AT nr 11: För en ny
antiimperialism!

En antiimperialistisk analys vidgar dessutom vår egen självförståelse. Sverige befinner sig på en specifik position i den imperialistiska hackordningen, och en analys av denna ger en fullständigare förståelse för den kamp som vi utkämpar här, "i odjurets hjärta", oavsett om det handlar om antifascism eller motstånd mot sociala nedskärningar.

Vi som ger ut det här temanumret efterlyser en levande diskussion om världsordningen och de strategier som vidmakthåller exploateringshierarkin och skillnaderna mellan metropol och periferi. Det låter teoretiskt och är det också, men syftet är i grunden mycket praktiskt: att sondera terrängen för antiimperialistiska initiativ.

Antiimperialism är inget tema längre. Annat var det för 20-25 år sedan när Vietnamkriget pågick och nationella befrielserörelser fick bära många svenska vänstermänniskors hopp om en bättre värld. Anders Ehnmark var inte ensam om att betrakta gerillarörelser i Latinamerika som "vår tids revolutionärer" och tala om "en andra front i de rika länderna".¹ Imperialismen var i gungning, föreföll det. Otaliga människor i Västeuropa engagerade sig i solidaritetsrörelser (Chile, Palestina, Sydafrika, Vietnam, Kuba), medan andra verkligen öppnade "en andra front". Efter århundraden av kolonial exploatering som aldrig ifrågasattes, fanns det helt plötsligt en rörelse i metropolerna som gjorde gemensam sak med kämpande och förtryckta människor på de tre kontinenterna.

Denna rörelse hämtade inspiration i första hand från utomeuropeiska nationella befrielserörelser - i synnerhet Kina - och inte från några inhemska arbetarrörelsetraditioner. De breda arbetarmassorna i Västeuropa betraktade till exempel Vietnamkriget med total passivitet. Vilket egentligen inte är förvånande. Arbetarklassen i det kapitalistiska världssystemets centrum är naturigtvis utsugen i den meningen att den producerar mervärde, men den relativt låga graden av denna utsugning beror på den absoluta utarmningen av människor i "tredje världen". Den kapitalistiska utsugningen av koloniala och halvkoloniala länder i Latinamerika, Afrika och Asien har otvivelaktigt fördelar för de utsugna i de imperialistiska länderna. Därför var det konkreta antiimperialistiska arbetet inte alltid kopplat till logiken i de inhemska klasskonflikterna.

Det är lätt att nu efteråt genomskåda några allt för optimistiska föreställningar som knöts till "den antiimperialistiska kampen". Att förhoppningarna slog över i besvikelse har inte enbart att göra med att tyngden i de imperialistiska motangreppen underskattades. Det var nödvändigt att tänka genom begreppet antiimperialism. "Samarbetet med denna grupp", skriver Revolutionäre Zellen i en återblick på en aktion som genomfördes tillsammans med en palestinsk grupp, "baserades på en föreställning om antiimperialism som direkt kopplade den sociala frigörelsen till uppnåendet av statlig suveränitet. Att den främmande dominansen avslutades, tänkte vi oss, skulle vara liktydigt med att den sociala revolutionen påbörjades. Eftersom befrielserörelserna representerade en befolkning, som kämpade för sitt oberoende, var de den internationella solidaritetens omedelbara adressater. Att maktövertagandet i nästan samtliga fall snarare förstörde än utvecklade de sociala anspråken i revolutionen; att ledarna för befrielserörelserna knappt hade tagit över kommandot i de unga nationalstaterna förrän de blev förkämpar för brutala utvecklingsdiktaturer; att det framför allt var den gamla kadern som profiterade på det nyvunna oberoendet, medan den ihållande massfattigdomen på nytt krävde en förklaring; att hela dialektiken - kort sagt - mellan nationell och social frigörelse framför allt spelade i händerna på de nya makthavarna och att detta inte var frågan om förräderi eller korrupt moral utan motsvarade själva idén med att bygga en stat - allt detta passade inte in i vår bild av en homogen frigörelseprocess och hamnade därför utanför. / ... / Vi tvingades inse att mängden av sociala behov och intressen inte uppgick i befrielseorganisationerna, och att aspekterna av köns- och klasskamp i själva den antiimperialistiska frigörelseprocessen inte för en sekund hade förlorat sin betydelse."²

Rote Zora berör en annan central punkt när de reflekterar över den politiska inriktningen hos väpnade aktioner på 70-talet i vilka kvinnor deltog. "Istället för att ta itu med de olika verkligheterna (i 'metropolerna' resp. 'trikont') nöjde sig många militanta kvinnor/lesbiska med att projicera en gemensamhet, ett världsomfattande och militant motstånd för det gemensamma målet om 'grundläggande' befrielse. Antiimperialismen stod som symbol för kampen mot grundorsaken till all utsugning och allt förtryck."³ Det är lockande att se alla motståndshandlingar som uttryck för en och samma kamp. Men det finns ingen enkel intressegemenskap mellan underordnade kollektiv i den imperialistiska exploateringshierarkin. All enhet och gemensam inriktning måste byggas upp underifrån, tålmodigt, genom motståndets alla processer. Det sker i opposition mot gemensamma motståndare, ur solidariteten mellan dem som slår ur underläge och genom att bestämda kampformer och krav sprids vidare. Då ställer sig uppgiften för oss i metropolerna att "ta itu med de olika verkligheterna", att inse vidden av de skillnader som skapats av förtryckets historia och vara beredd att göra upp med de egna privilegierna, utan att förlora de globala sambanden och gemensamma kampperspektiven ur sikte.

I detta avseende är det intressant att se på hur den samlade vänstern reagerade på Gulfkriget 1991. Knappt någon vänsterintellektuell förmådde formulera någon djupgående kritik mot USA:s imperialistiska krigföring. Om det berodde på, som Maria Sundvall påpekar i sin artikel, att arabland efter arabland ställde sig på USA:s sida i strid mot traditionella lojaliteter är svårt att säga. Vi har inget färdigt svar så här i efterhand, men klart är att de mångas uppbackning av såväl FN:s "fredsbevarande" styrkor som USA var felaktig. Både USA och Irak är djupt odemokratiska och imperialistiska länder, det vet alla, men det får inte skymma det faktum att kriget till syvende och sist handlade om pengar och makt. De härskande klasserna i arabvärlden insåg inte plötsligt de demokratiska värdenas betydelse i Kuwait. Talande är att t ex Egypten fick 14 miljarder dollar i lån och sina skulder avskrivna som tack för stödet till USA. Med en väl genomtänkt antiimperialistisk hållning skulle vi ha varit mycket bättre beredda att konkretisera politiska initiativ mot detta krig.

Detta är en lika viktig förutsättning idag, när den imperialistiska ordningen i samma region hotas av den kurdiska revolutionen. För att bedöma - och ingripa i - konflikten i Kurdistan krävs en kunskap om områdets specifika historia, en analys av de styrkeförhållanden och maktintressen som är involverade och en förmåga att ta till sig erfarenheter från andra nationella befrielserörelser. Då blir det möjligt att inta ett differentierat förhållningssätt och stödja de riktigt intressanta tendenserna inom den kurdiska befrielserörelsen. För oavsett om befrielserörelsens ledning vill det eller inte så har själva befrielsekampen satt igång processer som kommer att påverka utvecklingen i framtiden. Politiseringen, kamperfarenheterna och självförtroendet som växt fram bland alla dem som bär upp revolten, främst kvinnor och bönder, motverkar att ett självständigt Kurdistan blir ännu en nationalstat i imperialismens nät. Den politiska medvetenheten och stoltheten hos kvinnorna som ingår i de separatistiska enheterna (med enbart kvinnor) inom gerillan gör att de aldrig mer kommer att inordna sig i de traditionella patriarkala strukturerna, i alla fall inte utan kamp. Av liknande orsaker kommer fattiga bönder som politiserats inte att acceptera den feodala utsugningen på landsbygden, medan de miljontals människor som tvingats fly till städernas slumområden fortsätter att ställa krav på en människovärdig tillvaro.

"Stinna med kapital simmar de trans-nationella bolagen omkring i ett hav av hunger", skriver författarna i den första artikeln och ger en bild av situationen efter etableringen av den nya internationella arbetsdelningen på 70-talet. Villkoren för gemensamma upprorshandlingar har förändrats, den skarpa uppdelningen i metropol och periferi tillhör historien. "Mellan den kapitalistiska maktens knutpunkter löper linjer som korsar alla gränser och går rakt genom regioner och kontinenter, och förbinder centrum med periferi. Och när nätet spricker upp är det möjligt att kamperna inte längre kommer att kunna förklaras som lokala, begränsade konflikter och hindras från spridning. När vi talar om gerilla och uppror i Centralamerika har vi allt för ofta blicken riktad enbart mot det område som täcks av low intensity conflict-strategin, och förlorar de revolutionära perspektiven i regionen ur sikte, som åtminstone sträcker sig till Arizona och de spansktalande invandrarna i USA."⁴

Visst är det lärorikt att se ut över världen från det transnationella kapitalets kommandocentraler. Men man måste också se saken från andra sidan; för överallt råkar profithungern i konflikt med behov och rättsmedvetande, människor och motståndstraditioner. Artiklarna i det här numret tar upp en rad olika aspekter av imperialismen; ekonomiska, militära, historiska, befolkningspolitiska. Det är en allvarlig begränsning att nästan ingenting sägs om de som gör motstånd. Enda undantaget är den sista artikeln, "Om brödrevolter i Nordafrika", som behandlar motståndsformer i en del av världen som upplevt både nationella befrielserörelser och strukturanpassningsprogram. Trots förstörelsekraften hos imperialismens stumma mekanismer har människor på de tre kontinenterna aldrig upphört att göra motstånd och hävda rätten att själva bestämma sina liv. Analysen haltar om den inte förmår skifta perspektiv och ta hänsyn till det utbredda och mångfaldiga motstånd som konfronterar imperialistiska projekt. Det är en angelägen uppgift att ta reda på hur motståndsinitiativen är organiserade och att sätta sig in i perspektiven hos människorna som deltar. Så att vi, i vårt revolutionära mullvadsarbete långt borta, kan anknyta till den kamp som pågår.