En lyckad Göteborgs
filmfestival

En av festivalens många politiska tyngdpunkter var världen efter 11 september; såväl efter kuppen mot Salvador Allende i La Moneda, Santiago i Chile 1973 som efter terrorattacken mot tvillingtornen i New York 2001. Det var det senare 11 september som bjöd på den största överraskningen i form av den extrainsatta dramadokumentära filmen av Antonia Bird, den omdiskuterade The Hamburg Cell.

I The Hamburg Cell får vi följa den ursprungligen sekulariserade muslimen Ziad Jarrah (Karim Saleh) som anslöt sig till en islamistisk grupp på universitetet i Hamburg; hur han radikaliserades trots sina föräldrars, och flickvännens motstånd; tills han slutligen anslöt sig till den herostratiskt ryktbare Mohammed Atta (Maral Kamel) grupp flygplanskapare.

Filmen som ursprungligen producerades för TV, registrerar bara händelseförloppet. Bird lägger inte objektivet i blöt. Flygplanskaparnas motiv och världsuppfattning, känsligt framförd av en skicklig ensamble skådespelare, får föras fram utan moralkakor. The Hamburg Cell vill förklara, utifrån en mycket välgjord research, händelserna den 11 september 2001; inte skriva åskådarna på näsan. Vi lämnas själva att avgöra huruvida flygplanskaparna var hjältar eller skurkar.

Ett annat av festivalens huvudtema var Palestinakonflikten. Den behandlades vid ett välbesökt seminarium som gästades av bland andra den, i Tel Aviv verksamma, israeliska Nurit Kedar. En journalist som ger uttrycket garvad murvel ett ansikte. Kedar ser ut som om hon äter militära befälhavare och korrupta politiker till frukost med morgonkaffet. Men så har hon också arbetat som självständig reporter åt CNN på Västbanken och i Gaza, i fyra år, och nu gör hon oerhört vass dokumentärfilm.

Under filmfestivalen visades hennes film One Shot; en film som räknas till de bästa dokumentärfilmerna just nu, men som knappt kunnat visats annat än på filmfestivaler. Den handlar om israeliska krypskyttar och den innehåller dels intervjuer, baserade på veckolånga samtal med soldater som inte längre är i tjänst som krypskyttar; dels arméns bilder från tjänstgörande krypskyttar i fält.

Ett annat festivaltema var i år Afrika. Särskillt uppmärksammades Sydafrika efter apartheid och Rwanda efter folkmordet. Rwanda förärades det seminarium som inleddes av förre statsminister Ingvar Carlsson, sedermera ordförande i den internationella kommision som utredde katastrofen i landet. Seminariet var ett av få i vilket publiken knappast fick ställa några frågor alls. Det normala var annars att moderatorerna läppte in publiken med uppfodrande krav på att den skulle fråga föredragshållarna i panelen utan att först ge en ram och inledning. En mycket påfrestade metod.

I anslutning till Rwandaseminariet visades en av festivalens bästa dokumentärfilmer: Shake Hands with the Devil: The Journey of Roméo Dallaire som regiserats av Peter Raymont; ett mycket smärtsamt och intesivt porträtt av FN-uppdraget UNAMIRs överbefälhavare Roméo Dallaire under hans resa tillbaka till Rwanda 10 år efter åt.

Göteborgs filmfestival var i år lite spretigare än förra året. Särskilt intressant var ett block med iransk film. Filmen Der Untergang ska också nämnas, som är den första tyska filmen om nazigarnityret i Berlinbunkern 1945, med den utmärkte Bruno Ganz som en mycket övertygande Adolf Hitler. Dessutom måste Michal Leszczylowski och Gunnar Källströms film Repetitioner nämnas, om Lars Noréns arbete med pjäsen 7:3 och fångarna som rymde.

På det hela får Göteborgsfilmfestival högsta betyg, och nu hoppas jag att kunna åka tillbaka för att se minst lika mycket bra film nästa år.