Håller asylrätten på
att försvinna?

Här och i Genèvekonventionen från 1951, definieras och garanteras rätten till asyl som en allmänmänsklig rättighet, skyddad av internationella dokument om de mänskliga rättigheterna. Det gångna århundradet har präglats av en högkonjunktur beträffande flyktingsströmmar runt om i världens alla hörn. Två världskrig, aldrig tidigare skådade miljö- och svältkatastrofer, bildande och sönderfall av nationer etc. kan sägas ligga till grund för denna olyckliga utveckling.

Under år 2000 beslutade EU:s inrikes- och justitieministrar i Bryssel om svenskt inträde i Schengensamarbetet i mars år 2001. Det ansågs vara ett stort och viktigt steg mot ökad öppenhet i Europa. Beslutet möttes trots det av blandade reaktioner på tidningarnas debatt- och ledarsidor. Å ena sidan välkomnas det gränslösa Europa, och å andra sidan hävdas det att Schengensamarbetet leder till en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik. Kofi Annan har bl.a. anklagat EU för att bygga upp en fästning runt unionens yttre gränser (Amnesty Press Nr.2 2001:12).

1.1 Syfte

Vårt syfte med detta arbete är att i första rummet få inblick i vad Schengensamarbetet egentligen betyder och hur Europas och Sveriges asylpolitik därigenom påverkas. Vi försöker även ta reda på vilka svårigheter som finns med ett sådant samarbete och hur deras principer för fri rörlighet för människor egentligen är tänkt. Vi har en generell misstro till att konventioner, avtal och förordningar helt binder stater att arbeta i enlighet med mänskliga rättigheter, vilket vi söker svara på genom att undersöka potentiellt svävande formuleringar och motstridigheter i lag- och konventionstexter. Vår mål är att förmedla en saklig bild av Schengensamarbetet och dess inverkan på asylrätten. Detta söker vi göra genom att besvara frågeställningen "håller asylrätten på att urholkas genom Schengeninträdet"?

1.2 Hypotes

Vi tror att Schengenavtalet bidrar till en ytterligare urholkning av asylrätten. Vi anser att Sverige under senare år successivt skärpt flyktinglagstiftningen och att Schengen som projekt pekar på att detta också är en trend i Europa, där mänskliga rättigheter alltmer hamnar i skuggan av ekonomiska och politiska intressen. Avtalet bryter direkt mot bl.a. artikel 1 i Genèvekonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Flyktingar hindras i större utsträckning att nå våra gränser på annat sätt än illegalt. Människosmugglingen, tror vi, kommer att öka, vilket bidrar till ökad internationell kriminalitet. Schengen innebär också ett transportöransvar där outbildad personal kan tvingas avgöra huruvida en person kan tänkas vara en misstänkt illegal invandrare eller inte (annars riskerar transportbolagen höga böter), vilket i så fall innebär att asylrätten urholkas. I datasystemen SIS, SIRENE och Eurodac registreras personuppgifter som kan användas på felaktigt sätt. Övervakningsmyndigheten JSA, som ska kontrollera hanteringen av all information i datasystemen saknar budget, personal och kansli för att utföra sina uppgifter.

1.3 Metod och material

Det finns i den vetenskapliga världen olika tankar och idéer om hur det vetenskapliga arbetet kan, ska eller bör utformas. Idag är det dock ovanligt med en renodlad antingen/eller mentalitet inom forskningsmetodiken. Teoretiska avstamp och tillvägagångssätt väljs snarare med hänsyn till typ av avhandling och frågeställning, vilka i sin tur väljs med anknytning till och på grund av individuella preferenser såsom erfarenheter, intresse och åsikter. Allt detta torde i teori och praktik av naturliga skäl också påverka slutresultaten i en studie. Detta innebär att när vi nu ger oss in i migrations- och flyktingdebatten är det viktigt att redan från början undersöka förutsättningarna för den internationella migrationen, d.v.s. orsaker, aktörer och tendenser. Vilken syn forskaren har på (i det här fallet) migration står i direkt relation till vilka analysredskap och perspektiv denne väljer att använda sig av. I denna studie ses migration ur ett flervetenskapligt perspektiv mot bakgrunden av mänskliga rättigheter och internationella MR-dokument som reglerar migrations- och asylfrågor.

Vi tycker att det är viktigt att på ett tidigt stadium i arbetet tydligt klargöra egna värderingar, antaganden och vad som påverkat eller styrt selektionen av material och intervjupersoner. Vi som grupp anser objektivitet, i det här sammanhanget, vara en omöjlig och inte heller önskvärd ingrediens. Enbart det faktum att vi valt att läsa mänskliga rättigheter på Malmö högskola borde tyda på ett kritiskt förhållningssätt i arbetet att studera samhället i ett MR-perspektiv.

Material för uppsatsen har hämtats ur framförallt tidskrifter, tidningsartiklar och informationssidor, men också i konventionssamlingar och en del i ämnet förekommande litteratur. Ett återkommande problem är att det i sammanhanget tycks svårt att få tillgång till ett varierande kunskapsstoff, d.v.s. Schengen som ämne är omstritt och alla tycks ha intagit sin respektive ståndpunkt. Selektionen av material har därför på många sätt gått ut på att få ihop en likvärdig fördelning mellan positivt och negativt underlag till studien. Något som också blivit uppenbart för oss i samband med materialsökandet är att Schengenfrågan i debatten kommit att bli en politisk fråga av höger- eller vänsterkaraktär. Detta upptäckte vi framförallt i samband med intervjuerna, där bl.a. Luftfartsverket vägrade att svara på våra frågor då de ansåg dessa vara av politisk art. Viktigt att tillägga då det gäller intervjuerna är att vi framförallt riktat dessa mot personer, grupper och organisationer som kunnat antas ha praktiska erfarenheter och kunskaper om hur Schengeninträdet påverkar/förändrar exempelvis hanteringen av flyktingar (Asylgruppen), flyktingpolitiken i allmänhet (Migrationsverket) och kontrollen av inre och yttre gränser (Tullverket). Tidningsartiklar och den pågående debatten till trots är det få av myndigheterna som visat någon entusiasm över våra frågor, oavsett om det gäller fördelar eller nackdelar. Med tanke på att bl.a. FN kritiserat den pågående Europautvecklingen och Schengen är det förvånansvärt att en myndighet som Migrationsverket, vilken har att ansvara för att flyktingmottagandet sker i enlighet med gällande konventioner, inte har några synpunkter utan förhåller sig relativt neutrala i sina uttalanden.

Vi vill, genom att studera nationalstaten ur ett teoretiskt perspektiv, undersöka hur den påverkar utformandet av migrationspolitiken. Detta anser vi vara viktigt då det ger en god bakgrund till asylrätten och hur den förändrats i olika samhällsstrukturer. Vidare ämnar vi jämföra delar av Schengenavtalets och Genèvekonventionens innehåll angående flyktingars rättsliga ställning för att se hur det påverkar asylrätten. Avtal och konventioner tenderar att vara otydligt formulerade, vilket vi tror kan ha betydelse för en möjlig urholkning av asylrätten, varför vi också valt att studera ratificerings- och implementeringsprocessen. Vår tanke var att i större utsträckning använda intervjuer som ett viktigt empiriskt komplement. Dessvärre har intresset för våra frågor varit mycket dåligt och vi har därför inte kunnat använda oss av dessa i någon större utsträckning (se bilaga).

2. Asylrätt och nationalstaten i vår tid

Detta kapitel kommer att handla om asylrätten och hur denna, i ett universellt perspektiv, är en allmänmänsklig rättighet, vars ramar är strukturrelaterade och sätts av bl.a. nationalstaten. Mycket av materialet är hämtat ur Rainer Bauböcks seminarieserie om migration, särskilt den som berör ämnet internationell migration och liberala demokratier, med undertiteln "The Challenge of Integration". I denna för han fram tesen om migrationspolitiken och hur den starkt formats av nationsbyggnadsprojekt, men att mångfalden hos migrationsströmmarna förändrats varför mångfalden har ändrat och utmanat synen på nationell identitet.

(Bauböck 2000)

2.1 Varför Migration?

Hur migration uppstår råder det oenighet kring, vilket är naturligt då det i hög grad beror på vilket perspektiv frågeställaren använder sig av. Den allmänna uppfattningen kan dock summeras i att migration ses som en spontan rörelse av människor som söker förbättra sin livssituation. Det kan sägas stämma, eftersom den person som flyr sitt land för att undgå döden på så sätt också förbättrar sin livssituation, både kvalitativt och kvantitativt. Detsamma gäller även den som flyttar för att få det bättre, oavsett om det är ett mer välbetalt arbete, eller arbete överhuvudtaget, s.k. arbetskraftsinvandring.

Men det finns en enorm skillnad mellan dessa grupper som osynliggörs då man använder sig av den bristfälliga definitionen ovan, där det inte tas hänsyn till de konkreta orsakerna om varför någon lämnar sitt land för ett annat. Det är en sak är att förbättra sin livssituation, en helt annan är att "rädda" sitt liv. Den första kan diskuteras ur en ekonomisk synvinkel, där mottagarlandets kapacitet och vilja tas in i kalkylen. Det kan sägas vara en sorts välgörenhetsaktioner, eller en godartad symbios, vilket arbetskraftsinvandring kan sägas ha varit för de flesta europeiska länder, och för arbetskraftsinvandrarna i allmänhet. Det andra scenariot, där någon flyr för att rädda sitt liv är dock, eller skall vara, odiskutabel, då den handlar om en internationell mänsklig rättighet, garanterad i både sedvanerätten och internationella MR-dokument så som Genèvekonventionen och FN: s deklarationer och konventioner rörande asyl- och flyktingsfrågor.

Migrationsprocessen är en självförstärkande process, det mot bakgrund av att ju mer flyktingar som ett land tar emot, desto mer bidrar dessa till att ändra den "nationella identiteten", och risken för kulturkrock för de nästkommande flyktingarna och immigranterna minskas. Det kulturella hindret kommer således att självdö, så länge den inte får luft från annat håll. Lika mycket som det förra århundradet kan sägas ha varit migrationens guldålder, så var det även fallet med nationalstaten.

2.2 Nationalstaten och asylrätten

"Nationalstaten är naturligtvis den mest kraftfulla aktören beträffande utformandet av förhållanden, under vilka den internationella migrationen förekommer", skriver Rainer Bauböck, i "The Challenge of Integration", sidan 4. Han fortsätter med att påpeka att under historiens tidigare skeden så var rörligheten inom och mellan olika områden strikt begränsad. Detta har förändrats genom att den liberala demokratiska staten skapat en intern zon för fri rörlighet, samtidigt som immigrationskontrollen nått oanade nivåer (jmf med Schengenavtalet, som garanterar fri rörlighet för dess medborgare, samtidigt som "tredjelandsmedborgare" stängs ute, se kapitlet om Schengen) Den moderna statens roll i utformandet av migrationspolitiken vilar inte bara på ekonomiska grunder, utan bär även politisk färg. Den allmänna opinionen, på både hemmaplan och på den internationella arenan är viktiga faktorer. Begränsningen av invandringen härrör inte enbart av hänsyn till den ekonomiska kapacitet som ett land uppbär, utan begreppet "nationhood" bör också föras in i kalkylen, för att använda Bauböcks terminologi.

Själva den ekonomiska kalkyl som uppställs för mottagandet av flyktingar, och därmed ligger till grund för utformandet av asylpolitiken, baserar sig på en nationell enhet. Det är Vi som ska betala för Dem. Kostnadsberäkningen har nationell karaktär och baserar sig på en nationell ekonomi. Relevansen i detta kan ifrågasättas, då det handlar om att ta itu med en internationell problematik.

Nationalstaten innehar inte endast rollen som kontrollant, utan det är även till största grad nationalstaten som är orsaken till de största flyktingsströmmarna som en direkt följd av krig, inbördeskrig, exploatering och förtryck av olika slag. Hade regeringar och stater inte hamnat i krig så hade civilbefolkningar skonats, och hade, för att anknyta till ett aktuellt ämne, Sudans regering inte träffat överenskommelse med "Lundin Oil" så hade inte heller civilbefolkningen haft anledning till att fly sina byar.

Bilden är dock mångfacetterad, eftersom staten inte kan utöva totalkontroll över flyktingströmmarna, då dessa följer även sin egen politiska och ekonomiska dynamik. Att anlita tillfälliga gästarbetare leder naturligt till att de också bosätter sig i respektive land, och att stänga gränserna och de lagliga vägarna för asylsökande har lika naturligt en ökning av illegala flyktingar och människosmuggling som konsekvens. Nationalstaten är även i sig ett fält för olika inhemska aktörers intresse och politik. Det är också dessa som delvis avgör vilken asylpolitik som förs. Den andra delen består av statens internationella förpliktelser, och inte minst, på statens bild av sig själv.

2.3 Nationell identitet och migration

"Den allmänna opinionen gentemot migration och dess påverkan på regeringens politik står oftast inte i relation till det faktiska flyktingflödet och dess kostnader och förtjänster" skriver Bauböck, vilket vi anser vara riktigt. Han påpekar också att flyktingfrågan, vid de senaste årens val i olika europeiska länder, har varit ett politiskt "wild card" som flitigt använts av både högern och vänstern.

Den tredje delen av hur staten påverkar migrationen har, som ovan antytts, med statens självbild att göra. Olika stater gör olika bedömningar när det gäller att ta emot flyktingar, vari det vägs in hur väl dessa kommer att kunna anpassa sig till den nationella identiteten, nationens kultur och historia. Det finns därmed grupper som favoriseras av en stat, men av en annan inte, beroende på vilka sociokulturella utgångspunkter mottagarlandet har. Det är på sin plats för tillägget att migration är en process som påverkar och förändrar nationalstaten, och således de spelregler som nationalstaten sätter upp, varför tanken om nationalstaten som en etnokulturellt stabil enhet är absurd.

2.4 Olika staters hantering av asylfrågan; USA och EU

Vid en jämförelse av olika staters hantering av asyl- och flyktingfrågan kan vissa mönster klarläggas. Dessa mönster är vare sig självklara eller oföränderliga, men kan ändå hjälpa oss att förstå problematiken. USA, Kanada, Israel och EU är de länder/union som Baubäck koncentrerar sig på, och söker belysa deras olika praxis beträffande asylpolitiken.

USA brukar anses vara landet som är sammansatt av immigranter, det vill säga hela nationsbyggnadsprojektet baserade sig på immigranter, som "koloniserade" landet. USA:s immigrationspolitik bygger i mångt och mycket på uttrycket "melting pot", då diskussioner förs kring flyktingar och migration. Melting pot, en smältdegel, betyder kortfattat att alla, oavsett sitt ursprung etc. är välkomna att ansluta sig till det amerikanska gemenskapen. En titt på USA idag och under de gångna århundradena ger vid hand (visar) att så inte är fallet. Segregation och rasism har präglat det amerikanska samhället ända sedan grundandet, och än idag så är det de vita européerna som är suveränerna, sett ur ett politiskt/ekonomiskt maktförhållande.
(Jonsson 1996)

USA har emellertid bedrivit en ganska generös flyktingpolitik, då detta direkt har kopplats samman med uppbyggandet av nationen. Det har dock inte hindrat att vågor av "amerikanisering" sköljt över landet alltsedan första världskriget, vilket har gett luft till åtgärder som t.ex. Asian Exclusion Act vilken begränsade asiaters möjlighet att invandra till USA. Vidare har den amerikanska debatten ofta färgats av en extrem nationalism och patriotism vilket kunnat uppmärksammas i debatter om t.ex. tvåspråkighet i skolan (Bauböck, The Challenge of Integration, sid.9) Vidare skriver han "den amerikanska nationalkänslan grundar sig på tvenne pelare, nämligen inkludering av européer och utestängning av de svarta" Detta illustrerar på ett bra sätt hur nationsbygge och flyktingpolitik hänger samman, d.v.s. samtidigt som staten ser sig som en nation av immigranter där alla är jämlika, så finns det dem som är mer jämlika, för att uttrycka det med hjälp av George Orwells.

Ett annat exempel som tas upp av Bauböck är EU och den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken. Han ställer sig tveksam till själva tanken på att EU ska ha en gemensam asylpolitik, och detta grundar han på EU:s funktionsoduglighet som en fullvärdig union/federation, som inte kan garantera fullständiga medborgerliga rättigheter till de som befinner sig på dess område.

Klart är att EU inte är en stat eller nation, och inte heller ett nationsbyggnadsprojekt. Det är ett mellanstatligt och, inte att glömma, överstatligt, samarbete mellan olika europeiska länder, d.v.s. en sammansättning bestående av egna stater och nationer. Då en av EU:s grundpelare är fri rörlighet mellan de olika länderna för medborgare i dessa länder, så reser sig kravet att skydda denna frizon. Skydda i bemärkelse att förhindra andra, oönskade "tredjelandsmedborgare" att ta sig in i EU-området, enligt det fördrag som reglerar denna fria rörlighet, d.v.s. Schengenavtalet. Det kan därmed sägas att EU tar på sig rollen som en slags superintendent för kontroll av flyktingflödet, men flyktingarna finner inte medborgerliga rättigheter i EU, utan i de respektive länder som de anländer till. Det kan t.ex. röra sig om medborgarskapsfrågor, där personen inte ansöker hos EU, utan hos det land denne befinner sig i. Varför ska då EU bestämma reglerna för invandring, när den inte garanterar några rättigheter för de som invandrar? Och varför, som Bauböck frågar, berövar en union sina medlemmar sin rätt att ta emot flyktingar, men fortsatt låter staterna ansvara för vem som skall bli EU-medborgare?

2.5 Ta emot flyktingar eller bilda EU-medborgare

Svaret på de frågor som avslutade föregående kapitel går att finna om man analyserar den politiska bakgrunden till Schengen och EU:s nya asylpolitik. Genèvekonventionen och andra internationella dokument, såsom FN:s dokument om de mänskliga rättigheterna, låg länge till grund för staternas flyktingstrategi, med bl.a. mottagande av kvotflyktingar (FN-flyktingar) och av övriga flyktingar som på egen hand tagit sig till respektive lands gräns för att söka asyl. I och med Schengen så har detta förändrats. Det har blivit svårare att ta sig in i EU- och Schengenområdet för att söka asyl.

Från EU:s sida så har det införts visumtvång gentemot 130 länder, och andra nyheter med Schengen är att flygbolagen har belagts med s.k. transportöransvar, d.v.s. det åligger numer flygbolagen att ansvara för och kontrollera att alla resande har giltiga resehandlingar, annars får bolagen böta. (Hoffmann 2001:Nr.3-4) Det borde inte vara svårt att inse att den som flyr sitt land ofta saknar giltiga handlingar, d.v.s. om en person är förföljd av en stat, så kan denne inte gärna begära pass och resedokument för att fly landet. Tidigare har det varit så att flyktingar hade möjlighet att söka asyl på olika europeiska ambassader runt om i världen, och vid eventuell asyl har de därefter kunnat lämna landet. Denna möjlighet är nu mer eller mindre borttagen. Visumtvånget har även en annan sida, nämligen att om man från statens sida bedömer att visumsökande kan tänkas ha för avsikt att söka asyl, ges inte visum vilket betyder att människor indirekt fråntas möjligheten att söka asyl legalt. Detta gör att marknaden öppnas för människosmugglare (Rahimi 2001:Nr.1-2). Detta utgör en del av de problem som vi redogör för i senare kapitel, angående Schengensamarbetet och dess inverkan på asylrätten.

2.6 Diskussion

Vi har i detta kapitel tagit upp en mer teoretisk vinkel av migrationen som sådan och av begreppet nationalstat, och huruvida asylrätten är en universell rättighet. Begreppen migration och nationalstat går ihop genom att den nationella identiteten förändras av migrationsströmmarnas mångfald och att nationalstaten är den aktör som sätter ramarna för asylpolitiken. Problematiken med nationers identiteter tas också upp, eftersom det följer naturligt att man då också tolkar t.ex. lagtexter om invandring olika. Olika sociokulturella utgångspunkter hos staterna leder till att olika grupper favoriseras, därav utvecklar respektive stat sin särskilda flyktingpolitik. Begreppet nationalstat blir då felaktigt, eftersom det anspelar på "en nation, ett folk"-tanken, och på samma sätt förhåller det sig med en nationell asylpolitik. Då migration är en internationell angelägenhet, så är det orimligt att bemöta den endast med nationella insatser.

USA finns med som exempel på hur en stat kombinerat de två ovannämnda begreppen, migration och nationalstat. Benämningen "melting pot" betyder att alla oavsett ursprung är välkomna till familjen USA. Men den polyetniska staten är långt ifrån problemfri; segregation och rasism är tunga poster på "att-göra"-listan. I verkligheten jobbar USA, enligt Rainer Bauböck, efter principen inkludering av européer och utestängning av de svarta. Applicerat på EU menar Bauböck att tanken om EU:s gemensamma asylpolitik rimmar dåligt med hur svag unionen är på att säkerställa de grundläggande medborgerliga rättigheterna. Vi kan konstatera att EU är ett mellanstatligt samarbete (med överstatliga inslag) mellan ett antal europeiska länder. EU agerar överhuvud i kontrollen av invandringen men överlämnar åt vardera stat att förse flyktingar med rättigheter. Är det då rimligt att EU reglerar de övergripande reglerna? Det är nu vi kommer in på Schengen som har påverkat de olika EU-ländernas flyktingstrategier, vilka byggts upp på bl.a. Genèvekonventionen. Det är numera svårare att ta sig in i Schengenland för att söka asyl. Kraven på giltiga identitetshandlingar och transportöransvar för flygbolag o. dyl. är orimliga, eftersom en person på flykt inte alltid har möjlighet att skaffa de dokument som behövs. Regeln om att personer endast ska kunna ansöka om asyl i första ankomstland öppnar marknaden för människosmuggling. Detta innebär att personen berövats en andra chans, d.v.s. omprövning. Ett avslag och du är ute ur leken. (Dublinkonventionen)

3. Schengenavtalets bakgrund

Europeiska rådet tillsatte 1984 en kommitté för att utreda hur man kunde avlägsna pass- och

tullkontrollerna så snart som möjligt. Detta ledde till det mellanstatliga Schengenavtalet, som i juni 1985 undertecknades av fem länder: Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg. Det började alltså som ett samarbete utanför det dåvarande EG:s regelverk. Målsättningen var att snabba på förverkligandet av den inre marknaden genom att göra det lättare för människor och varor att röra sig över gränserna. En bidragande orsak var även trängseln vid gränserna i Mellaneuropa. Fri rörlighet för människor är dessutom en av de fyra friheter som unionen strävar efter att genomföra. Först fem år senare, i juni 1990, kom parterna överens om verkställandet av avtalet. Först genom Amsterdamfördraget blev Schengensamarbetet ordinarie EU-politik (Torstensson 1999).

Schengenavtalet trädde dock i kraft först i mars 1995. Utöver de fem grundläggande medlemmarna fanns då också Spanien och Portugal med. Avtalet har också undertecknats av Italien, Österrike och Grekland. Finland, Sverige och Danmark undertecknade sina anslutningsavtal i december 1996. Från och med våren 2001 blev de nordiska länderna operativa medlemmar i Schengenavtalet, även EFTA-staterna Norge, Island och Liechtenstein har undertecknat ett samarbetsavtal. Andorra, San Marino, Vatikanstaten och Monaco är via andra avtal associerade till ett medlemsland. Storbritannien och Irland har tillsvidare ingen fastställd tidpunkt för ett eventuellt inträde (Schengensamarbetet, Nationell handlingsplan och handbok)

3.1 Schengens datasystem

Många kritiska röster har kunnat höras i den svenska Schengendebatten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar exempelvis att det finns stora risker för missbruk, när det gäller Schengens informationssystem, SIS. SIS är ett databaserat informationssystem som ska användas vid bland annat gränskontroller och polisutredningar samt utfärdande av visum och uppehållstillstånd. SIS har 10 miljoner poster varav ungefär 800 000 rör enskilda personer. SIS-rutinerna har kritiserats av en del medlemsländer, bl.a. för att alltför många personer har tillgång till uppgifterna och för att vissa länder har kopierat information som varit avsedd att raderas (Malmberg 2001). Syftet med Schengens informationssystem ska vara att på de avtalsslutande parternas territorium med hjälp av information som överförs via SIS bevara ordning och allmän säkerhet, inbegripet statens säkerhet, samt tillämpa konventionens bestämmelser om rörlighet för personer (EUR-Lex, art. 93). JSA, (Joint Supervisory Authority) i Bryssel, är den myndighet som har ansvar för att övervaka användandet av SIS. JSA saknar dock budget, kansli och personal för att utföra sina uppgifter (Ohlsson 2001). Motståndare till Schengen menar att risken för kränkningar när det gäller personuppgifter, åsikter och dylikt är uppenbar.

SIRENE (Supplementary Information Requested at the National Entries) är en gemensam benämning på en för respektive medlemsland centralt organiserad enhet, som administrerar efterlysningar etc. som registreras i SIS (Schengensamarbetet, Nationell handlingsplan och handbok). SIRENE-systemet är en viktig del i de nationella polismyndigheternas samarbete inom Schengen. Många EU-länder har införlivat en s.k. "inre utlänningskontroll", vilket innebär att polisen när som helst kan begära att få se på dina id-handlingar. Då måste du också kunna styrka din nationalitet (Malmberg 2001). Schengens verkställande kommitté (som består av schengenländernas ansvariga ministrar t.ex.. justitieministrarna) har utarbetat en handbok för SIRENE-systemet. Utdrag och sammanfattningar från SIRENE-handboken finns offentligt tillgängliga, men det mesta av innehållet är hemligt.

Eurodac är ett annat datasystem som ska registrera fingeravtryck och persondata på alla personer över 14 år som söker asyl i något EU-land. Vid ett eventuellt avslag på asylansökan lagras uppgifterna i SIS i 10 år innan uppgifterna automatiskt raderas. Det innebär att först efter dessa 10 år har den asylsökande rätt till ny prövning (Torstensson 1999).

3.2 Schengen - asylrätt?

Schengenländerna har som mål att skaffa sig en gemensam asyl- och invandringspolitik. Denna politik kan komma att innebära att det blir svårare att både söka och få asyl. Kritiker menar att Schengenavtalets asylpolitik drabbar flyktingar mycket hårt och kan ses som rent främlingsfientligt. Ett stort problem är att EU-ländernas asylpraxis och traditioner i dagsläget skiljer sig åt. Frankrike och Tyskland erkänner exempelvis endast flyktingar som är förföljda av stater, inte av rörelser eller väpnade grupper (Eriksson 2001). Schengenavtalet går hand i hand med beslutet enligt Dublinkonventionen att den asylsökande bara har möjlighet att söka asyl i ett land. Beslut om asyl kommer att ges av det Schengenland som den asylsökande först kommer till. Det finns alltså ingen möjlighet att vid avslag, söka asyl i ett annat Schengenland. Eftersom Schengenländerna i dagsläget ännu inte har exakt samma villkor för att bevilja asyl (vilket eftersträvas), blir det i detta avseende för tillfället extremt viktigt för asylsökande att komma till de länder med mest "generös" flyktingpolitik. För de flyktingar som saknar pass återstår bara att försöka ta sig in illegalt. Här medför Schengensamarbetet problem, för alla som tar sig in illegalt till ett medlemsland blir utan möjlighet att söka asyl och måste omedelbart avlägsna sig från landet. Görs inte det frivilligt kommer polismakten att se till att detta sker (Torstensson 1999).

Ett begrepp som finns med i Schengenhandlingsplanen är "Materiell kontroll" vilket innebär att man vid personkontroll har till syfte att undersöka om personen i fråga "bedöms inneha tillräckliga medel för att klara uppehälle i landet samt för återresa" (Schengensamarbetet, Nationell handlingsplan och handbok). Detta kan innebära att vissa grupper av människor kommer få det mycket svårt att "kvalificera sig", och därmed blir det mycket svårt att ta sig in i ett Schengenland.

3.3 Transportöransvar

Transportöransvar betyder att privata bolag - för att undvika att bli bötfällda - tvingas att agera som myndighet när de avgör vilka som får gå ombord eller inte. De brittiska transportbolagen menar bl.a. att transportöransvar tvingar bolag att agera diskriminerande (Söderberg och Nilsson 2000:4). Det ställer självklart oerhört stora krav på den ansvariga personalen att kontrollera så det inte finns någon "illegal människa" med som passagerare. Risken finns att flyktingar bortsållas av transportpersonal som saknar utbildning när det gäller flyktingfrågan. Är dessa regler och lagar för att förhindra "tredjelandsmedborgare" att komma in i Schengenområdet verkligen humana? Frågan är om inte verkligheten blir den att transportöransvaret och andra repressiva åtgärder leder till att en del av de personer som söker skydd tvingas vända sig till hänsynslösa människosmugglare. Detta för att med deras hjälp ordna falska resehandlingar till höga kostnader och för att få hjälp att ta sig över gränser. I nyhetsrapporteringen ser vi ständigt nya tragiska följder av detta. Amnesty International menar att regler om transportöransvar allvarligt undergräver rätten att söka asyl. Schengenavtalets transportöransvar för med sig att transportföretagen får ansvara för hemresan för de asylsökande som inte fick asyl, det kan dessutom bli frågan om höga böter för den enskilde transportören (Amnesty: 2001).

3.4 Schengen: Ett positivt samarbete?

Migrationsminister Maj-Inger Klingvall ser positivt på Sveriges inträde och medlemskap i Schengensamarbetet och försäkrar att Sverige ska fortsätta verka för "en europeisk flyktingpolitik som inriktar sig på humanitet och asylrätt i stället för kontroll och repressiva åtgärder". Samtidigt medger ministern att Schengeninträdet resulterat i visumkrav mot fler länder och att företag som transporterar passagerare utan fullständiga resedokument kommer att bötfällas (Söderberg och Nilsson 2000:4). Detta är en ekvation som inte går ihop.

Maj-Inger Klingvall framhåller att de dåvarande Schengenstaterna ställde som krav för medlemskap att Sverige införde transportöransvar i enlighet med ett franskt förslag, detta blockerades dock av Sverige och ytterligare ett par länder. Sverige betonade att transportöransvaret inte fick innebära att asylrätten försämrades. Parallellt fick en parlamentarisk kommitté i uppdrag att se över hur Sveriges lagstiftning skulle ändras för att överensstämma med Schengenkonventionen (Klingvall 2000:4). Lagändringarna skedde och Sverige anslöt sig till Schengensamarbetet utan någon större debatt om folkomröstning. Så frågan om hur demokratiska vi i själva verket är och om hur bra det egentligen är att vara neutral och vända kappan utmed vinden kan väl ännu en gång ifrågasättas.

Maj-Inger Klingvall menar att farhågorna för en restriktivare svensk asylpolitik som en följd av Schengensamarbetet är ogrundade. När de inre gränserna rivs följs det av logiken att staterna måste samverka kring en yttre gräns. Rätten att söka asyl är absolut och alla EU-länder tillämpar Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status. Vi har en fortsatt flyktinginvandring till de länder som sedan tidigare är Schengenmedlemmar. Faktum är att antalet asylsökande i Europa har fördubblats under de senaste fyra åren. Under senare delen av 1990-talet då Sverige inte var Schengenmedlem hade vi relativt sett färre asylsökande. Schengeninträdet gör att vi nu höjer prognosen för antalet asylsökande. Tidigare fanns det EU-länder som knappt hade några asylsökande alls. Ett sådant land, Irland, har i dag ungefär lika många som Sverige, cirka 12 000 per år (Klingvall 2000:4). Att Irland är ett icke-Schengen-land tar Klingvall dessvärre ingen hänsyn till.

Hon säger vidare att "tack vare EU-harmoniseringen tar allt fler länder ett allt större ansvar för de asylsökande som kommer till Europa. Det är en bra utveckling. Delat ansvar betyder ökat ansvar."

Klingvalls uttalande angående Schengensamarbetet och det gränslösa Europa är en skymf mot människor som flyr undan förtryck och förföljelse. Amnesty Internationals farhågor om en allt mer restriktiv svensk asylpolitik som en följd av Schengensamarbetet är välgrundade. Att Sverige misslyckades i förhandlingarna om transportöransvar är mycket allvarligt. Än allvarligare är Klingvalls försök att dölja detta med tomma politiska deklarationer om en human flyktingpolitik. Att visumkravet lyfts för flera länder är en meningslös gest i detta sammanhang då det handlar om länder varifrån få eller inga asylsökande kommer. Sanningen är att retoriken om en human flyktingpolitik framförs samtidigt som EU-länderna använder sig av transportöransvar och visumkrav för att stänga gränserna (Amnesty: 2001).

3.5 Diskussion

De nya datasystemen inom Schengensamarbetet har sina klara fördelar då det gäller registrering av stölder och kriminella ligor. Ett fungerande samarbete mellan staternas polismyndigheter vad gäller bekämpning av den gränsöverskridande brottsligheten, anser vi vara positivt. Det finns dock stora risker för bl.a. missbruk av personrelaterade uppgifter. Vi ställer oss även undrande över begreppet "materiell kontroll" som åtgärd och vad det innebär för tredjelandsmedborgare. Hur tolkas uttryck som "tillräckliga medel", hur mycket pengar måste en tredjelandsmedborgare ha? Blir inte detta en metod att stänga ute s.k. icke önskvärda utlänningar? Vi anser att den eftersträvande harmoniseringen av asylpraxis mellan staterna måste fungera fullt ut. Det är först då möjligt att få en rättvis asylpolitik.

I följande kapitel ämnar vi diskutera Genèvekonventionen, som behandlar flyktingrätten. Eftersom Schengenländerna har ratificerat och implementerat detta dokument vill vi förtydliga de faktiska skillnader som finns mellan olika europeiska staters sätt att tolka och efterleva densamma och hur detta inverkat på utvecklingen av Schengenavtalet.

4. Genèvekonventionen – historik, ratificering och implementering

Genèvekonventionen är det dokument som bl.a. behandlar flyktingrätten, d.v.s. flyktingars rättsliga ställning. I detta kapitel kommer vi att ge en kort bakgrund till varför den skrevs och vad staterna ville uppnå genom den. Vi tror att tiden för konventionens tillkomst har påverkat dess utformning väsentligt. Vid denna tidpunkt var världen fortfarande chockad efter andra världskriget och dess konsekvenser för mänskligheten. Det fanns en stark tilltro till staternas "goda vilja" att medverka till utvecklandet av en humanare flyktingpolitik, vilket inte minst märks i ratificerings- och implementeringsprocessen där det ges relativt stora utrymmen för enskilda tolkningar och ställningstaganden.(anm. ratificerings- och implementeringsprocesserna gäller naturligtvis också övrig folkrätt/internationell rätt, och alltså inte enbart flyktingkonventionen). Vi har därför valt att studera dessa processer och kommer här att diskutera vad det innebär för den enskilda staten, d.v.s. den fördragsslutande parten, att ratificera och implementera en konvention. Vi tror att detta kan vara av vikt för vad vi anser vara en urholkning av asylrätten och gällande flyktingkonvention. Om så är fallet anser vi en uppstramning av konventionen och dess egentliga innehåll vara nödvändig, d.v.s. klara och bestämda direktiv om hur konventionen ska tolkas och efterlevas. Det kan och bör inte vara möjligt att länder med rötter i en och samma konvention har så fundamentalt olika "flyktingpolitik".

4.1 Historik

Genèvekonventionen skapades 1951 och i denna sammanfattades tidigare internationella överenskommelser samtidigt som den också reviderades, d.v.s. förbättrade och förstärkte flyktingars rättsliga ställning. Det stod klart, efter bl.a. andra världskrigets slut, att tidigare överenskommelser inte lyckats ge flyktingar ett acceptabelt rättsskydd. Genom Genèvekonventionen ville man medverka till att utvidga flyktingrättens tillämpningsområde samtidigt som tyngdpunkten låg på behovet av att på ett effektivare sätt ge flyktingar ett förstärkt skydd. För att uppnå detta poängteras nödvändigheten av ett internationellt samarbete, d.v.s. flyktingar är inte ett nationellt problem, men en internationell angelägenhet. Detta formuleras i konventionens inledning som:

"[...]under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater[...]" (Konventionssamling i MR och HR 1997:212, se även bilaga)

Kortfattat kan Genèvekonventionen som dokument sägas svara till tidigare historiska misslyckanden att ge även flyktingar rätten till de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De fördragsslutande parterna har alla ett gemensamt ansvar för att utveckla respektive organisation på ett sådant sätt att de kan, inte bara ge flyktingar skydd, men också tillgodose och tillvarata deras intressen.

4.2 Ratificering och tolkningsprinciper

Hur respektive fördragsslutande part väljer att ratificera en konvention kan delvis sägas vara respektive stats angelägenhet, med förbehållet att det slutligen är domstolen som avgör huruvida korrigering skett i enlighet med konventionen. Konventionens förordningar är inte avsedda att ersätta nationell lagstiftning, men som ett komplement eller kontrollorgan. I enlighet med detta har den enskilda staten olika tolkningsprinciper som stöd för integrering av konventionen i den nationella rättstillämpningen. Tolkningsprinciperna medverkar till att ge fördragsslutande parter ett visst mått av handlingsfrihet vilket delvis kan sägas förenkla införlivandet av ratificerade konventioner.

• "Margin of appreciation" innebär att nationen ges ett visst handlingsutrymme i tolkningarna av ett antal lagar. Förutsättningarna för en rättvis bedömning anses vara bättre i den enskilda staten.
• Proportionalitetsprincipen betyder i sin tur att inskränkningar av lagen ska stå i rimlig proportion till vad man vill åstadkomma. Inskränkningar måste därmed finnas definierade i lagtext.
• Positiva förpliktelser medför att staten ska tillgodose den enskilda medborgarens behov av exempelvis rättshjälp etc. Vid misslyckande att införliva förändringar i enlighet med konventionen om de mänskliga rättigheterna, är fördragsslutande part, enligt lag, skyldig att förändra detta i linje med vad som är för konventionen gällande. (Cameron 1998:30f)

Enbart mellan olika stater i Europa kan man se att tolkningen av Genèvekonventionens flyktingbegrepp skiljer sig åt. Om man jämför exempelvis Sverige och Danmark nyttjar Sverige ett tämligen restriktivt flyktingbegrepp, men uppväger detta genom att storsint tillämpa så kallade "asylrelaterade skäl". Danmark ger däremot flyktingstatus åt en avsevärt större kvot av de asylsökande som beviljas uppehållstillstånd än vad Sverige gör (Amnesty: 2001). Principen är att stater, med Genèvekonventionen som bas eller underlag, utformar sin egen individuella flyktingpolitik.

4.3 Implementeringsprinciper

Konventionerna berör folkrätten, genom vilken stater och internationella organisationer förbinder sig att handla i enlighet med traktat och sedvanerätt. (Bring och Mahmoudi 1998:11f)

Implementeringsprocessen berör därav hur den enskilda staten väljer att införliva folkrätten i det nationella rättssystemet.

Det som föredras och även har accepterats av de flesta konventionsstater, som bäst lämpad metod att införliva folkrätten i den nationella rätten är inkorporering. Inkorporering innebär att den internationella lagen, konventionen eller folkrätten antas som gällande, parallellt med den nationella rätten. Monism som system innebär att internationell rätt ingår som del i det nationella rättssystemet, men är överordnad den nationella. Dualism är motsatsen till ett monistiskt system och innebär att folkrätt och inomstatlig rätt fungerar som två skilda rättssystem. Ytterligare metoder att införliva folkrätten i den nationella rätten är genom transformering alternativt ett konstaterande av normharmoni. (Bring och Mahmoudi 1998)

4.4 Diskussion

Dessa olika ratificerings- och implementeringsmetoder resulterar i att olika länder använder/tolkar t.ex. FN:s konventioner på olika sätt. När det gäller asyllagstiftning blir det särskilt uppenbart, då svårigheten att få asyl varierar från land till land. Är det rimligt att staterna ges så stora tolkningsutrymmen att en konvention kan få många olika innebörder, med tanke på att de ratificerat ett och samma dokument? De länder som gått med i Schengensamarbetet har beslutat att asyl endast får sökas i ett land (se kapitlet om Schengen), nämligen det första ankomstlandet. Detta innebär att man som flykting i förväg bör ta reda på vilka regler som gäller i respektive land, vilket försvårar processen avsevärt. Detta bryter dessutom mot Genèvekonventionen artikel 1:A1-2 (Konventionssamling i MR och HR 1997:213). Även Kofi Annan uttryckte vid sitt senaste besök i Sverige, på konferensen om tolerans, sin oro över Schengen och den asylpolitik detta samarbete kommit att representera. Han pekade bl.a. på just transportöransvaret, vilket han anser undergräver Genèvekonventionens legitimitet i praktiken. Enligt FN:s flyktingskonvention, artikel 3:1, får en flykting inte straffas eller hindras i sitt asylärende för att han/hon rest illegalt (Vestin 2001:3-4)

Vi anser att frågan om mänskliga rättigheter kommit att hamna allt längre ner på politikernas prioriteringslistor vilket är en avsevärd skillnad mot tiden direkt efter andra världskriget, då debatten om asylrätt färgades av respekt för mänskliga rättigheter och allmänmänskliga värden. Frågan om Genèvekonventionens roll är idag ytterst aktuell. FN bör idag ställa högre krav på att konventionen efterlevs, bl.a. genom att förändra ratificerings- och implementeringsvillkor. Godtyckligheten och därmed möjligheten till eventuella "misstolkningar" är allt för stora, vilket möjliggör för stater att skapa nya avtal av typ Schengen etc. Genèvekonventionen kan anses vara i behov av en modernisering, en slags tidsanpassning till det samhällsklimat vi lever i idag. För att på så sätt förstärka och ge den dess egentliga innebörd, d.v.s. att värna om flyktingars rättsliga status.

I följande kapitel kommer vi att ta upp Genèvekonventionens definition av uttrycket "flykting", diskutera dess innehåll och jämföra det med bl.a. Dublinkonventionen i vilken det bl.a. fastslås principen om att flyktingars möjlighet till att söka asyl ska begränsas till en gång och gälla i första ankomstland. Vi vill genom detta konkretisera Schengenavtalets brister i förhållande till konventionen om flyktingars rättsliga ställning.

5. Vem är flykting?

Att avgöra vem som är flykting och vem som inte är det, och vad det baseras på, har betydelse för utformandet av flyktingpolitiken. Olika konventionstexter kan tjäna som bevis på staternas olika syn på flyktingfrågan och asylrätten. De stora flyktingströmmar som varit sedan Genèvekonventionen trädde i kraft har inverkat på utformningen av konventioner som tillkommit på senare tid, såsom Dublinkonventionen.

Hur avgör en stat huruvida någon är att betrakta som flykting eller inte? De stater som ratificerat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning har därmed också godkänt artikel 1 i vilken det definieras vem som är flykting. Vi kommer här att återge denna i sin helhet (Konventionssamling i MR och HR 1997:213ff), vilken vi också kommer att diskutera, såväl innehållsmässigt som språkligt. Vidare ämnar vi här ta upp delar av Dublinkonventionen för att påvisa explicita skillnader i vem som enligt dessa är att betrakta som flykting, det vill säga jämföra hur de står sig i förhållande till Genèvekonventionens flyktingdefinition. Tanken är att klarlägga tendenser inom flyktingpolitikens område och utläsa vilken konsekvens dessa får för asylrätten.

5.1 Flykting enligt Genèvekonventionen

Artikel 1 – Definition av uttrycket "flykting".

(anm. egna kommentarer) Följande är de krav, vilka ställs för att någon ska bli att betrakta som flykting. Den som tidigare blivit nekad flyktingstatus ska inte hindras från att få det vid en ny bedömning.

I denna konvention avses med uttrycket flykting följande personer, nämligen

1. den som blivit att anse såsom flykting jämlikt överenskommelserna av den 12 maj 1926 eller den 30 juni 1928, konventionerna av den 28 oktober 1933 eller den 10 februari 1938, protokollet av den 14 september 1939 eller Internationella Flyktingorganisationens stadga, varvid märkes, att av Internationella Flyktingorganisationen under dess verksamhetstid fattade beslut om att vissa personer icke skola erkännas såsom flyktingar icke skola utgöra hinder för att ställning såsom flykting tillerkännes personer, vilka uppfylla de under 2) här nedan angivna villkoren;

(anm. egna kommentarer) Följande del i artikeln innebär att den som känner sig hotad eller förföljd p.g.a. sin politiska åskådning eller ras etc. ska få flyktingstatus och därmed också asyl i det land där han eller hon ansöker om det. Här kan vi notera att det inte tas ställning till kön och sexuell läggning. Detta anser vi vara vagt och bl.a. Sverige har gjort ett tillägg med hänsyn till detta i Utlänningslagen.

2. den som till följd av händelser, som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd eller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar återvända dit.

Beträffande den som är medborgare i mera än ett land avses med uttrycket "land vari han är medborgare" varje land, vari han är medborgare; ingen skall anses vara i avsaknad av det lands skydd, vari han är medborgare, därest han utan bärande skäl grundat på berättigad fruktan underlåtit att begagna sig av något av de länders skydd, i vilka han är medborgare.

(anm. egna kommentarer) Nedan gäller det staterna och i vilken omfattning de kan välja att ratificera konventionen, det vill säga inom Europa eller hela världen, vilket tydligt pekar på den dåvarande flyktingsituationen. Det samtida Europa har idag inte samma omfattning av flyktingströmmar i jämförelse med många andra delar av världen. Alla stater i Europa har påtagit sig att ta emot flyktingar från hela världen.

B.

1. I denna konvention skall det med det i artikel 1A förekommande uttrycket "händelser som inträffat före den 1 januari 1951" kunna förstås antingen

• a) >händelser som inträffat i Europa före den 1 januari 1951 eller
• b) >händelser som inträffat i Europa eller annorstädes före den 1 januari 1951>,

och skall envar fördragsslutande stat vid undertecknandet eller ratifikationen av konventionen eller vid anslutningen till densamma avgiva en förklaring angående vilkendera av dessa båda betydelser som staten ifråga inlägger i förevarande uttryck med hänsyn till den förpliktelse, som den åtager sig i enlighet med konventionen.

2. Fördragsslutande som valt alternativet a) ovan, äger när som helst medelst ett till Förenta Nationernas generalsekreterare riktat meddelande utvidga sina förpliktelser genom att antaga alternativet b).

(anm. egna kommentarer) Flyktingstatusen upphör att gälla då behovet av den upphör eller personen ifråga får samma status som övriga medborgare i det land där han (eller hon) fått sin flyktingstatus, vilket redovisas här nedan.

A. Denna konvention skall upphöra att vara tillämplig på den som omfattas av bestämmelserna under A ovan men som

1. av fri vilja på nytt begagnar sig av det lands skydd, vari han är medborgare; eller
2. efter att hava förlorat sitt medborgarskap, av fri vilja återförvärvar detsamma; eller
3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och kommer åtnjutande av detta lands skydd; eller
4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som han lämnat eller utanför vilket han fortsatt att uppehålla sig på grund av fruktan för förföljelse; eller
5. icke kan fortfara att vägra begagna sig av det lands skydd, vari han är medborgare, enär de omständigheter, till följd av vilka han blivit erkänd såsom flykting, icke längre föreligga, dock att denna bestämmelse icke avser flykting hänförlig under A 1) ovan, som kan åberopa på tidigare förföljelse grundade, tungt vägande skäl för vägran att begagna sig av det lands skydd, vari han är medborgare; eller
6. utan att äga medborgarskap i något land kan återvända till det land, vari han tidigare hade sin vanliga vistelseort, enär de omständigheter, till följd av vilka han blivit erkänd såsom flykting, icke längre föreligga, dock att denna bestämmelse icke avser flykting hänförlig under A 1) ovan, som kan åberopa på tidigare förföljelse grundade, tungt vägande skäl för vägran att återvända till det land, vari han tidigare hade sin vanliga vistelseort.

(anm. egna kommentarer) D-F tydliggör i vilka situationer stater kan neka personer flyktingstatus, utan att därmed också bryta mot gällande konvention.

D. Denna konvention är icke tillämplig på dem som för närvarande åtnjuta beskydd eller bistånd av andra Förenta Nationernas organ eller institutioner än Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar.

Därest sådant beskydd eller bistånd, av vilken anledning det vara må, skulle upphöra utan att nu ifrågavarande personers ställning blivit slutgiltigt reglerad enligt tillämpliga, av Förenta Nationernas generalförsamling antagna resolutioner, skola vederbörande utan vidare äga åtnjuta de i denna konvention stadgade förmånerna.

E. Denna konvention äger icke tillämpning på den som av vederbörliga myndigheter i det land, vari han bosatt sig, erkännes hava de rättigheter och skyldigheter, som äro förbundna med innehav av medborgarskap i sagda land.

F. Stadgandena i denna konvention äga icke tillämpning på den beträffande vilken föreligga allvarliga skäl antaga, att han

• a) förövat brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, sådana dessa brott blivit definierade i de internationella överenskommelser, som tillkommit för att meddela bestämmelser angående sådana brott; eller
• b) förövat grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet, innan han erhöll tillträde till detsamma såsom flykting; eller
• c) gjort sig skyldig till gärningar, stridande mot Förenta Nationernas syften och grundsatser.

Genèvekonventionens definition av uttrycket "flykting" kan tyckas något svårbegriplig, vilket är typiskt för juridiska texter av det här slaget. Oavsett språk är konventionens definition relativt komplett. Den som på grund av ras, religion, politisk åskådning, nationalitet eller tillhörighet till viss samhällsgrupp känner sig hotad, förföljd eller kränkt har rätt att få flyktingstatus och därmed asyl i annat land än sitt medborgarland. Värt att notera är att det eventuel