Way out west –
konserter, men inte
festival

Festival, Way out west
Slottsskogen, Göteborg
10-11 augusti 2007

Foto: Elin Schwartz

Way out west, i göteborgska Slottsskogen, liknande en festival på många sätt. Rockkonserter, öltält, regnskurar. Men det fanns också mycket som skilde festivalen från exempelvis Hultsfred, Augustibuller och Roskilde. Istället för den vanliga festivalkommersen med batiktröjeförsäljning, djurrättsorganisationer och matstånd med namn som Gyllene Bönan fanns där storföretag som Telia, Ticnet och Metro.

Foto: Elin Schwartz

Avsaknaden av camping gjorde att den leriga tältgemenskapen saknades. På gott och ont. På flera punkter verkar Luger, som anordnade festivalen, ha tagit lärdom från andra festivalers missar. Till exempel hade gräsmattorna täckts med träplankor och hårdplast, vilket höll leran borta. Och istället för att – som på Hultsfredsfestivalen – isolera öltälten från konserterna med staket, hade man full sikt över konserterna från öltälten.

Foto: Elin Schwartz

Foto: Elin Schwartz

Något som Way out west däremot inte verkade ha arbetat så mycket med var tillgången till vatten och vegetarisk mat. Under konserterna delades det ut ytterst lite vatten och sojakorvarna tog slut redan första dagen.

Foto: Anna Ekström

Köerna till toaletterna kändes oändliga för den som var nödig… Fler toaletter och bajamajor skulle inte ha skadat.

Det märktes att det är en nyfödd festival och ett stort antal av besökarna hade nog bytt de vanliga konserterna till festivalstrålkastarljuset för första gången. Festivalen började mycket lugnt. Konserternas publik liknade snarare bioåskådare än röjiga rock- och popfans.

Foto: Elin Schwartz

Foto: Anna Ekström

Foto: Elin Schwartz

För de som inte tyckte att det var lugnt nog fanns det en soffa att slå sig ner i.

Foto: Anna Ekström

Dock verkade lugnet nästan skräddarsytt för säkerhetstänk. Regler som liknade andra svenska festivalers, som förbud mot starköl på konserterna blandades med mer Roskildeinspirerande regler som förbud mot korkar på vattenflaskor. Festivalen gick dock ändå längre. Mat och paraplyer är exempel på saker som fick lämnas utanför. För många var det nog första gången de smugglade in mat i byxorna eller gömde den i buskarna…

Foto: Anna Ekström

Foto: Elin Schwartz

Pappa Anders Carlsson med fyra veckor gamla Maya Manheimer fick inte komma in. Det var 13-årsgräns på grund av ljudvolymen.

Foto: Elin Schwartz

Foto: Anna Ekström

Några fans som hade åldern inne hopades tidigt för att invänta favoriterna Hellacopters.

Foto: Anna Ekström

Väl på plats arbetade basisten och övriga Hellacoptersmedlemmar hårt för att trotsa dålig ljudteknik, regn och bemästra en ganska trögstartad publik. Vissa incidenter var bortom bandets kontroll, men vägen till publikens hjärtan lyckades de vinna.

Foto: Anna Ekström

The Hives däremot mer än publikflirtade. Vi lovades att de skulle få oss att fastna i ett vakuum och komma ut på andra sidan och tro att The Hives var det enda bandet som existerade.

Foto: Anna Ekström

Vakuum eller ej, men Manu Chao gjorde så mycket mer än bara existerade. Han ville och lyckades få oss att vilja kämpa för att bli fria från oändligt vemod, fattigdom och sjukdomar.

Foto: Elin Schwartz

Det verkade som att Manu Chao var vad alla hade väntat på. Den tidigare stillastående, lugna publiken började plötsligt bölja sig som ett hav. Det dansades, sjöngs, klappades, skreks. Och den välbekanta festivalkänslan började plötsligt infinna sig den här fredagsnatten.

Foto: Elin Schwartz

Lady Sovereign lyckades att få igång publiken nästan på samma sätt som Manu Chao. ”I can’t dance and I really can’t sing” sjunger hon på sin sköna brittiska. Sant eller inte, men Lady Sovereign kan i alla fall rappa och har energi som verkar räcka till att dansa ett boogie-woogie-maraton.

Foto: Olivia Jobs

På natten skulle the Pogues spela. Nästan lika bra var Lars Eriksson och Mattias Åberg. Med sin egna lilla publikskara slog de sig ned under ett träd utanför konsertområdet och spelade The Pogues-covers. De lyckades bygga upp den rätta stämningen inför kvällens höjdpunkt.

De riktiga the Pogues hade lite svårare att hålla reda på texterna. Men visst njöt vi ändå.

UNDER LÖRDAGEN VAR vädret äntligen på festivalens sida. Nu kom en strålande, varm sol fram mellan skurarna. Moneybrother var bland de första för dagen.

Foto: Anna Ekström

De som ville kunde lugnt sitta ner och njuta av Moneybrother genom storbildskärm och högtalare.

Foto: Anna Ekström

Foto: Olivia Jobs

Foto: Elin Schwartz

Lily Allen ställde in. Och Teddybears Sthlm ersatte. Men få surade för det. På publiken verkade det som att det var teddybjörnarna alla hade väntat på. Hela marken gungade och det dansades till och med i öltälten.

Så var det dags att vinka av Way out west för det här året och invänta en eventuell uppföljning. Det kunde göras på flera sätt.

Foto: Anna Ekström

Efter allt dansande var det skönt att återhämta sig. Att dricka kaffe var ett sätt och kaffe att sippra fanns det gott om.

Foto: Anna Ekström

Andra var kanske trötta i benen efter allt dansande och då passade det sig bättre med en tupplur.

Foto: Elin Schwartz

Vad Luger tar sig för nästa år återstår att se. Kanske släpps tälten, ytterligheterna och leran in. Eller så fortsätter Way out west att tilltala konsertfolket framför festivalfolket.