Bröd och Solidaritet

Illustration: Sofie Nohrstedt

Klasskamp kan också vara ett ord för att beskriva strider om de mest vardagliga behov. Som kisspauser på jobbet. Och om man får tro Frances Tuuloskorpi är det också där, i vardagen, man måste börja för att nå de stora samhällsförändringarna. Frances Tuuloskorpi började jobba på Stockholmsbagarn 1977. En brödfabrik som på den tiden hade runt två hundra anställda arbetare, varav många med utländsk bakgrund. Tuuloskorpi stod vid det rullande bandet. Ett tungt och monotont arbete med bara en kort matrast på en hel dag.

Under åren som gått har Tuuloskorpi varit inblandad i många fajter med ledningen på jobbet och även om det också inneburit drastiska metoder som grus kastat i maskineriet och medvetet sänkt arbetstakt talar hon gärna om arbetsmoral och yrkesstolthet.

Frances tuuloskorpi. Foto: Jan-Åke Eriksson

- Arbetsmoral kan vara högt tempo i rädsla för bossen. Men yrkesstolthet är att vara stolt över sitt eget arbete och vilja till makt över det. Att säga att det här kan jag och jag är jävligt duktig på det men jag låter mig inte hunsas till att göra mer än jag själv och mina kamrater anser vara tillräckligt.

Frances Tuuloskorpi ger inte intrycket av att vara någon som man hunsar. Självsäker utstrålning, rapp i käften. Men hon ser inte ut som filmindustrins klyschor av upprorsmakare och politiska provokatörer. Med sin tidlösa klädsel - skinnjacka, blåjeans och t-tröja - har de trista etiketterna svårt att fästa.

Första striden

Den första striden var lika lätt vunnen som kravet blygsamt. Fem minuters paus i timmen. För att hinna kissa eller röka någon mer gång per dag än under den korta matpausen.

Det dröjde dock flera månader innan alla på arbetsplatsen var överens om att föra fram kravet. Sedan gick det fort. Cheferna blev nämligen så paffa över att de anställda hade krav, som de förstås också motiverade med kissandets och rökandets effektivitetshöjande konsekvenser, att de gav med sig utan minsta gnäll.

- De här pauserna blev därefter viktiga för olika diskussioner om arbetsplatsen. För oss på bandet blev de en slags fackmöten uppdelade i korta sessioner. Rökrummet fungerade som klubblokal där vi snackade i våra fem minuter och sedan tog upp tråden vid nästa paus och så vidare tills vi kunde besluta oss för vad vi skulle göra. Ganska snart hade vi kommit fram till att vi skulle byta till oss en tiominuters sammanhängande paus för att kunna hinna ta en snabb morgonfika. De flesta av oss började så tidigt att vi gick till jobbet innan frukost eftersom man inte är så sugen på frukost mitt i natten.

Även kravet på tio minuters fikarast gick igenom utan något nämnvärt motstånd. Företaget började till och med subventionera frukosten. Gröt eller fil och flingor, ägg, ett par mackor med pålägg och te eller kaffe för halva priset.

Frances Tuuloskorpi och hennes arbetskamrater började känna sin styrka. Som kollektiv. Även de som jobbat länge på företaget, varav många från början varit tveksamma över att »bråka«, insåg nu att det lönar sig att höja rösten. Nästa steg blev att ta itu med alla meningslösa låtsasuppgifter i slutet av arbetsdagen.

- Vi ville gå hem när vi var färdiga för dan istället för att skenstäda eller göra något annat onödigt arbete bara för syns skull. Den här gången blev det dock hårdare motstånd från cheferna. Vi svarade med att dra ned på arbetstempot så att vi jobbade med våra ordinarie uppgifter ända fram till arbetsdagens slut. Detta resulterade i att distributionen blev sen och att chaufförerna klagade. Förslaget gick då igenom och vi ökade takten igen.

Efter detta egentligen första krav som de behövt kämpa för blev det en tid av förnyelse för Livsklubben på Stockholmsbagarn. Den gamla styrelsen byttes ut. Frances Tuuloskorpi blev sekreterare och startade en medlemstidning med namnet Livstecken vilken de till en början publicerade som väggtidning. Den blev snabbt poppis och de fick snart börja dela ut den till alla medlemmar och även till andra. Den finns kvar än idag, numera också som livaktig internetsajt.

- Livstecken fungerar både som en informationskanal till medlemmarna och för att peppa till aktion. Men också som provokatör. Få saker kan reta arbetsledningen så mycket som att de får läsa om missnöje med dem själva i de anställdas egen tidning. När vi kom på det började vi medvetet publicera provokativa artiklar som vi visste skulle ta skruv hos cheferna och förhoppningsvis också sätta tyngd bakom våra krav.

Folk i rörelse

Arbetarna på Stockholmsbagarn skulle utkämpa många fler fajter de närmaste åren. Några förlorade de, de flesta gick de segrande ur. Med åren fick de också erfarenhet och började så sakteliga formulera något de idag kallar »folkrörelselinjen«. Ett basfackligt kämpande alternativ i motsats till centralstyre och samförståndsanda. Ett alternativ med starka direktdemokratiska inslag. Med medlemsmöten, enkäter och omröstningar skulle klubbstyrelsen få direktiv till allt de gjorde. Frances Tuuloskorpi återkommer ofta till en sentens som kanske är kärnan i folkrörelselinjen:

- Om de som står längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig. Om man gör tvärtom och satsar på dem som står längst fram dras arbetarkollektivet ut som en gummisnodd och hela kampen riskerar att brista.

Förutom att förankra det fackliga arbetet med informationsspridning och kunskapsutjämning bland medlemmarna samt en hög grad av direkt demokrati handlar folkrörelselinjen också om en anda. Om att inte underskatta de egna medlemmarna. Om att alla medlemmar ska uppmuntras att vara med i förhandlingar, även om mer erfarna kamrater ofta måste bistå dem. Om att inte dras in i vad Frances Tuuloskorpi kallar »fackvärlden« eller dess motsvarighet i den politiska världen, »uppropsvänstern«.

- »Facket« får inte bli något som man åker iväg till. Kurserna, umgänget med andra förtroendevalda, kanske till och med partiet, riskerar att bli det viktiga och inte vardagen på jobbet vilken den fackliga kampen måste ta sin utgångspunkt i.

- Liknande fällor finns också inom aktivistvärlden. »Uppropsvänstern« brukar jag kalla de aktivister som verkar tro att det viktigaste i kampen är att få till de rätta formuleringarna. Ofta är de enögda och rent kontraproduktiva. För några år sedan var jag med på ett hörn under Dalauppropet för rättvisa. Ett lovande gräsrotsinitiativ som inte pajades av högerreaktionära eller socialdemokratiska pampar utan just av vänsterfolk, som gick in i rörelsen för att få med sina egna organisationers programformuleringar i uppropet.

Greppet hårdnar

Med erfarenheterna och de nya kunskaperna följde också att kampen skärptes. 1985 var arbetarna på Stockholmsbagarn inblandade i en lönestrid.

- Inför påskhelgen vägrade samtliga anställda att arbeta extra vilket på ett bageri är liktydigt med strejk. Det blev förhandling på Blaiseholmen som var tänkt att skrämma oss till tystnad. Men när det förutom ombudsmän och förhandlare från arbetsgivarsidan också dök upp vanliga medlemmar från bageriet så rann det hela ut i sanden och vi segrade.

1988 försökte företaget sparka Frances Tuuloskorpi med motiveringen att hon uttryckt sig »ytterligt provokativt« och ordnat »fackliga möten på arbetstid utan någon som helst tillåtelse därtill«. Det senare syftade på det faktum att livsklubben fortsatt med sin metod att ha löpande möten under pauserna från arbetet.

Efter en omröstning med 90 procents stöd för konflikt svarade arbetarna på Stockholmsbagarn med att hota företaget att gå ut i olaglig strejk om de inte inom fyra dagar drog tillbaka uppsägningen. Den fjärde dagen gjorde företagsledningen reträtt men valde att agera mot talesmannen för strejkkommittén. Talesmannen hade varit studieledig och skulle bara få återgå till lördagsarbete efter sina studier och han var dessutom avstängd från arbetsplatsen övriga dagar.

- Här svarade vi med ett listigt drag. Trots ombudsmannens avrådan valde vi vår hotade arbetskamrat till huvudskyddsombud, vilket gjorde att företaget inte kunde förvägra honom tillträde till bageriets lokaler. Efter en tid fick han också återgå till heltidsarbete.

I maj 1995 attackerade ledningen det stridbara arbetarkollektivet med full styrka i ett försök att knäcka dem. Företaget hotade med nedläggning av Stockholmsbagarn om klubben inte gick med på att 56 kamrater sades upp samt att de rev flera av de lokala avtal som de kämpat sig till under dessa år. Eftersom företaget ensidigt avslutat förhandlingarna genomfördes en punktmarkering i form av en dygnslång strejk. Därefter återupptog ledningen förhandlingen.

- Det slutade därefter med total seger. Ingen sades upp, de lokala avtalen blev kvar och, förstås, Stockholmsbagarn lades inte ner. Däremot sökte alla i ledningen på bageriet sig snart till nya jobb. De strejkande dömdes senare till rekordhöga 148 800 kronor i skadestånd och rättegångskostnader av Arbetsdomstolen. En solidaritetskommitté bildades dock som lyckades samla in hela summan genom tomburksinsamling, loppisar och bidrag från andra arbetsplatser.

Kampen fortsätter

De sista åren har cheferna kommit och gått på Stockholmsbagarn. Striderna på arbetsplatsen har fortsatt och de har skapat kontakt med många andra utanför bageriet. Förutom strejker har också stöduttalanden och hot om konsumentbojkott varit fruktbara vapen och deras kamp har blivit en angelägenhet långt utanför bageribranschen.

Förra sommaren kom besked om nedläggning. Efter ett tag framkom precis vad Frances Tuuloskorpi och hennes kamrater misstänkte. Att produktionen kommer att flyttas till ett annat bageri - Schulstads - som företaget köpt. Och att företaget ville neka arbetarna på Stockholmsbagarn att få jobb där.

- Nu handlar kampen om att få över så många som möjligt av de uppsagda från Stockholmsbagarn till Schulstad. Arbetarna där har ställt sig solidariska men i nuläget vet vi inte hur det kommer att sluta.

Frances Tuuloskorpi verkar dock inte så bekymrad för egen del. Ibland har hon funderat på att söka sig till något helt annat arbete säger hon. Kanske söka ett städjobb och se om det går att göra något fackligt i den branschen. För även om det kan låta så enkelt när Frances Tuuloskorpi pratar om åren och striderna på Stockholmsbagarn är hon och hennes arbetskamraters fackliga erfarenheter närmast unika i Sverige idag. Frances Tuuloskorpi är numera en populär föredragshållare och med eller utan ett bageriarbete kan man nog säga att hennes livsuppgift blivit att sprida de basfackliga idéer de kallar folkrörelselinjen.

Och med eller utan ett kämpande bageriarbetarkollektiv kommer förstås klubbens honnörsord att leva vidare: Bröd och solidaritet.

Innehåll i Argument:

Världen, Sverige, Motståndet
Utbildning som handelsvara
Tjäna pengar på skolan
Friskolor - fria från vadå?
Facket och friskolorna
Du som inte ser mig
Next stop: Revolution
Om inte nu
Medicin mot hjälplöshet
Något är fel med globaliseringen
"Dårarnas hus" eller fängelse?
Bröd och solidaritet
"Kunskap är nyckel till förändring"
Ord som är bra att kunna

Tidningen Argument finns i följande städer.