Tio år sedan massakern i
Actéal

Rättvisa och frihet. Bild: Juan Kalvellido

Actéal är en liten by i höglandet i Chiapas, Mexikos sydligaste delstat på gränsen till Guatemala. I byn har den pacifistiska katolska ursprungsfolksorganisationen Las Abejas sitt centrala organisationscentrum. Organisationen, som är sprungen ur en katolsk församling som hette Pueblos Creyentes (De Troende Folken), bildades 1992 och kämpar för ursprungsfolkens rättigheter. De stödjer och stöds av andra ursprungsfolksorganisationer, som till exempel Zapatisterna.

På dagen för 10 år sedan hölls en gudstjänst i byn Actéal. Folket hade fastat och bett i flera dagar för fred i regionen då de samlades på morgonen. Plötsligt hörde människorna i kyrkan vapen. Maskingevärseld blandades med barnskrik. Det var en paramilitär attack. Skotten ljöd i flera timmar under förmiddagen och när tystnaden återigen lade sig över dalen var 45 personer döda. 15 barn, 21 kvinnor (varav 4 var gravida) och 9 män. Den paramilitära attacken mot Actéal, det värsta och grövsta övergreppet mot ursprungsfolken i Mexiko i modern tid, var ett faktum.

Paramilitärer har ingenting med den Mexikanska federala militären att göra, officiellt sett. Paramilitärer är civila grupper som ofta består av unga män från ursprungsfolken som lockas in i kriminalitet med alkohol, droger och pengar. Dessa unga män har ofta tätt samröre med de många militärbaser som finns i Chiapas och där visas de propagandafilmer som uppmanar dem att vända sig emot organisationer som Zapatisterna och Las Abejas. De paramilitära grupperna är givetvis olagliga. Men de paramilitära grupper som fortfarande existerar har ett samarbete med en laglig systerorganisation som får statliga bidrag. Pengar som i praktiken innebär att Mexikos regering betalar sin egen befolkning för att skjuta ihjäl andra delar av sin egen befolkning. Anledningarna till detta är många och går mycket djupt ner i den nationella och internationella politiken.

Ursprungsfolken i södra Mexiko lever under dåliga förhållanden. Allra värst är det i delstaten Chiapas, trots att detta är den delstat med mest naturresurser i landet. Men inkomsterna som kommer från gas, olja och sötvatten kommer inte ursprungsfolken till del. Samtidigt tvingas människor på flykt när staten och olika multinationella företag letar nya utvinningsområden. Idag finns över 12 000 internflyktingar i Chiapas. De här missförhållandena, som bottnar både i den institutionaliserade rasism som nedärvts med makten i landet ända sedan spanjorernas folkmord och de nyliberala reformer som genomförts sedan landet ådrog sig stora skulder hos världsbanken efter oljekriserna på 70-talet, har lett till att folket på olika sätt rest sig och gjort motstånd.

1994 gjorde ursprungsfolken i Zapatiströrelsen väpnat uppror och fick stor massmedial uppmärksamhet. Att de sedan, efter tolv dagars krig med regeringen, istället valt att bygga upp ett eget samhälle med skolor, sjukvård och rättssystem där alla är välkomna - till skillnad från statens institutioner - är något långt färre har hört talas om. Las Abejas stödjer Zapatisternas krav på regeringen att erkänna San Andres-avtalet, ett avtal som erkänner ursprungsfolkens rättigheter i konstitutionen. Enligt avtalet ska ursprungsfolken bland annat ha rätt till självbestämmande inom den mexikanska staten samt fulla medborgerliga rättigheter som alla mexikaner. Ursprungsfolkens motstånd är sprunget ur en kultur av kollektivt bestämmande där de förtroendevalda förväntas styra lydande.

Detta motstånd, som hotar de stora företagens profit och de höga tjänstemännens möjlighet att fortsätta gynna sina egna intressen, är det som skrämmer den mexikanska regeringen så till den grad att den är beredd att fortsätta skicka pengar till paramilitärer som mördar den egna befolkningen och på så sätt upprätthålla det lågintensiva kriget som förutom flera dödsfall också innebär en stor psykisk påfrestning för hela den fattiga befolkningen som aldrig kan känna sig riktigt säker. Men trots detta fortsätter folk att organisera sig. Och i Actéal hålls varje månad den 22:e en gudstjänst till minne av de 45 människor som satte livet till i kampen för värdigheten.

Det finns många saker att lära av kampen som ursprungsfolken för i södra Mexiko och många saker som i allra högsta grad berör oss här i Sverige. Att det är vi, folket, alla tillsammans, som skapar demokratin och att en liten lapp i en låda vart fjärde år inte är en rimlig grund för ett demokratiskt beslutsfattande som rör tusentals olika frågor i 290 olika kommuner över hela landet. Att det inte räcker att du tar avstånd från de förtrycksstrukturer som lever och reproduceras runt omkring i vårt samhälle varje dag, både medvetet och omedvetet. Det krävs ett engagemang från var och en för att krossa det förtryck som kvinnor, homo- bi- och transsexuella, invandrare, arbetslösa, visstidsanställda och många fler varje dag lever under och som förvägrar dem rätten att fullt ut bestämma över sitt eget liv. Bara du kan ta beslutet att ändra ditt liv, men konsekvenserna av hur du gör det påverkar oändligt många fler.

Frihet!
Demokrati!
Rättvisa!

Kampen fortsätter…