Tynar aldrig bort

Deborah Curtis
Beröring långt ifrån: Joy Division & Ian Curtis
Vertigo Förlag

I ”New Dawn Fades” från Unknown pleasures (1979) låter Joy Division tight. Ett distinkt sound urskiljer sig med Martin Hannetts produktion. Här finns den uttrycksfullhet och atmosfär som vi associerar med Joy Division. Peter Hooks brummande basgång, Bernard Sumners gitarrslingor och Steve Morris energiska trumslag, sammanförs av Ian Curtis karakteristiska sång och maniska spelstil.

På ett plan ringar Unknown pleasures in Manchester och en tid av samhällsförändring. Skribenten Chris Bohn har sagt om Joy Division att ”de registrerade denna tids nedbrytande effekt på människan, i kläm mellan den traditionella Labour-humanismens sammanbrott och konservatismens cyniska seger.”

Postpunkband världen över refererar till Joy Division som influens. Musiken har en udd och innehåll, till stor del Ian Curtis sång och texters försorg. Texterna ger uttryck för en rastlöshet, desperation och frigörelse, som lockar generationer depprockare. ”New Dawn Fades” antyder en trasslig relation, en önskan att fly och sökandet efter en känsla. Det är både melodramatiskt och starkt, med en katarsiseffekt som jag gillar.

Det svarta skivomslaget till Unknown pleasures är signifikativt: tidlöst och substantiellt som musiken, i en stilren design¹ signerad Peter Saville. Det är en paradox att inga foton på bandet förekommer på Joy Divisions skivomslag, samtidigt som Ian Curtis har nått sådan ikonstatus.

Deborah Curtis bok Beröring långt ifrån ger beröringspunkter mellan Ian Curtis liv och konst. Jag slås av individen Ian Curtis passion för musik, för sin destination i livet, det som erbjuder en utväg. Ett genuint musikintresse från tidig ålder, där David Bowie är en av favoriterna, och en stark målmedvetenhet är framträdande.

”Musik var livets huvudingrediens och de trodde på allt musikpressen sade. Ian frossade särskilt i de kvalfulla existenser som man mötte i Velvet Undergrounds texter och han ratade all musik som inte uppvisade ett mått av melankoli, våld eller kamp mot omöjliga odds.”

Fasetter av hans person visar på både ängslan och oräddhet. Ian Curtis har som mål att försöka lära känna Tony Wilson. Han är välkänd reporter på lokala Grenada Television och leder egna musikprogrammet So It Goes, under det sena sjuttiotalets brittiska punkexplosion. Alla band som han låtit uppträda på sitt tv-program har blivit berömda efteråt. Ian Curtis skriver det mest smädande brev han kan förmå sig och försöker samtidigt samla mod för att tala med Tony Wilson.

Berättelsen om Joy Division och Factory Records inleds med att Ian Curtis kallar Tony Wilson ”a fucking cunt² ”. ”Jaså, hurså?”, replikerar denne roat. ”För att du inte visat oss på tv”.

Med andra världskriget bara ett decennium bort, utvecklar Ian Curtis ett intresse för historia och litteratur. En mer lekfull, humoristisk sida framträder också, trots bevislig svärta och vantrivsel i kulturen. Han utvecklar en nära vänskap med Bernard Sumner, som understryker att ”vi brukade ha kul.”

Den avsaknad av dialog, som av allt att döma finns hos äkta paret Curtis, ger mig kalla kårar. Det faktum att Deborah och Ian är väldigt unga när de ingår äktenskap, gör att de knappt vet vilka de själva är och desto mindre har lärt känna varandra på ett djupare plan. Relationsexperterna menar att när det kommer till varaktig kärlek, behövs ett mått av personlig utveckling, självkänsla och att man har upplevt saker på egen hand; också för att veta vad man söker hos en partner.

Ian ser till att få ett eget rum där han kan skriva sina låtar. Deborah stöttar. Hon inbillar sig själv och andra att hon vet vad Ian behöver. Deborah pluggar en kurs i engelsk litteratur på distans. Men i huvudsak handlar det för hennes del om att få livspusslet att gå ihop. I deras relation är ett stort kontrollbehov hos Ian förminskande för henne. Deborah Curtis har en biroll i den här berättelsen.

Bundna av konventioner och krassa ekonomiska skäl, lurar de varandra. Vanan invaggar i en falsk trygghet. För att återgå till ”New Dawn Fades”, där finns ett scenario som i en betydelse behandlar detta. Det ger en klaustrofobisk känsla, av att sitta i skiten. Livskraften urholkas, det är svårt att andas. Det är som att långsamt dö bort. Samtidigt finns en beslutsamhet att inte fastna i det destruktiva och att finna en ny riktning. Musiken, arbetet kan stilla ångesten. Men för att kunna ägna sig åt sitt konstnärskap behövs också utrymme och integritet.

Det är med bandets växande framgång, sammansvetsning och ökat självförtroende, som Ian Curtis och Annik Honoré inleder en kärleksrelation. Jag upplever att det finns en ömsesidig förälskelse. Det behövs en stark känslomässig grund att bottna i så att ”de älskande” kan utvecklas tillsammans trots hinder och fallgropar. Deborah och Ians relation verkar sakna denna grundläggande förutsättning.

Författaren visar på ett mod genom att skriva boken. Hennes berättelse och minnen sjunker inte ner i sentimentalitet, det är både fascinerande och rolig läsning. En behållning med boken är också Ian Curtis låttexter som finns med som ett tillägg, tillsammans med spelningar och foton. Beröring långt ifrån erbjuder andra perspektiv utöver de som kommit att handla om sjukdom och död. Det är ett intressant dokument över ett band, en individ, en miljö och tid.

En förändring i hastighet, en förändring i stil / En förändrad scen, utan ånger / En möjlighet att se, beundra avståndet…