Massarbetslösheten som
vapen

I maj var 217 000 öppet arbetslösa,120 000 personer i åtgärder och 223 000 personer hade varit sjuka i mer än 90 dagar. En massarbetslöshet som vissa LO-ekonomer hävdar ligger på mellan 20 och 25 procent, om man räknar in sjukskrivna och förtidspensionärer. Hela hemligheten bakom massarbetslösheten stavas Nairu (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment), nivån av arbetslöshet där inflationen inte ökar. Eller "jämviktsarbetslösheten" som Nairu kallas på svenska. Det är en lömsk teori som som uppfanns redan 1968 av ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps.

Teorin om den "naturliga arbetslösheten" började accepteras på allvar på 1970-talet går ut på att det finns en nivå av arbetslöshet som aldrig får understigas om man vill hålla inflationen i schack. Om arbetslösheten är någorlunda hög får den en avskräckande effekt och håller tillbaka arbetarnas lönekrav. Hotet om arbetslöshet håller löner - och därmed prisökningarna - nere, enligt teorin.

I december 2000 förklarade OECD att Sveriges "naturliga arbetslöshet" låg på 5,8 procent. Samtidigt påpekade man att den stigit med två procentenheter under 1990-talet (DN, 001212). Ändå har det varit märkligt tyst och lite skriverier om Nairu.

Arbetslösa måste må dåligt

Journalisterna Johan Ehrenberg och Dan Josefsson är två av dem som under de senaste 10 åren kanske skrivit mest om massarbetslösheten och Nairuteorin, både i Tidningen ETC och på Aftonbladets kultursidor. I ETC 4/97 skriver Dan Josefsson att "för Friedman och Phleps är arbetslösheten alltså inte ett misslyckande, utan ett instrument med vilket man justerar inflationen. De arbetslösa har helt enkelt till uppgift att slåss om jobben på ett så framgångsrikt sätt att lönerna hålls nere. En oundviklig konsekvens av detta är att arbetslösa måste må dåligt. Annars kommer de inte att tillräckligt desperat konkurrera om jobben, vilket enligt Friedman och Phelps teori leder till att ännu fler måste bli arbetslösa".

Om vi läser detta i ljuset av de ständiga klagomålen över de förnedrande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som arbetslösa tvingas ingå i, som exempelvis aktivitetsgarantin (agan), så är det som att tiden har stått stilla. Det kunde lika gärna vara skrivet i dag. Du ska må dåligt som arbetslös - och ju mer desperat du blir, desto mer brinnande blir din längtan efter ett jobb och desto bättre fyller du din funktion som inflationsdämpande arbetslöshetsreserv. Ett sätt att sätta ytterligare press på de arbetslösa är att sänka bidragsnivåerna, vilket diskuteras flitigt just nu. Fler karensdagar, sänkt a-kassa, sänkt sjukersättning - ja, batteriet av ekonomiska åtgärder som ska göra livet surt för de som står utanför arbetsmarknaden tycks oändligt.

Ett annat sätt att trakassera de arbetslösa är att utsätta dem för så pass förnedrande behandling att de desperat vill ha ett jobb. Därav alla meningslösa arbetsmarknadsåtgärder som Agan, tvivelaktiga praktikplatser och "kompetensutvecklande kurser" som snarast verkar avvecklande på människors karaktär och självförtroende. Arbetsmarknadspolitikens enda syfte tycks alltså vara just trakasserierna eftersom det borde stå klart för var och en att inga tvångsåtgärder i sig skapar jobb och att Arbetsförmedlingens ambitioner att höja den enskildes konkurrenskraft på arbetsmarknaden aldrig kan ge alla arbetssökande jobb.

Oavsett om såväl socialdemokraterna som arbetsförmedlingarna runt om i landet har de bästa avsikter så tycker de sig vara bakbundna av teorin om jämviktsarbetslösheten. För så länge teorin accepteras går det att hänvisa till den som ett vetenskapligt faktum, och förklara att man ingenting kan göra. Men problemet är att Nairu-teorin inte stämmer. Det saknas helt enkelt belägg för att lägre löner och lägre a-kassa skulle skapa fler jobb. Det enda som blir kvar är ideologi, som politiker och ekonomer försökt maskera som vetenskap. Varför? Tja, för att slippa diskutera saken. I förstone kan det låta som en konspirationsteori men det är ganska enkelt egentligen. Nyliberalerna vill till varje pris ge sina politiska teorier starkast möjliga legitimitet, vilket alla politiska riktningar strävar efter, och vad är då bättre än att förkläda delar av ideologin som vetenskap?

Måste till facklig kamp

Låt oss säga att Nairu-teorin är genomskådad som blott och bart ideologi. Då borde det gå att avskaffa arbetslösheten? Jo, ett sätt är ju att den offentliga sektorn ökar sina investeringar, lämpligen genom att anställa människor. För det är ju offentliga pengar som betalas ut, oavsett om det är i form av socialbidrag eller lön. I ETC (970506) försökte Dan Josefsson, med hjälp av ekonomen Per-Gunnar Berglund, visa hur det i själva verket inte blir dyrare att anställa istället för att hålla nere i arbetslöshet: "Om staten lägger en krona på att till exempel anställa en arbetslös undersköterska kommer 60 öre av den spenderade kronan att komma tillbaka i form av skatt. Dessutom kommer staten att spara 30 öre i a-kassa eller socialbidrag som undersköterskan inte längre behöver eftersom hon får lön. Sammanlagt får staten alltså tillbaka 90 öre för varje krona den spenderar på offentliga anställningar. Och då har vi inte räknat med den synnerligen välbehövliga arbetsinsats som undersköterskan utför." Därutöver tillkommer diverse spridningseffekter som gör det hela till en ännu bättre affär.

Men trots detta finns det inga som helst skäl att hoppas på politiska åtgärder mot massarbetslösheten. Staten och kapitalet, som Blå Tåget sjöng, sitter i samma båt. Statens, och delvis den fristående Riksbankens, uppgift är att se till att det finns en "armé av arbetslösa", som LO-ekonomen Dan Andersson, och innan honom Karl Marx, uttryckte det, som kan pressa ner lönerna. Allt tal om "full sysselsättning" är bara luftprat. Dessutom är Nairu bara ett av kapitalets medel för att tvinga politikerna till eftergifter. Det måste bli en facklig uppgift. Men LO är inte att räkna med. De har sedan länge slagit sig i slang med kapitalet och accepterat sitt "samhällsansvar" i lönerörelserna. Akademikerfacket Saco:s Gunnar Wetterberg har till och med på DN debatt (den 25 maj 2005) föreslagit ännu fler låtsasjobb och hårdare tag mot arbetslösa.

Men vi kan räkna med motstånd. Kampen mot arbetslöshet och den tilltagande klappjakten på de arbetslösa är en fråga om att positionera sig i klasskampen. Kapitalet vet mycket väl vilka förödande effekter det skulle få för dem i striden om vinsterna, om arbetslösheten sjönk ner mot noll. Då skulle kraven på att lönerna ska få ta en allt större del av vinsterna få betydligt mer tyngd. När det dessutom visar sig att löneökningarna inte alls spär på inflationen (som om inflation skulle vara det absolut värsta vi kan tänka oss) i någon dramatisk mån, ja då är kapitalet illa ute. Inte på fallrepet kanske men en bit på väg.