Vad är anarkism?

Anarkister vill maximera friheten för alla. Vi anser att alla människor bör vara så fria som möjligt att bestämma över sina egna liv och sina egna handlingar inom de gränser som sätts av respekten för alla människors lika rättigheter. Den frihet vi eftersträvar är en reell, verklig och praktisk frihet, inte bara en teoretisk och av onödiga lagar och regler kringskuren frihet.

Anarkister motsätter sig auktoriteter och hierarkier. Alla människor är jämlika. Ingen har därför rätt att tvinga någon annan eller kräva lydnad av en annan människa, förutom i de fall då det är absolut nödvändigt för att skydda någon annans fri- och rättigheter.

Anarkister är emot patriarkatet. Patriarkatet förtrycker och osynliggör den majoritet av befolkningen som fötts med kvinnokön på en mängd sätt som vi fortfarande inte är fullt medvetna om. Hierarkin mellan könen möjliggör en social, ekonomisk och sexuell exploatering till männens fördel, och skapar acceptans för ett omfattande kvinnohat. Detta tar sig uttryck i (mans-) samhällets tolerans för ständiga fysiska, ekonomiska och psykiska övergrepp mot kvinnor. De patriarkala strukturerna kan vara svåra att genomskåda, men de måste motarbetas - av kvinnor och män - var de än dyker upp.

Anarkister är inte emot organisation. Tvärtom, anarki (ett samhälle utan härskare och regering) förutsätter just organisering. Organisering är ett måste för att bygga upp ett solidariskt samarbete mellan jämlika människor, fritt från illegitima maktförhållanden.

Frånvaron av organisering medför lätt att informella, dolda hierarkier uppstår, och den "frihet" som strukturlösheten erbjuder är av den elakartade sort som bara ger den starke fördelar på den svages bekostnad. Men medan vi erkänner behovet av organisering motsätter vi oss den typ av organisationer som bygger på auktoritet och ordergivning. Sådana organisationer medför onödiga inskränkningar av den individuella friheten och kreativiteten, samtidigt som de korrumperar och förråar det fåtal som innehar de ledande posterna.

Anarkister tror på direkt demokrati. I de fall då åsiktsskillnader och konflikter mellan människor inte kan lösas genom samarbete måste majoritetens vilja respekteras. Enhällighet är alltid eftersträvansvärt, men när sådana beslut är omöjliga får man ta till demokratiska procedurer. Människors jämlikhet kräver detta.

Representativ och parlamentarisk demokrati är en bedräglig företeelse som skiljer regeringen från folket, fråntar människor makten över sina egna liv och skapar apatiska undersåtar, passiva väljare och manipulerade konsumenter. Verklig demokrati lägger makten i folkets egna händer genom att besluten fattas på så låg nivå som möjligt genom omröstningar på arbetsplatser och i lokalsamhällets råd.

Anarkister vill avskaffa staten. Staten, den institution som hävdar att den står utanför och över folket, är alltid en förtrycksapparat. Den har sina egna intressen; dess naturliga form är byråkratin och dess vapen är militären, polisen och säkerhetstjänsten. Att "ta över" staten är omöjligt. Att staten kan bli ett medel för en omdaning av samhället är en illusion som korrumperat många revolutionärer i det förflutna. Sanningen är att vi inte kan bli fria så länge staten existerar.

Anarkister vill avskaffa den privata egendomen. Den moderna tidens "frihet", som inte en gång omfattar rätten till de resurser som behövs för att vi ska leva och överleva, är bara en ihålig bluff, ett av historiens grymaste skämt. Vi är inte fria att leva våra egna liv, eftersom andra har lagt beslag på naturens och samhällets rersurser och vägrar dela dem med oss. Kapitalisternas monopol på att äga fabriker, maskiner, transporter, skogar, gruvor, odlingsmark... - ja, kort sagt deras kontroll över alla det mänskliga samhällets rikedomar gör att de kan förslava och kontrollera oss andra minst lika effektivt som om de hotat oss med vapenmakt. Åtskillnaden av politiken från ekonomin är en borgerlig myt. Verklig social jämlikhet förutsätter att alla får lika stor tillgång till samhällets resurser och produktionsmedel. Av denna anledning är alla anarkister socialister (även om alla socialister inte är anarkister).

Anarkister tror på total revolution. Det finns inga delar av kapitalismen, staten och patriarkatet som vi kan riskera att lämna intakta om vi verkligen vill avskaffa människans herravälde över människan. Som cancersvulster kommer dessa strukturer att återuppstå och krossa den nyvunna friheten om de inte uppsöks och bekämpas varhelst de uppstår. Eftersom våra mål är radikala, och eftersom vi kompromisslöst kräver störtandet av den rådande ordningen, kan vi inte vänta oss att uppnå något genom reformarbete inom detta system.

Anarkister följer inga ledare. Ingen kan genom att kommendera människor få dem att ta ansvar för sina egna liv. Bara vi själva kan frigöra oss, och därför är det enda "ledarskap" vi godkänner det goda exemplets, dvs. den inspiration vi får av våra kamrater och föregångare i frihetskampen.

Anarkister tror på en bättre framtid. Vi föreställer oss en framtid utan förtryck, en värld där människor lever i gemenskap och själva kontrollerar sina öden. Vi tänker oss självstyrande samhällen där besluten fattas på den lägsta möjliga nivån, i folkförsamlingar och arbetarråd. Vi tror på ett samhälle där "ekonomiska" beslut om produktion och distribution som påverkar oss alla fattas demokratiskt, istället för att överlåtas åt ett privilegierat fåtal. När vi befriat oss från kapitalismens destruktiva bojor blir det möjligt för oss att leva i harmoni med naturen och använda teknologin till att öka vår egen livskvalitet istället för våra chefers löner. Vi tänker oss en värld där krigens fasor är ett minne blott och där människor inte vänds mot varandra för att öka staternas och kapitalisternas inflytande. Vi har en vision om en värld där människorna bygger sin egen framtid.

Anarkismen är framtiden. Den historiska utvecklingen har understrukit behovet av anarkistiska strategier och organisationsformer. Sovjetunionens sammanbrott och östblockets omvandling har visat den auktoritära socialismens brutalitet och ohållbarhet. Kapitalismen består dock alltjämt. Den aggressiva ekonomiska imperialism som på global nivå drivs av IMF, världsbanken och WTO har inte bara skapat ökade klyftor mellan den rika världen i norr och de utfattiga länderna i syd, utan även vidgat gapet mellan rika och fattiga i varje enskilt land. Vad som behövs är en revolution som inte bara försöker byta ut en grupp översittare mot en annan, utan syftar till att helt avskaffa indelningen av mänskligheten i styrande och styrda, herrar och slavar.

Den skenande ekologiska krisen som hotar planeten är ännu ett tecken på de existerande samhällsformationernas misslyckande att värna mänsklighetens verkliga behov. Ett samhälle där politiska/ekonomiska beslut tas av politiker/chefer som befinner sig långt från konsekvenserna av sina beslut kan aldrig åstadkoma en balans mellan människa och natur. Bara genom att återföra det politiska beslutsfattandet till dess rätta arena, till de människor som berörs av besluten, kan vi skapa en hållbar samhällsutveckling.

Valet står alltså mellan mer av samma gamla saker - klassamhälle, krig, fattigdom, orättvisor, utsugning, miljöförstöring - eller kamp för det anarkistiska samhällsidealet. Det är ett lätt val.