolisk eftergift, ett alibi som ständigt finns att hänvisa dem till, vore det så att de någon gång trevar efter ett sätt att formulera sin maktlöshet. För guds skull, formulera det inte i termer av stenar mot polis, krossade fönster, brända bilar. Gå via de etablerade demokratiska kanalerna, alternativt, ge upp, är devisen. Som om de tillgängliga kanalerna lyssnar lika noga på alla.

Mäktiga och inflytelserika människor tenderar alltså att dominera även formellt jämlika processer, även om de själva inte uppfattar denna dominans. Från härskarens, eller patriarkens perspektiv, är hans egna överordning osynlig. Han – för det är oftast en han – ser inte, han förstår inte, och han märker inte, att det finns fler perspektiv än hans. Att hans modell inte fungerar för alla. Men han märker det inte eftersom det fungerar utmärkt för honom.

Viktigt med bredd av strategier

Maktrelationer gör alltså de formella beslutsvägarna till de mäktigas spelbord. De besitter inte bara resurserna, kontakterna och vanan att nyttja formella institutioner på effektivaste sätt för sina egna syften. De har också tolkningsföreträdet; det ideologiska herraväldet; mediemakten. Givet den liberala synen på demokratiska processer – föga förvånande det dominerande paradigmet – blir allt politiskt våld som utövas av någon annan än staten, per definition, fel.

Konsekvensen av allt detta är inte att allt partiarbete är meningslöst, trots att det bidrar till att upprätthålla legitimiteten hos förment jämlika och förmodat välfungerande demokratiska kanaler. Ingen politisk arbetsmetod är "den optimala". Den politiska strukturen stänger ute våra handlingsmöjligheter genom osynliggörande när vi väljer fredliga metoder; genom repression när vi inte gör det; genom förlöjligande i de flesta fall. Just på grund av att motståndet vi möter är kompakt hur vi än gör, behöver vi inte bara en bred repertoar av metoder och ansatser – vi behöver också största möjliga förståelse för skilda taktiker.

När är våld från vänster rimligt?

Låt oss undersöka argumenten mot den utomparlamentariska vänsterns våld ytterligare. Gunnarsson och Stolt skriver att de "stödjer det irakiska folkets legitima rätt till motstånd mot ockupationsmakterna, så länge det sker inom folkrättens ramar". De betraktar dock motsvarande våldsamma motstånd i Sverige som obefogat, med hänvisning till att här finns demokratiska kanaler att tillgå. Argumentet är svagt redan mot bakgrund av ojämlikheten på den politiska arenan. Men när det gäller utrikesfrågor håller det inte alls.

Nu finns det förvisso inga amerikanska militärbaser i Sverige. Men om den amerikanska ockupationsmakten är en legitim måltavla i Irak – varför är dess militärbaser inte legitima mål i exempelvis Norge?

Är det kanske inte samma krigsmakt?

Om politiskt motståndsvåld är ett legitimt svar på högteknologisk, militär aggression av den skala som drabbat irakier, afganer, iranier, nicaraguaner, salvadoreaner, chilenare – listan kan som bekant göras lång – så finns det inga förnuftiga skäl att begränsa detta motstånd geografiskt. Att begränsa motståndet geografiskt är att låta dem bestämma var, när och hur de väljer att kriga för sina nedoljade syften.

Varför ska vi servera dem det övertaget? Varför skulle vi vilja avsäga oss den makten?

...

Motståndet behöver inte nödvändigtvis bara riktas gentemot angriparen, som trots sin geografiska närhet kan vara svår att komma åt. Uppmärksamheten bör istället rimligen riktas mot de som stödjer dem finansiellt och teknologiskt.

Tillbaka i den svenska kontexten innebär det att s.k. politiskt våld – till exempel i form av sabotage – bör ses som legitimt gentemot Bofors (Karlskoga), Aimpoint (Malmö), och andra aktörer som bidrar till den amerikanska och israeliska militära hegemonin. Om motstånd mot ockupationsmakten accepteras i första taget det vill säga – vilket större delen av vänstern nog får sägas göra.

Om palestinier aldrig får känna sig säkra från prickskyttar, attackhelikoptrar och fosforbomber i Ramallah; under olivskörder på Västbanken; i skolor på Gaza, så är det vår förbannade skyldighet att göra det vi kan för att förhindra att det amerikansk-israeliska krigsmaskineriet upplever säkerhet någonstans heller. Att låta dem vara i fred är att godta deras spelregler.

...

Den geografiska distinktionen är alltså inte bara godtycklig. Den härrör också från en priviligerad position: vi kommer minsann inte att smutsa ner våra händer; för vi har våra demokratiska institutioner att sitta och uggla i. "Våld hör hemma där, inte här".

Detta perspektiv härrör från rika länders framgång i att behålla en geografisk åtskillnad mellan sig själva och krigen de deltar i, stödjer, eller struntar i. Från den svenska priviligerade positionen blir det svårt att begripa att exempelvis palestinakonflikten ens är verklig. Vi är drabbade av en kronisk oförmåga att förstå vidden och konsekvenserna av det våld som människor i Palestina utsätts för, oförmögna att greppa inte bara hur det är att leva under ockupation, utan också att människor faktiskt gör det. Oförmågan är densamma som patriarkens i parlamentet. Det är en karaktäristisk blindhet som kommer sig av att inte vara en av de drabbade.

Debatten behöver nyanser

Detta ska inte missuppfattas som ett rättfärdigande av allt våld. Det innebär inte heller att de autonomas s.k. våld alltid är rätt i skuggan av det massiva våld som stater utövar mot oss och mot de vi stödjer.

Poängen är istället att demonstrera att vi behöver fler nyanser i frågan än vad det kategoriska fördömandet erbjuder.

Gunnarsson och Stolt nämner att den autonoma vänsterns våld minskar allmänhetens stöd. Det är naturligtvis ett problem att vi är dåliga på att nå ut med våra budskap. Detta misslyckande måste dock bedömas utifrån vad som är möjligt givet det rådande medieklimatet. Den stora merparten av de autonomas arbete är s.k. "fredligt" – och just precis därför också kompakt osynliggjort. Att "våld" är det enda som autonoma grupper är kända för, trots att det är den minst frekvent tillämpade strategin, är symptomatiskt.

Vissa väljer att anpassa sina metoder till medieklimatet. Andra gör det inte. Vi behöver alla strategier. Motståndet måste få ta sig olika uttryck. Varken vi eller de vi värnar om – vare sig det rör sig om papperslösa, s.k. "psykiskt sjuka", fängslade, eller rörelser vi stödjer i andra länder – har råd att vi unnar oss lyxen att lämna walk-over på förutbestämda områden. Makten gör det inte; de gör allt de kan för att dominera såväl formella demokratiska kanaler som gatan; det första ideologiskt, det andra polisiärt.

Maktens legitimitet är inte självklar

Att ge upp våld som metod är alltså att erkänna deras våldsmonopol som legitim. Det är att respektera deras hot och våldsutövning, oavsett om den tar sig uttryck som regelbunden polisbrutalitet, krig i olika konstellationer och under olika förevändningar, eller vapenhandel. Det är att köpa föreställningen att deras våld är i sin ordning bara för att den är institutionaliserad, systematisk, och försedd med legitimitetsalstrande symboler – svenska flaggan och riksvapnet – medan det småskaliga, sporadiska upproriska våld som andra grupper gör alltid, per definition, är fel.

Deras våldsutövning har dock en inneboende svaghet – den förutsätter att allmänheten ser den som legitim. Annars kan den inte utövas lättvindigt.

Det är alltså inte en slump att stater behöver ståtliga domstolsbyggnader, präktiga nationalsånger, pampiga krigsflygplan, uniformsklädda representanter, och en rad andra ståtlighetssymboler. De är ståtliga just därför att deras legitimitet inte är självklar. De behöver vara pampiga just precis därför att den pampiga ytan är deras viktigaste allierade, deras allra mest vitala förtroenderesurs. Det finns ingen given legitimitet bakom uppvisningen av ståtlighetssymbolerna, och det är just därför som deras legitimitet ständigt behöver upprätthållas, putsas och finslipas genom flaggor, symboler, riksvapen.

Brist på solidaritet skadar rörelsen

Den tunna skorpa är allt som staters systematiska våldsanvändning vilar på. Det är en skör konstruktion, och den behöver utmanas på alla möjliga sätt. Vi lever inte i en lika tydlig, väldefinierad och given värld som under tidigare epoker. Vi har inte råd att skämma bort oss med att utropa oss som anhängare av en viss strategi. Vi behöver istället vara mer dynamiska, oförutsägbara, kreativa och mångsidiga i vårt politiska arbete.

I detta projekt behöver vi alltså göra motstånd på alla fronter. Kategoriska och onyanserade fördömanden av enskilda strategier kommer inte leda någonvart annat än till uteblivna allianser och splittring.

Militanta grupper behöver sluta avfärda pacifistiska strategier som fega, passiva och tillhörande medelklassen. Visst har exempelvis partiarbete sina nackdelar. Som påpekat bidrar det till att upprätthålla det politiska systemets legitimitet; d.v.s. bilden av en neutral arena i vilken åsikter jämlikt kan brytas mot varandra. Men vi behöver varenda centimeter som kan vinnas, även om det sker den parlamentariska vägen.

På motsvarande sätt behöver pacifister och parlamentariker sluta ta politiska poäng genom att stämma in i det kategoriska fördömandet av det våld som militanta grupper använder sig av. Visst är våldsamma metoder svåra att utöva framgångsrikt utan samtidigt innehav av ideologisk dominans. Denna sköra lyx är, som konstaterat, bara förunnad stater. Men denna svårighet blir inte enklare att hantera när representanter för vänsterpartiet går i fällan och stämmer in den dominerande kören av fördömande.

...

Vi kommer alltid att behöva diskutera taktiker. Vi måste kunna kritisera illa motiverade aktioner, och det är viktigt att det våld som vi eventuellt använder oss av är nyanserat och välavvägt.

Men vi behöver också kunna se att många är uppriktigt förbannade till bristningsgränsen efter åratal av svek, osynliggörande och det polisvåld som är praxis mot marginaliserade kroppar. Att denna ilska behöver få komma till uttryck. Ilskan är inte godtycklig eller "irrationell". Tvärt om, den är en gedigen grund för politisk handling. Det gängse avfärdandet av känslor; likställandet av känslor med "irrationalitet" är en genuskodad tankekonstruktion som också den behöver utmanas.

...

Diskussioner om politiska metoder måste föras öppet. Men att skicka budskap genom borgerliga tidningar – förment riktade till den autonoma vänstern men avsedda att attrahera en väljarkår på den autonoma vänsterns bekostnad – är osolidariskt. Den bristen på solidaritet, om någonting, är skadlig för vänsterrörelsen.