Way Out West toppar
sommaren

Foto: Liza Notbäck

The Sonics.

Planen är att snabbt ta sig in lagom till Sonics. Nåja, senare halvan av konserten är jag på plats i Linné-tältet. Återförenade legendarerna Gerry Roslie, Larry Parypa och Rob Lind ger allt de kan. Vi som samlats i tältet lyssnar efter det råa drivet och Gerry Roslies starka stämma, som gjord för musiken som har influerat The Stooges och Nirvana för att nämna några.

En rolig grej som hände, var när jag skulle hämta ett programblad och volontären som delade ut dem samtidigt sa något mystiskt. Det ingick i konstnären Tino Sehgals verk. Jag har upplevt hans konst tidigare på Magasin 3 i Stockholm. Interagerandet är en del av konsten, båda gångerna fick det mig att stanna upp och le. Hans verk tar upp förgänglighet kontra varaktighet, både i politisk filosofisk mening.

Slottsskogen.

Spelplatsen är ett vackert grönområde med träd och stora ängar belägen mitt i staden. Way Out West vill öka fokus på miljöfrågan, vad vi kan göra för att bidra till en hållbar utveckling. Konkret handlar det till exempel om att resa med tåg och kollektivtrafik. Festivalbesökare har rabatt på tågresan till och från Göteborg. Serveringen på Way Out West riktar in sig på närproducerat och ekologiska råvaror.

Från Flamingo-scenen pratar Franz Ferdinands Alex Kapranos om det fina vädret, som i går var ”disgusting”. Nu är det skönt, sol och len vind.

Sonic Youth.

Kompromisslöst inleder Sonic Youth med låtar från de tidiga albumen, för att följas av ”Bull in the Heather”. Jag gillar det. Thurston Moore iklädd Sonics-tisha, slår med frenesi trumpinnar på gitarren i vanlig ordning. Thurston utmanar de församlade fotograferna när han plötsligt hoppar ner i fotografdiket och skapar tumult. Det får en fortsättning senare under konserten när han tar över kameran från fotografen som filmar scenframträdandet. Thurston räcker över gitarren och det blir ombytta roller.

När Jim O'Rourke gick vidare till egna projekt stod det klart att tidigare Pavement-medlemmen Mark Ibold skulle spela bas med Sonic Youth. I år släppte bandet ett album i sin SYR-serie på eget bolag, där de kanaliserar mycket av det mer avantgardistiska.

Med låtar som ”Hey Joni”, ”The Sprawl”, ”’Cross the Breeze” från Daydream Nation samt avslutande ”Pink Steam” (ett spår som för övrigt har gått varm i datorn) sitter det perfekt. Trots det faktum att det är dåligt ljud på Azalea-scenen med basmuller som stör, bjuder Sonic Youth på en riktigt bra konsert.

Nick Cave.

Jag gillar Nick Caves djupa stämma och texter med svart humor, de mörka arrangemangen på album som Let Love In och The Boatman’s Call. Cave prövar en annan utgångspunkt i Grinderman. Det är energi och ursinne, i en musik rotad i punk och blues.

Dean Deblois banddokumentär Heima, som jag såg på Stockholm filmfestivals visning på Klarabiografen, var mycket fin. Sigur Rós gjorde en rad gratis-konserter i sitt hemland under juli-augusti 2006, där de spelade under bar himmel och gjorde akustiska framträdanden. Scenen är kanske inte den ideala på Way Out West, men det är live och sommarkvällen lägger sig som sammet kring axlarna. Den atmosfäriska ljudbilden, Jón Þór Birgissons eteriska röst och det isländska språket är fängslande. Senaste året har Sigur Rós musik också fungerat som ”vaggvisa” för mig.

Way Out West ser till att det blir en skön stämning utan gästlistor och gubbar (till skillnad från årets Peace & Love). Det är arbete och nöje i en bra kombination. Det känns som semester i den meningen att vi är lugna och harmoniska, omgivna av nya och gamla vänner i en bedårande miljö.

Seattlebaserade Fleet Foxes känns uppriktiga med hög indie-trovärdighet. Deras självbetitlade debutalbum är utgivet på Sub Pop. Publiken i Linnétältet lyssnar hängivet och ler med dem i deras mellansnack. Musiken för tankarna till Crosby, Stills & Nash.

The Flaming Lips.

Psykedelisk pop med The Flaming Lips är passande till Way Out West-häng på festivalens sista kväll. Wayne Coyne har förmågan att underhålla, sig själv och publiken. Jag är peppad. Många stora ballonger, serpentiner och en gigantisk utklädd tomat som ramlar från scenen, ger en visuell inramning.

Avslutande konserten med Neil Young sitter fint här och nu. Det är som i låten ”My My, Hey Hey (Out of the Blue)” att rockmusiken är här för att stanna. Jag har närmat mig den musiken genom gamla LP-skivor, som After the Gold Rush och Harvest. Young har behållit sitt engagemang, senast på CDn/DVDn Living with War med protestsånger mot kriget i Irak.

"The Needle and the Damage Done" är såklart storslagen. På staffliet längst framme vid scenkanten lyfts en stor duk in med ”Words” målat med tjocka penseldrag. Framförandet av den låten har spår av det melankoliskt skimrande från vinylplattan.

Holy Fuck.

I vintras när jag satt i kaféet på Pet Sounds för att bläddra i en bok, ljöd spännande musik ur högtalarna. Det blev att genast införskaffa skivan. Musiken var Toronto-baserade Holy Fuck och låten ”The Pulse”. Det är manisk, trumdriven, elektronisk musik. De skapar musiken med analoga musikinstrument och använder också en 35 mm film-synchronizer. Det är inga konventionellt elektroniska instrument som laptops med andra ord.

Klubbspelningarna på Way Out West orsakar naturligt nog köer och hårt tryck när ställena med mindre kapacitet snabbt blir fulla. Önskvärt vore om folk kunde boka biljett till konserterna, och kanske eftersläpp för enbart klubbesökare. Långt senare lättar trycket på Storan och vi är några ihärdiga som åtminstone får uppleva en del av konserten med Holy Fuck, som är riktigt bra. Lokalen är liten med intim klubbkänsla och scenen har rymd med den gamla teatersalongens balkonger som dekorativ fond.