Varje man en
våldtäktsman?

Sedan ”Hagamannen” greps för en tid sedan har medierna, i synnerhet då kvällspressen, vänt på varje sten, letat med ljus och lykta i varje vrå för att hitta minsta lilla bevis för att han egentligen är ett ondsint vilddjur vars undertryckta psykopatbeteende de ”vanliga männen” kan kontrastera sin bekväma normalitet mot.

En skarp gräns måste dras

Den nu misstänkte ”Hagamannen” var ”en städad familjefar, skicklig yrkesman, noggrann kassör och snäll vän.” Kort sagt: ett destillat av normalitet. Det kan inte de heterosexuella ”vanliga” männen förlika sig med. De är livrädda för tanken att en våldtäktsman skulle kunna vara vem som helst. Det måste dras en skarp gräns mellan de ondskefulla våldsmännen och de normala schyssta grabbarna. Peter Kadhammar(Aftonbladet 23/4) är tydlig med detta när skriver att ”för varje steg avlägsnade han sig från att vara en vanlig svensk man för att bli sitt andra jag, en av de brutalaste våldtäktsmän som funnits i vårt land.”

Ju mer abnormt detta ”andra jag” verkar desto längre bort från de ”vanliga männen” tycks han befinna sig. Och så har det låtit. Hagamannen sägs bland annat ha ”ett extremt kontrollbehov” och den noggrannhet som i förstone tycktes så vanlig var i själva verket uttryck för ”en pedantisk läggning”. Ibland balanserar det på löjets gräns, som när en av kvällstidningarna tar en otrevlig kommentar på BB och ett vredesutbrott i åttan till intäkt för att Hagamannen skulle vara psykotiskt lagd.

Våldsam konfliktlösning centralt för manligheten

Emanuel Åhlfeldt beskriver det så här i tidningen ETC. ”Man vill helt enkelt inte att frågorna ska diskuteras överhuvudtaget, eftersom de allt tydligare visar sig spränga våra gamla, invanda fördomar – nämligen att våldsmän är oerhört sällsynta, tragiska och ljusskygga personer med ett allvarligt fel i hjärnan. Ondskan finns i mörkret, långt där borta i samhällets utkant, absolut inte här bland oss vanliga män. Vanliga män och våldtäktsmän ska helst ses som tillhörande olika arter av människa, de är inte av samma släkte!”

Det är dock inte bara män som vill försöka hålla detta ifrån sig. Britta Svensson värjer sig i Expressen (28/4) mot föreställningen om våldtäktsmannens vanlighet. ”Jag tror inte ett dugg på att en helt vanlig kille kan bli våldtäktsman. Det krävs både övergrepp och kränkningar under uppväxten och det som kallas ’violent coaching’, att någon lär en att lösa konflikter med våld.”

Här snuddar hon vid något intressant. ”Violent coaching” är nämligen en av de mest centrala beståndsdelarna i den etablerade manligheten. Stephan Mendel-Enk beskriver detta i sin bok ”Med uppenbar känsla för stil” – hur samhället officiellt tar avstånd från våld som medel för konfliktlösning, medan den manlighet som alla pojkar fostras in i är mer eller mindre uppbyggd kring detta våld. Aldrig backa från en fajt. Inte gråta. Inte vara rädd. Alltid vara beredd att ta till nävarna. I anfall som i försvar. Var en man! Och slå den jäveln på käften.

Enda gemensamma nämnaren: de är män

Men precis som de ”vanliga männen” tar avstånd från våld så tar de avstånd från tanken på att våldtäktsmannen kan vara en ”vanlig kille”. Trots att bilden av våldtäktsmannen som en psykotisk, gärna svartmuskig, man som överfaller kvinnor i mörka parker borde ha slagits fullständigt i spillror för länge sedan. Både av den officiella statistiken – som visar att de allra flesta våldtäkter begås i hemmen av någon man som står kvinnan nära – och av journalisten Katarina Wennstams uppmärksammade böcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Av den senare av böckerna framgår det smärtsamt tydligt att våldtäktsmännen kommer från alla samhällsklasser, alla yrken och alla såväl sociala som etniska bakgrunder. Den enda gemensamma nämnaren är att de är män.

Men så får man inte säga. Då känner sig de ”vanliga” schyssta männen kränkta. För att citera Emanuel Åhlfeldt igen: ”Mäns våld får inte, som den senaste tiden, komma upp till allmän debatt, eftersom det då visar sig att mäns våld mot kvinnor är så ofantligt omfattande (…) Män misshandlar med sina knytnävar, sina penisar och med sin maktställning. Men det vill vi inte veta av!”

Vem ska definiera hotet?

Den brutala sanningen är denna: Alla män är potentiella våldtäktsmän. Vilket givetvis inte betyder att alla män kommer att våldta. Men påståendet är avhängigt vem som tillåts definiera hotet. Är det upp till offret eller den potentielle förövaren att avgöra detta? Jag och mina manliga vänner skulle kunna slå oss för bröstet och hävda att vi minsann aldrig skulle våldta. Men för den kvinna som möter oss på väg hem mitt i natten är vi potentiella våldtäktsmän. Like it or not, men så är det.

Det är dock viktigt att vara tydlig här. Det handlar inte om att utmåla alla män som något kvinnor måste akta sig för. Såväl Maria-Pia Boethius på 70-talet som Katarina Wennstam trettio år senare, har påpekat att inställningen att alla män är potentiella våldtäktsmän inte drivs av feminismen, utan faktiskt är den som präglar hela rättsväsendet. Våldtagna kvinnor får i domstolarna veta att det är de som bär skulden, det var de som gjorde fel, det var de som klädde sig utmanande och/eller gick i den där mörka parken och triggade mannens djuriska lust.

Det går att hävda att alla män är potentiella våldtäktsmän från flera olika horisonter. Den stora, och helt avgörande, skillnaden är att i rättsväsendets tolkning så skuldbeläggs kvinnorna för att de utmanat den manliga aggressiva sexualdrift som antas vara biologiskt betingad. I den andra betydelsen handlar det helt enkelt, som sagts, om att låta kvinnorna definiera hotet.

Döljer det vardagliga våldet

En annan sak som är avgörande för hur stor distans de ”vanliga männen” kan skapa mellan sig själva och våldtäktsmännen, är hur vi definierar övergrepp eller våldtäkt. De allra flesta övergrepp begås, som sagts, i hemmet, av en man som står kvinnan nära. Och det finns andra typer av våld än det rent fysiska – det subtila våldet. Varje gång en kvinna ”ställt upp för husfridens skull” eller gått med på något hon inte velat av rädsla för att bli lämnad, så har det begåtts ett övergrepp, en våldtäkt. Varje gång en man försöker ”övertala” någon till sex begår han ett övergrepp. Om vi anlägger ett sådant maktperspektiv så har helt plötsligt många av de ”vanliga”, schyssta männen hamnat i samma baksäte som de onda, psykotiska våldtäktsmännen.

De desperata försöken att måla upp den ”vanlige mannen” och ”våldtäktsmannen” som två motsatta poler tjänar bara till att dölja det vanliga, vardagliga och otroligt utbredda manliga våldet mot kvinnor. Och det blir ett utmärkt svepskäl för män att inte behöva konfrontera sin egen manlighet.

De döljer även det kanske viktigaste, att den manliga våldsideologin är en del av samhällsstrukturen. Därför behöver vi ett krig mot manligheten, både på ett individuellt plan och mot de patriarkala maktstrukturerna på samhällsnivå