En sorts arbetare

Holmberg växte upp på landet i lilla Mistelås i Småland som son till kantorn tillika läraren i byn. Större delen av min barndom tillbringade jag i småländska lilla Långasjö som dotter till prästen i byn. Holmberg frigjorde sig från sina rötter när han började plugga i Lund i slutet av 1960-talet. Han vaknade politiskt och blev socialist som så många andra studenter under denna tid. Jag flyttade till Uppsala för att plugga hösten 1989 och blev anarkist. Jag och mina kamrater var dessvärre inte i majoritet. Holmberg gick med i Lunds studentteater, jag i Uplands nationsteater. Både han och jag har spelat politisk teater och startat en fri teatergrupp.

Det kanske låter skrytsamt att jämföra sig med en så erfaren och etablerad skådespelare som Holmberg. Naturligtvis kan jag inte mäta mig med honom - jag är för det första inte skådespelare till yrket och har inte hans talang - men Holmberg har ingen scenskola bakom sig och det tog honom åratal innan han ville kalla sig något så tjusigt som skådespelare. På sjuttiotalet skulle man kalla sig kulturarbetare och Holmberg jobbade med teater som en riktig arbetare. Jag jobbar som dramapedagog och har spelat amatörteater även om jag också försökt försörja mig på det.

Skillnaden mellan då - på det välvilliga sjuttiotalet - och nu är att då var det fint att spela amatörteater för och med alldeles vanliga människor. Nu är det scenskolan och institutionsteatrarna som gäller. Man ska helst vara känd genom TV-såpor, soffor och roliga reklaminslag. På sjuttiotalet gjorde man narr av Dramatenskådespelare. Då var det fult med reklam och de fria teatergrupperna fick anslag och uppmärksamhet just för att de tjänade syftet att vara ett alternativ till kapitalet. Nu tjänar fattiga skådisar lite extra genom att sälja sig som varor i konsumtionssamhället. Och det är väl knappt någon som tycker det är fel.

Holmbergs bok kan kanske kallas en sammanfattning av hans liv som människa - som kantorsson, skådespelare och intellektuell. Han har också mage att tycka en massa saker om vad skådespelare och teatern bör ha för roll i dagens samhälle och han resonerar kring och kritiserar marknadsanpassningen som alltmer har tagit över skådespelaryrket.

Jag kan tycka att Holmberg i sin ambition att redovisa så mycket om sig själv och om vad han tycker har knölat in lite väl mycket information i sin 200 sidor tjocka bok. Jag orkar inte ta till mig allt han vill att jag ska läsa, lära, förstå och roas av. Samtidigt gillar jag just det - att tro sina läsare om mycket. Men det hade kanske varit bra om Holmberg hade koncentrerat sig på lite mindre och istället utvidgat detta lite mer.

Holmbergs huvudsyfte med boken är nog att lyfta fram skådespelaren som intellektuell - en självständig konstnär med ansvar över det han eller hon gör. "Teaterarbetaren är en naturlig forskare" skriver Holmberg och menar att det vid varje föreställning ges tillfälle att ändra, pröva nya idéer, förbättra. Skådespelarens arbete är intellektuellt, säger Holmberg, också när hon står där mitt i det sinnligas gyttja. Just då.

Det är väldigt spännande att läsa om Holmbergs radikala period när han jobbade med teater. I bokens början inleder han berättandet om de fria teatergrupperna med att beskriva Tältprojektet. Ett sextiotal människor från olika fria teatergrupper, musiker och andra slog sig samman under sommaren 1977 och gjorde en totalföreställning i ett cirkustält om "arbetarklassens historia i Sverige". De packade in sig i långtradare och skruttiga bilar och reste land och rike runt, från Malmö i söder till Örnsköldsvik i norr. Massor med människor såg föreställningen och den kallades årets kulturhändelse i media. Innan det gigantiska teatersällskapet kom till samhället där de skulle spela hade dessutom lokala stödkommittéer förberett sig genom att studera arbetarklassens historia i studiecirklar (!), delat ut material, gjort intervjuer och fått med sig både politiskt aktiva och andra på orten. En exemplarisk uppvisning i billig svensk decentraliserad gräsrotskultur skriver Holmberg och det kan jag definitivt hålla med om. Förutom ensemblen arbetade ett par tusen människor ideellt med projektet.

Vidare beskriver Holmberg hur han och några vänner, delvis från Studentteatern i Lund, startade Musikteatergruppen Oktober. Från början åkte de omkring på fritidsgårdar och spelande en pjäs och sjöng tonsatta dikter av Lars Forsell. Men de blev så uppskattade och omtalade så de 1978 blev erbjudna en fast scen i Södertälje. Holmberg berättar med inlevelse om medgångar och motgångar i denna gamla arbetarstad som genom Musikteatergruppen Oktober fick sin första teater.

1984 blev Holmberg erbjuden jobb på Unga Klara i Stockholm. Han tackade ja då han kände att livet som medlem i en fri teatergrupp var över för hans del.

Holmberg har också fram tills alldeles nyligen arbetat på Backa Teater i Göteborg. Han har dessutom själv regisserat, gjort film och haft både film och TV-roller. Många minns honom säkert från TV som den liberale jordbruksreformatorn Rutger Macklean. Sedan årsskiftet har han emellertid för första gången fått jobb på Dramaten. På Den Stora Fina Institutionsteatern! Men inte utan stolthet påpekar Holmberg att han har tackat nej till ett längre kontrakt. Ett sådant har han aldrig haft. Av princip.