Belgrad blues

Jag gick till salutorget här i närheten, det har levt upp igen, anpassat sig till nya villkor, nya förnödenheter: inget bröd från staten, men mängder av spannmål på marknaden, ingen information i de officiella TV-programmen, så istället småprat skrämda människor emellan om vem som vinner. I gathörnen står tonåringar och slår vad om vems plan som har skjutits ner, våra eller deras, vem som ljuger bäst, vem som döljer krigsoffren bäst, vem som propagerar bäst för sina segrar, eller omigen för krigsoffren. Som om det vore en fotbollsmatch mellan jämnstarka lag.

Staden är tyst och förlamad, men fungerar fortfarande, sopor hämtas, vi har vatten, vi har elektricitet. Men var finns människorna i husen, i sina sängar, i skyddsrummen. Jag hör många personliga vittnesmål om nervösa sammanbrott bland mina vänner, manliga som kvinnliga. De vilkas nerver redan har sviktat i ett år, allt sedan kriget i Kosovo började, de är ytterst få, känner sig bättre nu, verklig fara är mindre skämmande än fantasier därom. Jag kunde inte handskas med det osynliga kriget på samma sätt som jag kan handskas med konkreta behov: bröd, vatten, mediciner.

Jag tänker på albanerna i Kosovo, på mina vänner och deras skräck, jag tänker att de måste vara värre ute än vad vi är: tanken väcker rädsla, den betyder att allting inte är slut än.

28 mars

Varje kväll ger jag mig med mina vänner och min familj iväg till den stora tunnelbanestationen här bredvid. Jag känner redan folk där, i alla åldrar och av alla sorter. De kommer med pallar och småprat. Vi funderar på att göra upp en beredskapsplan: i alla fall försöker vi gå igenom de många möjliga sätt som vår situation kan utveckla sig på. Knappast något kan vara bra för oss, vanligt folk som inte längre kan tro på någon och som inte längre har mer än några dollar i väskan och mängder av dåliga erfarenheter. "Vi är åtminstone inte patetiska", säger jag, "och våra barn blir inte bortskämda."... Jag säger rentav: "Min dotter kommer att bli en sällsynthet, en äkta och opolerad serbisk skönhet, som är beredd att dö för ingenting, det är väl något för vissa kulturer att älska?" För dem som är rädda för blixt och dunder kommer det att bli så upphetsande att se en jeansklädd mager tonåring som inte är rädd för bomber.

Jag ser Jamie Shea på NATO:s presskonferens, han är fruktansvärt exakt, man hör honom, man hör alltihopa, den verklighet som drabbar oss tycks bara vara en liten avvikelse från hans linje. Men så enkelt är det inte, naturligtvis...

Jag kämpar för datorn varje dag, varje timma, alla i familjen vill åt min dator, den enda vi har här hemma, för att spela, för att studera, för att kommunicera.

Vi hörde ifrån våra vänner i Kosovo; de ville inte säga nånting i telefon, de genomlever redan vad som förmodligen drabbar oss om några dar; mord och plundringar av lägenheter, hus, fullständigt kaos.

30 mars

Inga bomber idag, jag sov 16 timmar, inget flyglarm väckte mig.... En journalist från BBC sa att det serbiska folket är storsint, de skulle aldrig mörda piloten i det störtade planet, de skulle ge honom hembakt bröd och konjak precis som de säger här att de har gjort. Men hur kommer det sig då att NATO-generalerna påstår att serberna begår grymheter mot albanska civila? Jag tror dem båda...

Långt efter det att kriget var slut brukade min far drömma om bombningarna, gå upp mitt i natten, lyfta upp mig ur sängen och bära ner mig i källaren: han gick i sömnen. Jag minns att han gjorde det, jag gjorde det själv i natt, med min egen dotter, några gånger. Jag känner det som om en sjukdom går ur kroppen på mig, en lång historisk feber, en begravd ångest, som jag har ärvt som serbisk dotter till en serbisk fader från Herzegovina...

1 april

Vi tillbringade natten i skyddsrummet, tre vuxna, fem barn och två hundar. Det är faktiskt ett privatägt hus med ordentlig källare, närmast granne med en mycket bra och djup tunnelbanestation, samma som jag övernattade i första gången Belgrad bombades, det var mest zigenare och mödrar med små barn där. Vår grupp var en stor familj, en psykologisk familj, vi bildar en grupp på psykologiska grunder, inte på biologiska. Vi hölls samman, tror jag, av fruktan för att bli träffade av någon NATO-bomb eller av någon lokal stridis. Igår stormade ett gäng synnerligen primitiva vandaler genom stan, slog sönder fönsterrutor och skrek åt alla som de tyckte var annorlunda. Men sen skingrades de av en polisstyrka med sköldar; till sist gjorde polisen vad jag hade förväntat mig att den skulle göra. Vid demonstrationerna '97 befann sig dessa poliser och deras sköldar på andra sidan, från mig sett.

...Vi väntade oss bomber över Belgrads centrum. CNN sa det. I stället togs tre amerikanska soldater tillfånga av den jugoslaviska armén, CNN sa det också. Det är ett smutsigt smutsigt krig, säger jag, skräckslagna människor i källarna, blåslagna och namnlösa soldater på TV, albanska flyktingar som gråter i ett i TV och säger alla dessa saker som människor aldrig skulle behöva säga, i synnerhet inte i TV. Här står den mänskliga värdigheten på spel, för oss alla, deltagare som åskådare. Den 1 april, narrarnas dag.

Mina föräldrar är ensamma hemma hos sig, de hör nätt och jämnt flyglarmet, de ser på statskontrollerad TV och då och då ringer de mig och säger: "Oroa dig inte, det kommer att bli bra". Och jag känner mig bättre till mods, pappas röst lugnar mig, som när jag var barn, han ger mig trygghet, jag ger inte mina egna barn samma trygghet. Tvärtom, jag väljer att inte göra det: den här världen är inte något tryggt ställe.

2 april

Idag är det långfredag... Sonen till en av mina vänner ringde igår kväll från slagfältet; han kunde knappast prata, han sa att han var nånstans utan att säga var och att han var OK till skillnad från några av sina vänner. Åldersgränsen för frivilliga som vill ansluta sig till armén har utsträckts till 75 år för män. Och hur är det med kvinnorna, ingen åldersgräns alls, ofta är ju de än högljuddare i sin patriotism?

Jag ser havet av flyktingar som iscensätts från båda sidor om gränsen till Jugoslavien, Makedonien, Albanien. Det påminner mig väldigt mycket om vad jag såg '95 när serber från Krajina strömmade in i Serbien dagar i sträck, utan motstånd, tankar, idéer om vad som hände och varför. Jag hade en känsla av att det var iscensatt allt utom smärtan och deltagarna själva, de var naturliga.

3 april

Det är morgon, en underbar solig morgon, jag gråter... i natt bombades centrala Belgrad med skrämmande precision, ja det var militära mål, men bara 20 meter från en av de största förlossningsklinikerna på Balkan, samma som jag föddes i och åratal senare själv födde i. Det var inrikesministeriets byggnad som förstördes, några av mina vänner har minnen från att ha genomgått förhör där.

Jag är lättad, glad för NATO:s precision, det regnade rentav, men jag känner mig synlig, utlämnad åt dessa unga ansvariga piloter som flyger där med sin bomblast och undrar om de kommer att lyckas träffa den militära byggnaden utan att skada ett nyfött barn. De befann sig i skyddsrummen, spädbarnen, mödrarna, och jag gråter, hela denna fråga om liv och död påminner mig om en förlossning, om min förlossning, om att vara tapper och gråta på samma gång.

4 april

Åter en natt i skyddsrummet. Ytterligare två broar har förstörts på gränsen till Ungern och järnvägen till Montenegro har rivits upp på Bosniskt territorium av NATO:s stabiliseringstrupper där. Faktiska händelser som ger mig klaustrofobi, stängslet blir äntligen synligt runt vår bur på zoo: [Här är] vilda onda serber från 1200-talet, vissa förklädda i jeans, de flesta talar vårt språk (engelska), men ändå annorlunda, främlingar. Denna NATO-strategi är fullkomligt i nivå med våra nationalister som säger: "När förlossningskliniken skakades av bombernas detonationer i närheten, så grät inte ens våra spädbarn, ty de är serbiska spädbarn..." För min del är jag inget spädbarn, men jag grät hejdlöst igår när jag hörde sången "Tamo daleko" ("Långt därborta i Serbien"). Det är en vacker sorgsen sång från första världskriget, då serbiska soldater gav sig iväg till Thessaloniki i Grekland för att slåss, och bara ett fåtal av dem kom tillbaka.

Morfar var en av dem... När jag var barn brukade han sjunga den sången för mig, när jag växte upp sjöng jag den sången då jag var utomlands och man bad mig sjunga en serbisk sång. Det är den enda serbiska sång jag på en och samma gång kan sjunga och få folk att gråta till: igår sjöngs den av tusentals människor på Republikens Plats under den dagliga konserten. Men jag kunde inte sjunga den längre, det är inte min sång längre, det här är inte mitt Serbien längre, jag befinner mig nu i mitt eget land inburad och i exil.

5 april

Det mest fruktansvärda är på sätt och vis att egentligen händer ingenting alls: när morgonen randas så lever vi, vi har mat, vi har elektricitet, vi har till och med lyxartiklar som whisky. Men på ett sätt var vi där när allting hände, och än en gång inte vi själva utan någon annan. Varje natt överlever vi vår egen död, som i en skenavrättning. Jag gick in på ett apotek, det var fullt, fullare än någonsin, men det gick inte att få tag på värktabletter eller lugnande medel, och det var vad alla vill ha. Lagret var slut. En annan detalj: godisbutikerna är fulla, folk köper godis som tokiga känslomässiga störningar, brist på kärlek...

6 april

Idag är det årsdagen av Hitlers bombning av Belgrad 1941. Ändå var det de allierades bomber i slutet av kriget som ställde till störst skador i Belgrad, de brittiska bombernas så kallade befrielse. Jag vet att idag kommer alla här att dra denna parallell för att känna sig bättre eller sämre till mods, vilket som...

Jag satt på terrassen i morse, solen sköljde över mig kärleksfullt. Jag drömde om havet och den blå himlen som vi pratade om igår kväll när vi väntade på luftanfall ute på terassen, medan planen flög över huvudena på oss. Och planen kom tillbaka. Men de bombade inte Belgrad igår kväll: än en gång andra platser, andra offer. Jag har så dåligt samvete för dessa Andra, mer än någonsin nu i morse. Vänner och fiender överalltifrån i världen frågar mig, inser du hur fruktansvärt det är i Kosovo? Det gör jag, det gör jag verkligen, och jag har dåligt samvete för att vi mår dåligt här utan att uppleva samma fasa som de. Men under de senaste 10-50 åren har kriget för oss alltid inneburit detta slags osynliga skräck, vi måste fortfarande springa långt för att nå fram till katharsis, bli fria det dåliga samvetet, myterna, inaktiviteten...

Jag känner det som om vi skärs av från resten av världen, fler raserade broar, fler vänner och fiender som talar om för oss hur dåliga vi är, fler galenpannor här som gör karriär på att skrika om vilket gudomligt folk vi är. Och själva folket? I källarna eller helt enkelt i sina sängar i väntan på ingenting.

I natt drömde jag om bomber som föll i källaren, i sängen, och efteråt kände jag mig lättad och fri. Jag borde sluta skriva, jag hatar mina drömmar, tankar och ord. Men det är en last jag har.

Strax före midnatt:
Vi är angripna, vi hör boom boom hela tiden. Jag hoppas, jag darrar, men ingenting har hänt min familj. Och vi får hoppas att vi alla överlever och då menar jag verkligen alla.

7 april

Springa till skyddsrummet med mat, springa ut från skyddsrummet för att köpa mat. Det är vår, vem bryr sig. Ringa vänner och släktingar, byta förnödenheter, varor, fruktan, information: vem är träffad, var, när, vem står i tur. Aldrig ett varför. Jag tittar inte på nyhetssändningarna längre. Jag hatar dem alla, alla sidor, alla sanningar. De verkar alldeles för sanna för mig. Jag har ingen distans till det. Jugoslavien smulas sönder, så synd med alla dessa broar. Broar förmedlar alltid goda budskap, folk som bygger broar, tar sig över dem. Offer? Jag vet inte, det är så sorgligt med alla dessa bortkastade oskyldiga liv bara därför att ett fåtal människor inte kunde finna de rätta orden...

Är detta min framtid, att springa ut och in i skyddsrum, som en råtta? Skolorna är stängda, barnen har allvarliga vuxna ögon och liv: ut och in i skyddsrum. Är detta vår framtid?

8 april

Igår kväll satt vi på terassen och väntade. Vi hörde några kraftiga detonationer. Jag blev döv på högra örat och det värkte, som när man flyger. Vi började slå vad, mitt absoluta gehör gjorde att jag vann vadet, och naturligtvis också min kvinnliga kropp, en smärtans världskarta: det var en regeringsbyggnad i centrala Belgrad som blev träffad, bara en knapp kilometer från oss. Bra, då är vi av med den, det är något vi har väntat på i dagar, vi i centrala Belgrad. Vi började skratta av lättnad när vi fick höra att det inte blev några biverkningar, som NATO kallar de döda, av Mördarnas Aggression, som Serbiens TV kallar NATO. Pappas röst darrade, han hörde ingenting, han såg ingenting, han är redan döv och för gammal att flytta, men hela tiden sa han: "Vad kan vi göra nu, ingenting, eller? Jag trodde det var stekpannan som föll i golvet ute i köket, men det var ju bomberna, vad kan vi göra nu?"

Igår kväll flyttade den dagliga rock- och folkkonserten till bron, bron över Donau som förenar det nya och gamla Belgrad. Alla våra familjer är splittrade mellan nya och gamla Belgrad, vi vågar inte gå över bron för att vara hos familjen på andra sidan, om nu broarna skulle bombas sönder.

Igår var det fotbolls match mellan Grekland och Jugoslavien: en stor nationell händelse, folk skrek, sjöng, kysstes och spelarna brydde sig nästan inte alls om matchen. Jag har alltid tyckt att fotbollspublikens energi är bortkastad, till sist fick den ett mänskligt skäl: att stoppa kriget.

I BBC pratade en militär kommentator om det serbiska folket som fruktansvärda och otroliga människor som inte bryr sig om något annat än sina egna liv. Jag kände mig oerhört drabbad av hans ord, jag vill inte gärna prisa eller smäda något folkslag, etniskt eller globalt. Jag har aldrig förstått att det skulle finnas något sånt som brittiska människor, trots att jag gick tolv år på en brittisk internatskola, men efter hans uttalande nu så gör jag det. Jag undrar hur britterna skulle bete sig under albanska eller serbiska förhållanden.

Det är så mycket som kommer fram hos oss alla i dessa extrema situationer, så många upptäckter. Jag insåg att min fruktan, den oerhörda fruktan som jag tar itu med varje kväll när sirenerna börjar tjuta bara kunde uppvägas av någon sorts heroisk handling. Om jag bara visste vad jag skulle göra för att stoppa kriget...

Zigenerskan i lägenheten intill, min gamla vän, är ganska samlad nu sedan bombningarna började: Hennes enda bekymmer tycks vara att vi inte kan köpa cigarretter längre. Varje gång jag går förbi ber hon mig om en cigarrett. Allt hon säger nu för tiden är klokt och sansat, inga fler svordomar, förbannelser, personliga förolämpningar. Jag lyssnade på henne, Mica, istället för att gå på en föreläsning på Belgrads alternativa universitet, "Orsakerna till NATO:s aggression mot Jugoslavien". Jag tyckte inte om rubriken på föreläsningen, men hon använder stora ord på samma gång som små. Skillnaden mellan henne, zigenarflickan, och mig, den vita flickan, är nu minimal, båda två bor vi i lägenheter, lever i för många känslor, med för få cigarretter och för mycket öl...

En zigenarpojke bad mig om en slant, jag sa att jag just hade gett den till min dotter. Han frågade mig när vi skulle måla påskägg. Det vet jag inte, sa jag, jag är ateist, men jag ska färga håret till påsk, det har blivit förvånansvärt vitt på sista tiden.

9 april

Jag minns att den här dan, kort före kriget, ansågs vara en bra dag att göra barn på om man ville att det skulle födas den 1 januari år 2000. Jag minns hur dumt och löjligt det var, jag minns också hur frestande det var. Nu när dan är här är det ingen i den här delen av världen som smider sådana planer längre: I pratet kvinnor emellan om vad som kommer att hända ifall Jugoslavien invaderas av marktrupper, hoppas de att de inte är gravida eller undrar vad de ska göra med sina barn om de själva måste ta till vapen. Två av mina kvinnliga vänner, pacifister, feminister, har redan sagt att om det blir ett allomfattande markkrig, så kommer de hellre att ta till vapen än att stanna hemma och vänta på att bli dödade, våldtagna eller skickade i landsflykt. Jag funderade på att skaffa barn, men så mindes jag en annan kvinnan som fick barn precis innan lufträderna började. Hon är i källaren hela tiden, tar lugnande medel, och hennes baby är sjuk: hon varken förbättrade eller hejdade den politiska situationen genom att få barn vid fel tid på fel plats, tvärtom: hon gjorde det synligt, fel plats och fel tid och fel handlingar.

Den militära logiken tränger in i vårt dagliga språk, jag har aldrig tyckt om dataspel eller ens tävlingsidrott: när det blir tal om att tävla känner jag mig förlamad, jag känner mig annorlunda än andra människor, inte sämre eller bättre.

Vi pratar om att anpassa oss till krigsvillkoren, hitta nya verksamhetsfält, nya sätt att spänna av och umgås på. En av mina vänner, som är lärare på universitet, säger att hon vill hjälpa gamla att städa, en annan vän arbetar med zigenska barn. Jag funderar på att starta en skola för våra sysslolösa barn, som fram till för två veckor sen var vanliga skolbarn som slogs mot institutionerna för att skapa sig egna identiteter, oförberedda på krigskatastrofer eller situationer där det gäller att överleva.

Men den springande punkten idag är att, vare sig marktrupper sätts in eller inte, så bryr vi oss inte längre om våra personliga liv: de flesta av oss uppsöker inte skyddsrummen, tänker inte på att lämna landet. Vi är bara här, vem bryr sig om för hur länge, vi kan inte ta oss härifrån på något anständigt vis, vi är gisslan hos våra egna maktlösa liv.

10 april

Idag bestämde jag mig för storstädning, frisören här intill har öppnat och håller öppet som vanligt, fastän flyglarmet satte igång idag mitt på ljusa dan. Piloterna var förmodligen "frustrerade" igår kväll över att inte ha släppt sina bomber, NATO:s dagliga möte kommer att bli spänt, militära kommentatorer kommer att spekulera om den nya världsordningen, men vi hade en fridsam kväll: inga boom boom, bara lokala flygplan som har ett mänskligare ljud, så som flygplan brukade låta.

I morgon infaller den ortodoxa påsken: min dotter har målat ägg, vi är inte religiösa, det har vi aldrig varit, jag har tråkigt, sa hon, jag tyckte det var bättre att hon gjorde något konstruktivt i stället för att sitta ensam på sitt rum och tjura i väntan på flyglarmet. Hon är ett krigets barn, vem vet, kanske är hon ett Guds barn också. I går sa hon: jag har en känsla att jag kommer att bli dödad när jag är sexton, så varför bekymra sig om att gå till skolan längre. Jag stelnade till och sa bara: du går hur som helst i skolan.

11 april

Bara en liten tanke till påsk: om någon mördar, våldtar och bedriver etnisk rensning av albaner, varför skulle då jag förskonas? En vän till mig, en mycket rättskaffens människa, kan inte tro att det händer: vad mig beträffar så tror jag bara alltför mycket på allting.

Vid midnatt igår kväll var Belgrad på fötter, sirenerna tjöt, men folk samlades ändå i kyrkorna, runt kyrkorna för midnattsmässans skull, påskmässan. Jag betraktade människorna: gamla, enkla och fattiga människor i slitna kläder, unga medelålders snobbar och så dessa som var sällsyntast av alla: de sant troende. Alla trängde ihop sig med samma tragiska ansiktsuttryck, som i en operaföreställning på Scala.

Å andra sidan och samtidigt: på bron över Sava och Donau rasade konserten, rock eller folkmusik eller vad som helst, folk var arga, patriotiska, trodde på sin egen makt i stället för Guds. Jag kände mig inte hemma i någondera lägret: jag tror inte på Gud, men jag tror inte heller på mig själv mot världen så som den ser ut. Jag blir rädd när larmet går. Jag vill inte att mina barn ska riskera någonting för någon. Så jag gick till videobutiken och hyrde några filmer. En med Mickey Rourke, min favoritskådespelare fram till för 18 dar sen: han är så korkad, tänkte jag, han vet inte längre nånting om mitt liv, han älskar mig inte mer, så jag kunde inte skänka honom min beundran längre. Det finns en avgörande erfarenhet i mitt liv som vi inte delar, så Mickey Rourke och jag fick göra slut efter alla dessa år.

Jag gick tidigt till sängs och sov som en stock, kylskåpet ger ifrån sig fruktansvärda ljud, det låter värre än flygräderna, så jag bestämde mig för att frosta av honom och göra honom ren och fin idag, fastän det är ett dåligt omen att städa under påsken, som mormor brukade säga.

När jag var fem år, så tog mig mormor med till kyrkan under påsken, i hemlighet så att mina föräldrar, kommunisterna, inte skulle få reda på det. Jag minns hemlighetsmakeriet, fruktan och spänningen då jag gick in i den största byggnad jag någonsin hade sett i hela mitt liv; den doftade av märkliga lukter och blänkte av ljus, från taket ner till golvet. Överallt omkring mig. Efter det första glädjefyllda ögonblicket minns jag denna känsla som fram till idag aldrig har lämnat mig när jag går in i en kyrka: känslan av intighet, maktlöshet, sårbarheten hos den lilla människa som är jag själv. Jag fick ett anfall och började gråta som besatt och sa till mormor: jag kommer att bli bränd, jag kommer att bli straffad... Hon tog mig därifrån, högst besvärad av sitt eget misslyckande. Hon köpte en glass och en leksaksbil åt mig.

Vi pratade aldrig mer om påsken eller kyrkan. Inte förrän många år senare gick jag in i en kyrka igen, känslan var i stort sett densamma, men jag var starkare, min mystiska kris var över, inte löst, men över. Och mormor var inte längre i livet för att ge mig svar eller tröst.

12 april

Jag kunde inte somna igår kväll, till sist tog jag en sömntablett, så var det med det, jag har också börjat. För att kunna förbli normal har jag låtit bli att använda droger under alla dessa veckor, men jag inser att ingen normal människa kan förbli normal utan droger, om man vill stanna kvar här.

Jag vill inte ge mig av, jag vill inte lämna min stad, mina vänner, mina gator, mina vanor, mitt språk. Jag tror inte på Det Andra: jag förstår dem som har gett sig härifrån, av rädsla, av behov, jag skulle själv ha kunnat vara en av dem, men jag vill stanna kvar.

Vänner från hela världen erbjuder mig lägenheter, pengar, hjälp... Men det enda jag behöver från dem och från alla andra jorden runt är att de försöker stoppa det här kriget.

På dan lever vi i det serbiska kriget: nya identitetskort, promenader över broarna, solidaritet bland de skadade... På natten lever vi i Nato-kriget: detonationer, bränder, skyddsrum... Igår blev en journalist mördad i centrala Belgrad, framför sitt hus, mitt på dan. Är detta också krig, och vems krig är det nu? Och vem står i tur?

Ungarna går på diskotek på dagarna, de ordnar fester på dagarna. De säger: vem vet, kanske är det här det sista roliga vi har.

Fler fabriker förstördes i natt, oljelager, Pancevo och Novi Sad igen, två städer med så fredliga och lättsamma invånare, under de senaste åren fyllda av flyktingar från Kroatien och Bosnien. Jag har vänner i båda två, en av dem emailade mig: ja, vi tänker fortsätta jobba med våra internationella sommarskolor, de är viktigare än någonsin. Men just nu har folk dött här, fast vi i fredsrörelsen fortfarande lever...

Han är mycket bättre än jag, jag vill inte fortsätta med internationella sommarskolor, jag vill inte låtsas leva ett normalt liv: det kommer att ta år att lägga detta kaos bakom oss, förstörelsen, skräcken och vreden, och jag kommer att låta det ta sin tid...

Igår kväll fördes en granne, en äldre man, till sjukhuset mitt under de intensiva lufträderna. Han bars ut ur lägenheten fastbunden vid en stol och han sa artigt: God natt. Jag antar att det var något slags nervöst sammanbrott: han klarade inte av det längre, ensam under alla dessa veckor. Hellre då ett överfullt sjukhus.

En äldre kvinna som jag känner har slutat äta: hon är kommunist sen tiden före kriget. En av de få ärliga människor jag känner, men inte desto mindre dogmatisk. Jag kan föreställa mig vilka frågor och svar som förtvivlat rusar runt i skallen på henne; kroppen reagerade.

13 april

Den gamle mannen här intill som sa god natt dog: god natt mina damer, god natt mina sköna damer.

Idag såg jag på TV: en kvinna med ärr i ansiktet från tåget som träffades av en Nato-bomb svarade på frågan om vad hon ansåg om Nato:s aggression: "Jag skulle bara hälsa på mina släktingar till påsk".

Jag vägrar att ge intervjuer eller uttala mig offentligt om vad som händer. Jag är precis som kvinnan med ärransiktet: en politisk idiot, där idiot har samma betydelse som i det gamla Grekland: en människa som förnekas information: på den tiden de flesta män och alla kvinnor.

Idag, vi alla, över hela världen. Humanitär hjälp är big business. Det kommer att finnas många tillfällen till business på denna brottsplats under de närmaste 20 åren. Jag hoppas att jag slipper bli vittne till att någon här har dåligt samvete.

Min unge vän från Pancevo skriver till mig, de bombas så gott som varje natt på grund av sina fabriker: vi lever fortfarande, samma sak skriver jag till mina vänner utomlands... Han fortsätter: jag bedriver lobbingverksamhet mot det militära tänkandet över hela världen. Tänk positivt. Uppenbarligen tänker jag inte positivt, men någon måste tänka negativt också. Oftast är det kvinnor som gör det.

Jag såg bussar med släktingar och läkare ge sig av från Belgrads centrum till järnvägsbron där tåget blev träffat: ingen grät eller var upprörd. Jag betraktade min spegelbild när jag gick förbi ett fönster. Jag hade också förändrats. Jag gråter inte längre, jag sover under räderna, jag arbetar på dagarna, jag skrattar. När man blir van vid alltihop minskar möjligheterna att få slut på det, man bara glömmer hur och varför...

14 april

En mycket kraftig detonation från ingenstans väckte mig: så ser det ut, det finns bara ett sätt att lugna sig. I stället för att skriva, laga mat eller, vem vet, kanske läsa handlar det bara om tvångsmässiga rörelser för att stilla smärtan i magen på mig.

Jag tittar på kortet av min kusin som dog för bara några månader sen i AIDS: efter tre veckor får jag till sist tårar i ögonen igen. Det nya är att jag är lycklig över att hon inte plågades längre: fattig, sjuk och förstörd som hon var skulle hon ha lidit ännu mer i detta omänskliga, historiska ögonblick.

Tiden rämnar verkligen: vi återvänder till fyrtiotalet, gubbar från andra världskriget kommenderar unga människor som inte vet någonting om krig förutom att man dör. Någon pratade idag om fyrtiotalets farliga drömmar: förstörelse och återuppbyggnad. Jag minns min vän, kommunisten från Italien, som talade om sedernas växlingar: fyrtiotalet är min tid, återuppbyggnadens era, att börja från ingenstans, skapa livet på nytt...

15 april

Mitt i natten började fönstren skallra våldsamt som i en skräckfilm och himlen stod i lågor: min dotter vaknade och tjöt och klamrade sig fast vid mig. Hon är större än jag nu, men med ens var hennes kropp ett litet barns. Jag var så känslomässigt trött att jag nätt och jämnt kunde få upp ögonen. Hon var rädd, men hon ville inte lämna sängen, gå till skyddsrummet... Hon frågade mig, var är det nu, varför detta fruktansvärda oljud. Jag sa, det är vår armé älskling, var inte rädd. Det var första gången sedan kriget började som jag gjorde skillnad på vem som använde vapnen och det var bara för att lugna henne, inte för att jag tror på det.

Igår var över tusen människor på den mördade journalistens begravning, han hade tre kulor i bakhuvudet: ett signerat, professionellt mord. Historierna om hans död är ännu värre än detta mord i kallt blod. Ju fler historier jag hör desto mindre övertygad blir jag om att det finns någon historia: han var en modig, intelligent, inflytelserik, snygg man: jag antar att det räcker...

Hemska, hemska bilder av flyktingarna som dödades när bomberna föll över konvojen i Kosovo. En hemsk Nato-definition av oförutsedda skador vid angreppet på den militärkonvoj man hade siktat in sig på. Jag såg några soldater här i Belgrad: de var unga, mycket nervösa och bar klumpigt på sina stora vapen. Jag kan föreställa mig dem i en konvoj, om natten i Kosovos skogar: alla dessa stadspojkar skulle kunna vara mina söner...

16 april

Jag påbörjade denna dagbok, min krigsdagbok, den 17 mars 1998, mer än ett år innan konflikten i Kosovo började. Dess titel: Normalitet; en moralisk opera av en politisk idiot. Jag kan knappt minnas hur mitt liv gestaltade sig innan jag började tänka på det här sättet. Jag kan knappt minnas livet innan bombningarna av Jugoslavien började den 24 mars. Men jag framhärdar; jag vill inte gå tillbaka, bara framåt. Bokstavligen till vilket pris som helst. Jag kan inte låtsas att jag inte känner till vad jag har sett under de senaste veckorna, åren.

I natt blev det panik här hemma: ljus och ljud från det jugoslaviska artilleriet täckte himlen över Belgrad som i en militärparad, medan noga räknat 300 Nato-plan flög över staden, också det som i en militärparad.

Barnen började skrika, av skräck och av glädje, som på cirkus. Jag föste snabbt ner dem i det lokala skyddsrummet: jag bälgade i mig vin för att få händer och knän att slutta darra och sedan gick vi tillbaka hem, där barnen, som de säger, känner sig bäst till mods. Vi sov som stockar.

En vän till mig som är professor i kemi och har rest en massa sa: jag vet inte något ställe i världen med så underbara mikrokosmos och ett sånt fruktansvärt makrokosmos som Belgrad i Jugoslavien. En annan vän sa; jag hoppas kriget skonar Belgrad och andan här, vi har redan räddat det en gång 1992, när vi avväpnade alla dessa människor, som var lika våldsamma varifrån de än kom i det forna Jugoslavien, med denna lättsamma Belgrad-anda.

Igår var vi ute och shoppade: affärerna är fyllda och priserna sjunker, i synnerhet på kläder. Folk har inga pengar att handla för längre, och de som har några sparar dem för kommande prövningar. Vi kallade det för den sista shoppingen. Jag har alltid hatat att handla kläder, men igår tyckte jag om det, kanske för att jag trodde att det var sista gången.

Vi hörde på radion att ungdomarna inte längre behöver avlägga det nationella provet för att komma in på gymnasiet: deras glädje är oerhörd. Det var ett orättvist och hårt prov, men ungarna är glada för att slippa alla prov, alla skolor, allting. Förstår ni inte nu att det var meningslöst att gå i skolan, säger dom, det är annat som gäller: makt, pengar... De ser inget samband mellan kunskap och makt och pengar, inte efter det här kriget.

Folk från utlandet frågar mig: "Hur ställer sig det serbiska folket till att de bombade flyktingarna dog?" En sån fråga! Likadant som till alla andra civila som har dött, och det är redan alltför många under dessa "humanitära bombningar". Det har aldrig fallit mig in att tänka på döda civila som albaner eller serber. Men uppenbarligen känns det annorlunda för folk från Nato-länderna. Och det kanske det bör göra: det är deras bomber, deras skattepengar, som medborgare i demokratiska länder brukar säga. De kan dessutom välja sina offer.

En annan årsdag, den 16 april är påskdagen då de allierade bombade Belgrad för att befria det i slutet av andra världskriget. Vi ska nog inte missbruka parallellerna för att känna oss bättre eller sämre till mods. Då dödades ungefär tusen människor i Belgrad, en förlossningsklinik, inte min, träffades det var den näst största i regionen och femton nyfödda dog. I det krig som pågår nu befann sig de nyfödda i källaren och sjukhuset träffades inte, vi för hoppas att det fortsätter så, vi får hoppas att de "humanitära" bomberna skänker oss fred, och inte bara frid efter döden.

17 april

En amerikansk journalist citerade en australisk hjälparbetare i Kosovo som sa: Tack Nato för att ni bombar oss, för att ni förstör våra filtar och mediciner. På presskonferensen svarade en Nato-officer: beklagar, men våra kartor är gamla.

En kvinna på marknaden som sålde hemystad ost från sin by till mig sa: de bombar oss varje dag, låter rena helvetet bryta lös, allting förstörs. Kan inte någon tala om för dem att armén lämnade byn för två år sedan. Jag antar att det är gamla kartor här också.

I natt förskonades Belgrad från bomber, men vädret är fruktansvärt idag, det regnar, vindbyar slår mot fönstren, glaset skallrar och delar av fasaden på gamla byggnader lossnar och faller till marken med ett brak: Folk vill inte gå ut på grund av vädret, men de går ut för att se bomberna falla. Jag vet inte varför.

En ung soldat som överlevde fyra år av krig i Krajina sa åt mig: gå aldrig ut för att se bomber falla, det är inte bra för ens nerver och man har fortfarande långt kvar. Jag följer hans råd. Jag går ut i regnet men aldrig under bombningarna.

Folk är deprimerade, verkligen, på allvar: jag hör talas om fler och fler som inte vill gå upp ur sängen: ingenstans att ta vägen, ingenstans att gömma sig. De tittar på tecknade filmer på TV hela dan: inga nyheter kan nå dem eller skänka dem nån ljusning i livet. Våra liv liknar berättelser från flyktingförläggningar, jag samlade sådana för några år sen. Jag är mycket aktiv, alldeles för aktiv: det är depressionens andra sida. Jag arbetar och fungerar utan något som helst nöje, som en robot, angelägen om att alla sysslor måste skötas, stora som små, det spelar ingen roll.

18 april

Det är söndag, men vem vet, vem bryr sig: vi har upplevt samma dag ända sen kriget började. Varje morgon samma ritualer, som i en film jag nyligen såg med Bill Murray, fastlagda som för evigt. Vi försöker hitta utrymmen däremellan, för att undvika nån otrevlig liten detalj, men likafullt blir dagen idag precis som den var igår, som den kommer att bli i morgon...

Igår gick ett traditionellt maratonlopp här i Belgrad, i hällande regn... Ett offentligt bröllop i TV... Vad annars, alla dessa försök, som vissa fördömer, att få livet att gå vidare...

Jag tycker att de som klarar av att leva så ska göra det, personligen är jag fjärran från allt som liknar ett mänskligt liv, kunde jag välja så skulle jag hellre vilja vara en kackerlacka nu, det vore mycket säkrare...

I natt träffades tre fabriker i Pancevo igen, bara någon halvmil utanför Belgrad: också "den farliga" som den kallas sen bombningarnas första nätter, när jag var nere i tunnelbanan och det blev en syreläcka. En del människor har evakuerats; för Belgrads del var vinden gynnsam, vi hade tur igen, men sådana tärningskast är inget jag vill satsa mitt liv på, om jag nu kunde välja.

I Batajnica, nära flygplatsen, dödades en treårig flicka då en fönsterruta exploderade på grund av en detonation. Hon var så bortskämd, sa hennes pappa, hon sa jag vill gå på toaletten, sen sa hon jag vill inte, och när jag väl hade släppt in henne så kom hon aldrig ut igen.

Jag vet av egen erfarenhet hur hemskt det är att ha bortskämda barn när bomberna börjar falla: de skäms för att göra saker som att tejpa fönstren, de skäms för att vi gör sånt, det är så förödmjukande, som att överleva...

19 april

Igår kväll talade mina vänner om vår framtid: i mycket, mycket pessimistiska ordalag. De är alla bildade människor, utan något sparkapital, utblottade under de senaste årens ekonomiska omvälvningar, med mer eller mindre starka patriotiska känslor, de tillhör oppositionen men är avgjort människor som av en eller annan anledning inte vill gå i landsflykt.

En känsla som har vuxit sig starkare bland vanligt folk här efter att detta krig började är att ingen egentligen längre vill veta av oss någonstans, kanske inte ens här. Det är en högst underlig känsla för unga och medelålders människor, men ganska vanligt förekommande hos de äldre, dock inte hos dem som är fysiskt starka. Det är mer än depression, det är sunda förnuftet som antar depressionens former.

Berömda författare från hela världen talar också om oss, det serbiska folket, i sina texter: oförmöget att frigöra oss, att vakna, medskyldiga till grymheter, alla vi serber... Jag tänker inte nämna några namn, några av dem var rentav mina vänner, för att inte säga människor jag beundrade. Jag förlåter dem alla, men jag vägrar att läsa dem eller ens beakta att de finns, på samma sätt som jag för några år sen gjorde med de av våra inhemska författare som ställde sig i den aggressiva nationalismens tjänst: för mig existerar de inte längre... de har förlorat sitt folk, så för vem skriver de egentligen nu?

20 april

I stället för att stå på broarna borde folk vakta fabriker som kan förorsaka ekologiska katastrofer, två sådana har redan bombats har jag hört. Det sägs att folk på broarna manipuleras av partierna, att partierna sins emellan kämpar för att manipulera dessa folksamlingar, men jag har sett deras ansikten och jag är en av dem.

Jag bär inga märken, jag skyltar aldrig med några tecken, vare sig i krig eller i fred: jag känner mig manipulerad med Levi på mina jeans, jag köper aldrig märkeskläder, och inte märkestankar heller. Men jag är lika manipulerad som folket på broarna, på gatorna, i cigarrettköerna, med patriotiska eller landsförrädiska tankar. Jag vet det och jag är beredd att erbjuda min kropp som skydd åt de farliga fabrikerna eller att ingå i en obeväpnad skiljemur mellan serber och albaner i Kosovo. Det är ett heroiskt sätt att vara feg på. Men ingen ger mig eller folk som mig en chans.

Jag känner till en del människor de gör ingenting, lyssnar inte på nyheter och fruktar bara den framtid de inte kan påverka som byter politiska åsikter från vänster till höger på en halvtimme, under loppet av ett samtal, bildade, intelligenta människor. Är de manipulerade, är de galna, är de dessa onda serber som vissa utomlands kallar oss...

Jag har så många skamkänslor, privata och allmänna, men det finns en global också, som innefattar båda sorterna när jag sluter ögon varje kväll i min säng: det är en känsla av att vara precis vad jag är, nånting är fel, om inte annat så detta att jag inte kan finna någonting att älska hos mig själv, vilket innebär att jag inte har någonting att föra vidare.

Jag ser på film med andra ögon nu sen kriget började. Jag lägger märke till att i varje spännande film finns det åtminstone en nogsamt genomarbetad våldsscen; filmens känslomässiga påverkan grundas just på denna verkan av chock på ens nervsystem: det är därför som jag inte kan se filmer längre, utan lyssnar på Mozarts Requiem i stället; hans utgångspunkt är nämligen denna: döden är här för att hämta dig, var beredd och var lycklig.

Åh, ja, och något om grymheter, om albanska flyktingar... Jag ber er, alla ni som läser detta, att förstå att jag tar på mig all skuld ni vill. Jag vet vad som händer, även om jag inte har andra bevis än att folk berättar om det, så som jag berättar alla dessa saker om mitt eget liv och förväntar mig att ni tror på mig.

Detta är mitt kors: Nato-bomberna, serbisk patriotisk död. OK, det finns väl ingenstans att ta vägen mellan påtvingad patriotism och påtvingade skuldkänslor. Det skulle behövas ett nytt liv för att klara av det.

Och mellan påståendena att kemiska fabriker har bombats såväl som en tobaksfabrik och påståendena om motsatsen, så finns det inte så mycket utrymme: vi måste andas luft, dricka vatten... även om vi inte måste röka cigarretter, så är det rök i luften, över vattnen, den sveper in skogarna, lägger sig över alla sidor, med och utan uniformer, goda som onda...

22 april

Varje natt dricker jag vin för att kunna somna, jag ger till och med barnen vin så att deras sömn blir djupare och detonationerna mer avlägsna. Men mina drömmar säger vad min vakna hjärna inte vill veta: i natt drömde jag att någon försökte få min dotter inblandad i mordet på skolungdomarna i Colorado. Jag drömde om ett foto där de båda mördarna/pojkarna flankerade min dotter. Hon vet inget om det, jag vet för mycket: hon är med på bilden därför att hon är serb.

Jag tror ju inte på sånt trams, fördomar finns hos alla, även hos dem som inte tror att de har några; men så i morse såg jag på CNN hur serbiska barn blev trakasserade på en amerikansk skola därför att de var serber och därmed ansvariga för den serbiska politiken. Jag tycker inte om mina drömmar, jag tycker inte om min verklighet, jag får försöka i kväll utan vin, utan sömn...

I natt träffades och förstördes presidentens residens: inga kommentarer. Vill någon verkligen ha mina kommentarer. Officiell TV visar långa, stumma bildsekvenser från den förstörda villan, utländsk TV tar det personligt.

Och vi politiska idioter anlägger än en gång en särskild synvinkel: nu tänkte jag omedelbart på modern till en av mina vänner utomlands, en äldre kvinna som lever där i närheten: hon befann sig definitivt i sitt hus, hon har varken skyddsrum eller andra möjligheter. Jag känner till historien om henne och hennes fars hus där i maktens boningszon. När de väl kom till makten ville alla människor med makt bli av med henne. Men familjen har lyckats behålla huset under fyra generationer, mot alla och nu till sist mot Nato. Jag önskar att kvinnor som hon ska vinna alla krig.

23 april

Jag antar att ni allihop vet att TV-huset träffades i natt: ett av mina fönster flög upp på grund av explosionen. Jag bor alldeles i närheten och mina föräldrar precis därbakom. Vi är OK allesamman, bortsett från TV-arbetarna som gick åt, vanliga hantverkare som inte hade en aning om hur programmen skulle se ut.

Jag känner mig OK, bortsett från de där människorna på marknaden i morse, vilka så tydligt var plågade av inte begripa nånting. Så sent som igår tänkte jag att nu slåss alla om våra själar, vi serber som har förts vilse, alla dessa lokala och internationella TV-bolag: från planen slänger man till och med ner amerikanska flygblad som berättar för oss om oss själva... Inte ens tonårsmördarna i Colorado kunde avleda uppmärksamheten från vårt bildningsprogram. Pappa sa: nedslaget var inte så farligt, det värsta var att se de huvudlösa kropparna bäras ut ur TV-huset.

Serbisk TV sänder igen, bättre än igår: vissa utländska journalister som kom hit för att rapportera igår fruktar redan för livet. Jag fruktar för min själ, och ja för mina barn som går omkring i centrala Belgrad, i närheten av före detta TV-huset: de säger att det fortfarande finns dolda bomber där som inte har exploderat.

Jag var på grekiska ambassaden idag: ambassaden är öppen men konsulatet är stängt. Och det är den sista ambassaden som utfärdar humanitära visa under mycket strikta bestämmelser. De var trevliga, ömsinta. Det var de våra som fick mig att gråta.

En gammal kvinna tjatade, jag måste ta en taxi och åka och se om jag släckte ljuset, jag kan vålla en eldsvåda (regler under bombningarna). Men det är inget larm nu, sa jag. Spelar ingen roll, sa hon, det kan vålla en eldsvåda. Unga, gamla, medelålders kvinnor från skilda samhällsskikt log hela tiden mot den grekiska personalen för att få visum, de vädjade, argumenterade, grät...

Gode Gud, jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha nåt visum, jag bad att få passet tillbaka utan visum: de kunde inte hitta det. Så gick det med det, jag försökte bli privilegierad och nu är jag en person utan identitet. Jag känner mig fri. De hittar passet på måndag, sa dom, men jag vill inte resa längre, inte skiljas från familj och vänner, som inte är så privilegierade utan förödmjukade, inte ens för två dar. Måste vi ge oss av så gör vi det tillsammans, som albanerna gjorde. Värdighet och kärlek är det enda vi ännu kan förlora.

24 april

Eftersom bländverket från det stora Nato-firandet i Washington visades i alla TV-kanaler, så trodde vi här i Belgrad att broarna skulle bombas, att det hela skulle slutföras i en enda stor bländande operation och att allt sedan skulle börja på nytt: den nya Nato-eran.

Jag såg militärvalserna, fanorna, uniformerna, publiken, talen... Det var lika overkligt som vår verklighet här, den där politiska idioter bombas. Den verkligheten är inte allvarlig och bister, så som kommentatorerna hävdar att den värld som Nato beskyddar har blivit, utan lustig, overklig och farlig. Vi, som är gisslan hos båda sidor, och hos det dåliga vädret, stannar hemma och tittar på det liv andra lever på TV, bilden kommer och går allt eftersom vem som är militärt starkast för tillfället.

Belgrad bombades inte i natt, men larmet ljöd ändå. Jag sov gott. En vän till mig från Rakovica (en svårt skadad del av Belgrad) ringde till mig i går kväll: hon har brutit samman, fönstret i hennes sovrum rasade över henne när hon låg och sov, hon är rädd för radioaktivitet, hon vill ha barn, resa utomlands, men det enda hon kan göra är att gå till videobutiken och se på filmer medan bomberna faller runt hennes sovrum.

Jag tror att jag ska sluta skriva på ett tag, förutom att det upprepar sig hela tiden cirklar mitt liv kring TV-programmen.

PS. Jag fick just höra att de anställda på Belgrads TV blivit förvarnade av Nato om nya luftangrepp, men att de beslöt att stanna kvar i enlighet med sina order. Inte alla av dem, antar jag. Jag tror inte på order, jag tror inte på heroism, jag ser alltid något annat, något hemskt, därbakom och det händer oundvikligen, i synnerhet händer det dem som tror på heroism och order.

Jasmina Tesanovic
Översättning från engelskan: Ingemar Johansson

Yelahs not: Tack till ADA för att vi fick använda dagboken. Följ fortsättningen av dagboken kontinuerligt på engelska.