I The Believer av Henry Bean följer vi Danny Baliant (Ryan Gosling). Han är en 22-årig nynazist som stiger i rang hos rika fascister i New York, vars ledare Lina Moebius (Theresa Russell) blir mycket imponerad av hans talförhet. Danny är en intellektuell nynazist som hatar judar och judendomen. Och han är själv jude.

Genom sin inblandning med de rika fascisterna, som känner en ny fascistisk tids ankommande, kommer Danny i kontakt med fler nynazister av mer klassiskt snitt: anti-intellektuella, hatiska ungdomar som behöver något att rikta sin ilska mot. Han träffar också Linas dotter Carla (Summer Phoenix), med vilken han inleder ett förhållande. Efterhand blir konflikten hos Danny allt mer påtaglig; Han agiterar för massmord på judar för att strax därpå rädda några tora-rullar från att bli skymfade av sina nazistiska kamrater. Med en bönesjal insvept runt livet ger han sig ut för att skjuta en judisk bankir.

Och det är vad filmen handlar om. I stället för att handla om nazism som ideologi så är det Dannys självhatande dualism som är temat. Vi ser hur han drivs längre och längre i sin extremism, hur glappet mellan hans kulturella och intellektuella arv och nazistiska fanatism blir allt större. Samtidigt kan han inte undvika konsekvenserna av sitt egna handlande, och han blir alltmer inblandad i fascisternas försök att använda honom som ett smart ansikte utåt samtidigt som Carlas nyfikenhet tvingar honom att debattera judendomen utan att avslöja sitt egna ursprung.

Häri ligger också filmens behållning. Den känns som en realistisk beskrivning av en person som är totalt kluven i sina övertygelser och som känner sig missförstådd av alla.

Vi får en flashback från Dannys barndom där han bråkar med sin auktoritäre religionslärare om Guds natur och springer från klassrummet. Det är den enda förklaringen vi får till varför han har blivit antisemit och så uppfylld av hat. Jag vet inte om det är för att regissören har ansett att Dannys åsikter är så triviala att de inte är värda mer motivering eller om kopplingen mellan en auktoritär religiös uppväxt och nynazism är självklar.

Alla klyschor jag sett i andra filmer om nynazism nämns nästan i en bisats av Danny med "att banker och finansinstitut ägs av judar är uppenbart" och den enda diskussionen som uppstår handlar om judendomens gudsuppfattning (ett ämne jag inte på långt när är insatt i), och där Danny menar att han är "den mest rättrogne juden eftersom han uppfattar Gud såsom Gud verkligen är".

Bilden av Danny blir därmed väldigt icke-dömmande: han ställs aldrig till svars av regissören och blir aldrig en snäll kille när han inser hur dumt han bär sig åt. Som åskådare sympatiserar jag med huvudpersonen inte på grund av hans åsikter utan för att han är totalt förvirrad och inte vet vem han är egentligen. Samtidigt som han läser om rasteorier lär han sin flickvän hebreiska under förevändningen att "lära känna sina fiender".

Filmen är löst baserad på ett trettio år gammalt fall med en Ku Klux Klan-medlem som tog sitt liv efter att hans judiska bakgrund avslöjats i media. Med snygg handhållen kamera och med bra musik tecknar Henry Bean ett trovärdigt och mycket sevärt porträtt av en förtvivlad kille på väg käpprätt åt helvetet.

Läs även om:
Bangkok Dangerous - en pang-film från Thailand
En förtvivlad kille på väg åt helvetet
En svart panter
Sex, våld och knark
Solens mörka fläckar