Mindre offentlighet -
starkare marknadskrafter

BEPG, Broad Economic Policy Guidelines kallas den politiska treårsplan som antogs av EU:s ministerråd i juli 2003.

En av huvudinriktningarna i BEPG är att minska den offentliga sektorns andel av samhället, och öka marknadskrafternas utrymme. Man vill dels minska den gemensamma sektorns inkomster genom stadiga skattesänkningar. Dessutom vill man på olika sätt utsätta den offentliga verksamhetens tjänster för konkurrens och ökade marknadskrafter. Som vi skall se litet längre ner, är den svenska offentliga välfärden en speciell "utmaning" för BEPG-planerna och ministerrådet.

Skattesänkningspolitiken

BEPG ställer genomgående krav på medlemsländerna om skattesänkningar. Liksom i den löpande politik som förs i Ekofin-rådet, innehåller BEPG klara anvisningar att sänka skatterna. Man vill sänka skatterna i allmänhet, och i synnerhet "höga marginalskatter", och skatter som "negativt påverkar tillgång och efterfrågan på lågavlönad arbetskraft".

Även i BEPG: s "landsspecifika" avdelning ställs krav på att de enskilda medlemsländerna skall sänka skatter och därigenom avveckla den offentliga sektorn. Skattesänkningspolitiken är inte bara tydlig i BEPG-planerna, utan drivs med stor kraft i Ekofin-gruppens löpande politik.

"Marknadsinträde" för de gemensamma tjänsterna

En annan av huvudstrategierna i BEPG och den ekonomiska politiken i EU är att direkt krympa den offentliga sektorns tillgångar och tjänster, och föra över mer och mer av dem till den privata marknaden. På så sätt minskar man gemensam offentlighet, och ökar marknadskrafternas andel av samhället. Det handlar för det första om vad man på BEPG-språk kallar "tjänstemarknader", ett uttryck som innefattar både privata och offentliga tjänster, som äldrevård, vård eller barnomsorg.

På det området är BEPG-planerna mycket klara med vad som skall göras i varje medlemsland. Länderna skall "...främja konkurrensen på varu- och tjänstemarknaderna [...] och undanröja kvarvarande hinder [inklusive hinder som skapats genom skattesystemet] för [...] marknadsinträde på varu- och i än högre grad tjänstemarknader".

Ett sätt att göra detta på, är att man ökar den offentliga upphandlingen, de pengar som den offentliga sektorn lägger ut på den privata marknaden. Medlemsländerna bör enligt BEPG "...ytterligare öppna de offentliga upphandlingsmarknaderna för konkurrens...". Dessutom skall länderna anstränga sig att "...upprätta ett lämpligt ramverk för [...] utläggande på entreprenad, konkurrens inom den offentliga upphandlingen...".

I BEPG vill man också avreglera och privatisera de gemensamma tillgångarna, som energi, vatten, allmänna kommunikationer, postväsende och så vidare. På BEPG-språk heter det att medlemsländerna skall genomföra "liberalisering" av så kallade "nätindustrier". Man menar medlemsländerna bör "uppmuntra marknadsinträde och effektiv konkurrens i nätindustrierna...".

Dessutom uppmanar man i Ekofins protokoll löpande till utförsäljning av offentliga företag. Marknadsliberaliseringen är konsekvent i ministerrådets politik.

Den svenska modellen - en "utmaning"

I de landsspecifika delarna av BEPG är skattesänkningspolitiken och avregleringen av den offentliga sektorn konsekventa. Och faktiskt är det så att Sverige får de tydligaste anvisningarna på området. Det visar sig att ministerrådet, och därmed också den svenska regeringen, vill sätta extra stor press på svenska offentlig sektor.

Detta trots att de svenska socialdemokraterna på hemmaplan påstår sig värna om en offentlig sektor som bekostas av gemensamma skatter. I BPEG beskrivs Sverige i följande ordalag:

• Det omfattande svenska välfärdssamhället innebär en utmaning på lång sikt för den svenska ekonomin. Finansieringen gör det nödvändigt att bibehålla ett högt skattetryck och därför även en betydande skattekil, med negativ inverkan på incitamentsstrukturen.
• Därför skulle det gagna tillväxt och sysselsättning om de mest snedvridande inslagen i skatte- och bidragssystemet kunde minska i omfattning.
• Sverige [...] har det högsta sammanlagda skattetrycket i EU och relativt långtgående bidragsförmåner, med internationella mått mätt.
• Den offentliga sektorn i Sverige är bland de största i EU [...] Offentliga företag börjar lämna ifrån sig marknadsandelar inom den offentliga tjänstesektorn, men privata operatörer står fortfarande bara för en liten andel av sysselsättningen inom området för välfärdstjänster.

De direkta rekommendationerna till Sverige blir att:

• Fullfölja reformerna av skatte- och bidragssystemen så att det lönar sig bättre att arbeta,
• särskilt för grupper med hög marginalskatt [...] samt slutföra reformerna gällande skatt på arbete.

Sverige skall dessutom "Arbeta vidare med att öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att förbättra ramförutsättnigarna för ökad konkurrens [...] och genom att använda mer offentlig upphandling".

Detta är alltså vad den svenska regeringen vill göra med Sverige, fastän utifrån, genom EU.

Större "flexibilitet" på abetsmarknaderna

Ett av de områden som också skall reformeras och "flexibiliseras", är arbetsmarknaderna och löntagarnas situation. Skälet till att ministerrådet snabbt vill omstrukturera arbetsmarknaderna är att EU inte ligger lika "bra" till som USA.

Ett av de stora problemen för ministerrådet är att "BNP per capita är betydligt lägre än i USA". Man menar i BEPG att den främsta anledningen är att "färre personer arbetar - i förhållande till den totala befolkningen i arbetsför ålder - och att de som gör det ofta arbetar färre timmar".

Det recept som ministerrådet skriver ut för att råda bot på den situationen handlar om "arbetsmarknadsreformer som ökar tillgången på arbetskraft och gör det lättare för arbetsmarknaderna att anpassa sig efter förändrade ekonomiska villkor är [...] mycket viktiga...". På det här området kan strukturpolitiken ses som en tredelad strategi, som är inriktad på att göra löntagarna mer "flexibla", både utanför och inne på arbetsmarknaderna.

Öka "incitamenten" - förändra bidragssystemen

För att få de löntagare som befinner sig utanför arbetsmarknaden i arbete gäller det, enligt BEPG att "öka incitamenten för folk att arbeta". Det betyder inte som man kanske skulle kunna tro, att höja lönerna så att folk blir mer villiga att ta ett jobb. Utan snarare tvärtom. Genom sänkningar av skatterna, och försämringar av bidrag och arbetslöshetsförsäkringar.

Dels vill ministerrådet genomföra ständiga skattesänkningar, bland annat de som "negativt påverkar tillgång och efterfrågan på lågavlönad arbetskraft". Men man vill också förändra bidragssystem och socialförsäkringar som skyddar den som blir arbetslös, genom att "förbättra utformning och administration av sociala förmåner som motiverar människor att ta arbete". Man menar att "många människor har uppmuntrats att lämna arbetsmarknaden eller att fortsatt stå utanför arbetsmarknaden, genom relativt generösa och inte särskilt strikt tillämpade förmånssystem, eller genom förtidspensionering".

Medlemsländerna måste "planera strukturen för ersättningsnivåer, åtgärda bidragskriterier som storlek, varaktighet och berättigade personer..." Konkret innebär detta att man vill sänka nivån på, och begränsa tillgängligheten till socialförsäkringar och andra skyddsnät. På det sättet gör man människor mer "benägna" att ta jobb.

Sämre arbetsrätt - "flexiblare" arbetskraft

När löntagarna väl kommit in på arbetsmarkanden är en förändrad situation också aktuell. Ministerrådet vill att löntagarnas rättigheter och trygghet på arbetet skall reformeras, så att löntagarnas blir mer "flexibla" för företagen. Ministerrådet menar att "Alltför stränga arbetsmarknadsregleringar gynnar dem som redan har arbete, men detta leder till en marginalisering av många arbetstagare."

Följden blir enligt ministerrådet: "Genom mindre stränga regler om anställningsskydd, bättre reglering och flexiblare arbetsorganisation [...] skulle människor få lättare att komma in på arbetsmarknaden och lättare för företagen att anställa dem."

I rekommendationerna vill BEPG att medlemsländerna skapar "...mindre stränga regler om anställningsskydd, bättre reglering och flexiblare arbetsorganisation, exempelvis större möjligheter till deltidsarbete för dem som vill, och mer flexibla arbetstider...". Löntagarna skall lättare kunna avskedas, eller flyttas runt i produktionen.

I slutrekommendationen på arbetsmarknadsområdet uppmanar man länderna att "se över arbetsmarknadsregleringen [...] särskilt genom att mildra alltför stränga regler om anställningsskydd och åtgärda de som rör anställningskontrakt och regler om anställningsskydd samt främja en flexiblare arbetsorganisation".

Färre kollektivavtal - lönekonkurrens och lönespridning

Ministerrådet och Ekofin vill försöka avskaffa den svenska typen av lönebildningsmodell, med riks- och kollektivavtal som skall minska risken för lönespridning och underbudskonkurrens på löneområdet.

BEPG menar att medlemsländerna måste "säkerställa [...] löneförhandlingssystem som gör en koppling mellan lönesättning och produktivitet och [...] produktivitetsskillnader mellan olika yrkesfärdigheter och geografiska områden".

Bedömare som tittat på de här formuleringarna, menar att man i BEPG vill kunna öka lönespridningen. Och dessutom öppna upp för en ökad lönekonkurrens mellan löntagarna. Ökad lönekonkurrens och lönespridning är också uttalade mål i Ekofins löpande protokoll.

Sämre pensionssystem - mot privata pensioner

I BEPG vill man generellt få folk att stanna längre i arbete, genom att förändra pensionerna, och genom att minska möjligheterna till förtidspensionering. BEPG menar att medlemsländerna "bör uppmuntra arbetskraften att stanna kvar längre i arbetslivet och höja den faktiska pensionsåldern ...".

Eftersom ministerrådets politik hela tiden sänker skatterna, så minskar möjligheten att offentligt finansiera bland annat pensionssystemen. Därför måste medlemsländerna som man uttrycker sig, möta "hotet från den allt mer åldrande befolkningen", och de politiska åtgärderna är att "utforma, införa och effektivt genomföra reformer av pensionssystemen".

Möjligheterna till vanlig pensionering, eller till förtidspensionering för den som är sjuk eller handikappad, skall reformeras, genom att "ändra de incitament i pensionssystemen som uppmuntrar till förtida avgång från arbetsmarknaden och begränsa tillträdet till förtidspensionsordningar". Pensionsreformerna skall också styra om en allt större del av löntagarnas pensionspengar till den privata sektorn, till exempel försäkringsbolag. Man skriver: "Det är också viktigt att [...] förbättra tillträdet till tilläggspensionssystem, inbegripet pensionsfonder...".

Att lägga över mer och mer av pensionerna på den privata pensionsmarknaden innebär att man låter varje enskild pensionär i högre grad ta konsekvenserna av konjunktursvängningar, eller av hur ett privat företag på pensionsmarknaden sköts.

Strukturpolitik i varje medlemsland

I den andra delen av BEPG avhandlas land efter land och avkrävs strukturpolitiska åtgärder.

I inledningen till varje "landsspecifik rekommendation" finns följande krav: "För att klara av de uppgifter som kort beskrivits ovan krävs omfattande strukturreformer enligt de allmänna riktlinjerna..." Om strukturpolitiken i BEPG: s första allmänna avdelning är en smula luddiga i formuleringarna, så blir planerna desto mer uttalade i den landsspecifika delen.

• Belgien skall "vidta åtgärder för att öka den effektiva konkurrensen inom [...] lokala tjänster". Belgien skall också "fortsätta insatserna för att få arbete att löna sig genom att avlägsna de viktigaste snedvridningarna av incitamenten till arbete som uppstår genom inkonsekvenser mellan skatte- och förmånssystemen."
• Danmark måste "fortsätta [...] effektivisera den offentliga sektorn, bland annat genom att generellt förbättra förutsättningarna för ökad konkurrens [...] och öka användningen av anbudsförfaranden".
• Frankrike skall "fortsätta ansträngningarna att säkra konkurrensen på energimarknaderna, närmare bestämt i gas- och elsektorerna".
• Italien måste enligt BEPG "fortsätta förbättra villkoren för näringslivet och öka konkurrensen i energi- och tjänstesektorerna".
• Finland måste "Öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att förbättra förutsättningarna för ökad konkurrens [...] och genom att använda mer offentlig upphandling".
• Finland skall dessutom "förbättra incitamenten i skatte- och bidragssystemen så att det lönar sig att arbeta...".
• Tyskland måste "fortsätta att reformera skatte- och förmånssystemen för att säkerställa tillräckliga incitament att börja arbeta...".

Uniformitet och detaljstyrd politik

BEPG: s innehåll, och protokollen från Ekofin-rådet, visar hur ministerrådet har visionen av en union där varje land på order av ministerråd och kommission styrs in i en uniform politik. I inledningen till BEPG står det att riktlinjerna "står i centrum för de strävanden mot ökad samordning av den ekonomiska politik som ligger till grunden för den ekonomiska styrningen i EU och i medlemsstaterna".

Man får veta att ministerrådet vill att "De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken [...] gäller för alla medlemsstater och för gemenskapen som helhet".

Kravet är tydligt. Strukturpolitiken skall genomföras till punkt och pricka. Detaljstyrningen är i strid med den grundläggande närhetsprincipen, subsidiariteten, inom EU, som säger att detaljerade och viktiga beslut skall fattas i de enskilda länderna.

Den marknadens politik som skall råda över EU: s medlemsländer går rakt mot de ideal som den svenska regeringen säger sig ha hemma i Sverige. Den svenska regeringen har aldrig uttalat sig kritiskt mot strukturpolitiken i ministerrådet, utan tvärtom entusiastiskt hejat på reformerna.