Något väldigt märkligt
i en skapandeprocess

Stefan Hammarén kan betraktas som en av Nordens mest extrema, surrealistiska poeter. Han fokuserar mycket kring ett konstlat poetiskt språk, den vägen som hans berättelser får en högst bakvänd handling. Hans andra prosaroman, Konservöppnare bok, följer en grotesk berättelse kring hans eget skrivande. Handlingen är inte värst tydlig men lika retfull för det. Man vet blott att den finns där fastän man inte kan peka på någon klar linje, allt flimrar liksom förbi.

Handlingen plöjs helt omärkt ner i Stefan Hammaréns så högstämda språk. Det går egentligen inte att säga om boken är mer av prosa eller mest av lyrik som sådan, kanske lika mycket av båda delar, ty prosaavsnitten ges som mycket tätt packade och sammanflätade dikter, förutom att det mellan bokens sju kapitel finns insprängda dikter. Men på något sätter sig boken som en enda astronomisk dikt, eller alternativt av en bok med några tusen dikter utmejslade.

Stundom ger berättelsen anspelningar på någon konstig pornografi, kretsar en del kring kön, som dock delvis har litterära förebilder. Kanske är också surrealism en bra stämpel härom eftersom Hammarén lägger ihop sin berättelse i olika frapperande och i grunden oåtkomliga textbärande element. Eller så är den kanske bara konstnärlig i största allmänhet när evighetsämnen som kärlek, sex och död skall göras prosalyriskt och till något väldigt märkligt i en skapandeprocess.

Härtill försöker Hammarén av allt att döma peka på någon antidiskurs, leker med eller också hånar olika stelbenta genrebilder inom litteraturen, för det finns ett ganska tydligt drag av parodi i hans text. Skall man kanske tala om en slags uppgörelse med den konventionella romanen, när han snarast bryter mot varje regel om hur en bra roman skall göras bärkraftig och läsvärd. Men han gör det i varje fall på ett mycket speciellt sätt, vad jag kan se saknas det verkligen ett motsvarande alster på ett nordiskt språk, kanske överhuvudtaget.

Konservöppnare bok påminner om hans debut Med en burk soppa från år 2002, men skiljer sig med att vara än mer originell och ger sig om ett minst sagt konstlat, poetiskt språk. Det är också hans varumärke att vara svår och oåtkomlig. Till det yttre har han även kvar sina urlånga stycken, som med detsamma utgör någon slags kapitelindelning, ibland utan några punkter överhuvudtaget, alltid med tiotals sidor textsjok åt gången.

Det märkliga är ändå att boken fungerar på något konstigt sätt, mot alla odds går den att läsa, hur omöjlig den än är att forcera kommer man igenom den. Och det finns en absurd karnevalstämning i hela boken. Till och med tvingas man läsa den ånyo, och den blir annorlunda för var gång. En högst udda och mycket intressant bok för den som har läsvana, söker de mest absurda prosalyriska framställningar och vill bli utmanad i sin läsakt. Boken är på sitt sätt helt otrolig. Men läsvana är helt ofrånkomligt.

Boken är utgiven på H:ström - text & kultur, som också gett ut Hammaréns förra bok och diktsamlingen På solfläckens barnhem.